Kärlek > Hat

Jag vill kunna förklara det mesta. Det behöver inte vara några bra förklaringar men jag vill kunna peka på logiska tankekedjor till varför jag anser vissa saker; varför jag tycker om en viss person medan jag ogillar en annan, varför jag uppskattar bombade vagnar men inte sönderslagna och så vidare. Det är rätt ologiskt att jag konstant söker logiken eftersom jag avskyr allt vad den står för: Vad spelar det för roll om något är ologiskt så länge det känns rätt? Känslor är absoluta, även om de ljuger är de sanna, medan logiken är en del av den yttre världen som lika gärna kan vara en illusion. Å andra sidan är min förklaringar ofta så pass ologiska att det logiska systemet skriker av smärta när jag försöker få dem att passa samman...

Jag hatar när jag hittar saker som jag logiskt kan förklara på ett sätt som inte överensstämmer med min känslomässiga övertygelse.

Jag tror att hat är en starkare känsla än kärlek. Kärlek är ett passivt tillstånd, en önskan att livet ska stanna upp och att man alltid ska älska; det finns ingen strävan utom lusten att sluta sträva. Hat är dock en vilja att handla; antingen vill man förändra sinnestillståndet självt (få bort hatet ur kroppen) eller hämnas på upphovet till helvetet. Sökandet är alltså kraftfullare än målet. Att vilja älska och bli älskad, är starkare än älskandet.

Jag vägrar acceptera det. Jag vill bli motbevisad. Älska mig och låt mig älska, för hatat har jag redan gjort, och låt mig jämföra. Om älskandet väger tyngre än allt annat jag har upplevt spelar det ingen roll att jag inte kan förklara det; att jag inte tillräckligt intellektuell för att förklara allt kan jag stå ut med, men tanken att hatet verkligen övermannar kärleken står jag inte ut med.