The only difference is I got the balls to say it in front of y'all and I don't got to be false or sugar coated at all
I just get on the mic and spit and whether you like to admit it,
I just shit it better than ninety percent of you rappers out can
Folk tycker tydligen att jag är cool som skriver den här bloggen... Jag vill inte bli uppskattad. Inte av allt och alla åtminstone. Lika lite som 90-talets målare ville att deras graff skulle vara fin och tillfredställa vuxenvärldens idéer om ungdomens ideal och politiska medvetenhet vill jag att alla ska uppskatta vad jag skriver. Om alla tycker om vad jag skriver, då tillför jag absolut inget nytt, då är jag på tok för snäll. Man måste uppröra, tvinga folk att ställa sina liv upp och ner och få dem att förstå att de likt mig inte vet ett skit om någonting. Alls. Om alla kan uppskatta vad jag skriver tar jag inte upp tillräckligt mörka sidor av våra medvetanden...
Nä, jag ska sluta med cynismen. Jag blir bara rädd när jag förstår att folk gillar vad jag gör, skriver... Men det har jag redan skrivit om så det vet ni. Egentligen vill jag att alla ska tycka om mig, sorgligt nog...
Att uppröra inom graffvärlden är enkelt. Det gäller att bara trycka på rätt knappar och helt plötsligt är man utkastad ur crewet man precis blev medtagen i: Det är bara att vara sig själv. I andra världar, exempelvis i den sociala kretsen en av Stockholms finare innerstadsskolor utgör, är det svårare att uppröra för de flesta ser antingen igenom försöken att uppröra som rena rebelliska aktioner enbart för sakens skull eller ignorerar sådant de inte gillar... Eller är toleranta. Enda sättet att uppröra är att vara rent ut taskig och det är meningslöst... Leder ju ingenstans. Allra minst om allt man önskar är att bli omtyckt och få leva ett liv i lugn och ro.
Men cool... Vad in i helvete är det för jävla klassificering av den här bloggen? För att jag erkänner att jag är en en jävla klottrare men ändå liten tioåring känslomässigt? För att jag inte ens försöker vara häftig och inte säger saker bara för att få uppmärksamhet utan försöker nämna sådant som faktiskt är relevant för vad jag skriver? Om jag gör tvärtom då, blir bloggen töntig helt plötsligt då; om jag ser till att vara helt omotiverat uppmärksamhetssökande...
Det är faktiskt lite ironiskt att jag aldrig har pussat en tjej men har sugit kuk. Det håller jag med om. Och så har jag mage att kalla mig hetero! Oj, oj, oj!
Jag är lite småsur. Det är som vanligt ditt fel utan att du egentligen har gjort ett skit, men det är typ vad hela vår relation bygger på så det är väl inte så konstigt; att vi nästan aldrig har träffat varandra men att jag ändå har gått och kärat ner mig... Känslor byggda på ingenting. Hur lyckas jag? Jag har en osund relationer till tjejer, det märkte jag när jag skulle bjuda in folk till studentskivan; de flesta av dem få tjejer jag har försökte bjuda är sådana jag antingen har inbillat mig ha tyckt om eller faktiskt tyckte om för länge sedan... Att se skillnaden mellan vänskap och något mer är enormt svårt för mig. Killar rent allmänt sägs inte kunna ha kvinnliga vänner så jag är väl inte ensam om mitt problem, vi är tydligen för primitiva för vänskap...
Jag är sur för att jag i fredags var på en fest och satt bredvid en ganska söt flicka (nästan för söt; hon såg nästintill barnslig ut) som jag nog hade kunnat ragga på... Om jag bara hade lust. Istället tittade jag på henne och funderade på skillnaden mellan er två; henne och dig. Först försökte jag säkerligen slå bort tanken och säga åt mig själv att sluta fåna mig men till slut kom jag väl på att det var roligare att fundera på dig än att försöka stöta på någon annan härlig tjej... Vad ska jag göra åt saken? Du får lov att säga något till mig. Du fick ju tre alternativ, kom igen; ska jag dra åt helvete, fortsätta i mina tafatta försök eller kan du inte bara gå med mig på bio?Kan du inte bara säga ja till det? Det betyder inte ett jävla skit! Jag kommer inte ens nudda dig, jag kommer inte ge dig något så futtigt som en kram, jag kommer bara vara glad över att du har valt att ägna några timmar av ditt liv åt mig. Du har absolut ingenting att förlora! Var inte så jävla tråkig nu!
Och jag ser förjävlig ut i ansiktet just nu så vi går så klart inte på bio inom de närmaste dagarna. Ge mig några dagar. Bra, då bestämmer vi det! Och apropå finnar hade du en finne på näsan för några veckor sedan, jag ser läskigt nog allt =) . Jag tyckte dock mest det var sött med något som bröt det annars så regelbundna mönstret...
Ibland känner jag som sagt att allt jag skriver är en jävla lögn, ett jävla påhitt. Men jag påstår bara att det här är en historia, inget annat. Och jag säger inte det här till dig i lugn tystnad, jag skriker det till dig förtvivlat... Nu när jag ändå har kommit igång kan jag lika gärna skriva vad jag tänkte skriva för några dagar sedan. Vad som får mig att tro att jag faktiskt tycker om dig på riktigt...
Jag skäms inte inför dig. Jag gör verkligen inte det... När jag hade ringt dig tusen gånger på fyllan och skrivit en massa förvirrade SMS på fyllan var jag rädd för att du skulle vara riktigt sur på mig (med all rätt) men jag skämdes inte direkt... Jag kände att du kanske skulle vara sur på mig men du skulle förstå mig på någon nivå. Du vet att jag är knäpp. Vi är alla knäppa men du vet på vilket sätt jag är knäpp...
Du gör mig glad, ibland när du är fånig och nästan lite smått dum så blir man ändå glad och imponerad av att du vågar vara så fånig och dum. Som att du struntar i om andra skulle skratta utan bara kör på... Vet att du ändå är smartare än de flesta. Och ändå inte.
You've got that thang and you know it... But yet you don't and that's what's so cool!
Man ser att vissa är ett par så tydligt... Som med Jonas och hans flickvän. Jag tror att om vi bara lät det flyta skulle man kunna se det lika tydligt på oss. Det tror jag.
Och jag orkar inte vara din vän. Om inget har hänt till sommaren kommer jag att försvinna, blocka dig på MSN, ta bort ditt telefonnummer och bara försvinna ur ditt liv. För att få dig att försvinna ur mitt. För jag orkar inte leva med dig som en vän, jag måste gå vidare i så fall... Precis som jag inte pratar med Natalie regelbundet längre. Det känns lite sorligt om det skulle bli så men man kan inte stå kvar och stampa på samma ställe hela livet. Du får förlåta mig för det om det blir så...
Ååååh, jag vet inte... Herrejösses vad läskigt det vore om det hände något. Jag skulle nog springa och gömma mig direkt. "Näää, jag måste ut och måla alltså... Måste ha grejor uppe längs linjen annars slår Ilsk mig du vet." Jag skulle nog dissa dig hårdare än du dissar mig. Börja undvika dig, inte som nu av respekt utan av rädsla... För något obestämbart. Det där stora monstret som står och skriker att det kommer gå åt helvete, att ingen ändå kan tycka om alla mina konstiga sidor och att jag bara kommer att göra bort mig.
Ibland vill jag bara att allt mellan oss ska försvinna. Det tar så mycket energi.
Summasumarum. Jag tänker på tok för mycket på dig för att inte göra något åt det. Jag behöver bara skämmas i ett tiotal dagar oavsett hur åt helvete det går. Du gör mitt liv lite ljusare. Det är så mycket jag skriver där du är objektet och jag subjektet; jag tycker om dig, jag tänker på dig, jag vill ha dig. Jag är jag och du är dig. Det är ju inte så det är, det är ju jag som är offret för dig. Du har fångat mig och du förföljer mig i tankarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar