Abstrakt

Värdelösa låtar kan göras fantastiska av ett enda litet vackert inslag. I hiphop-världen är det oftast samplingar som räddar låtar; något konstigt instrument som ensamt som ljuder så härligt att man lyssnar på låten om och om igen enkom för att höra trumpeten som ljuder tre gånger i rad under refrängen.

Ibland är det andra småsaker som förvandlar oljud till musik.

Låten är verkligen inte bra alls. Inte nog med att texten är typiskt arrogant och att Term försöker förtydliga denna arrogans genom att rappa lika ovärdigt, beatet låter dessutom klumpigt och överproducerat (dagens ord).

Men låten är ändå bra av ett enda skäl; den gälla kvinnorösten som med gråten i halsen ber lyssnaren, mig, att stanna. Tänk att innan man går ut på kvällarna höra ens älskades röst be en att stanna hemma; inte av oro för vad som kan hända ute utan för att hon inte vill att man ska komma bort ifrån varandra, om än endast för några sekunder.

Jag kan inte ens förnimma mig om hur det känns, det är en av livets alla delar som jag har kvar att upptäcka; det ensamt gör livet värt att leva.

Vila i frid, det är dött... Men jag kanske kan återuppväcka det? Hur ska det se ut i så fall, och kommer det att göra mig lycklig; kan jag ens vara lycklig? 

Ja!