Gissa vad jag tänker skriva om...

Hon är ju egentligen inte någon person om ni inte har förstått det ännu. Hon är bara en föreställning, en dröm och önskan, om vilken grund mitt liv skulle kunna vila på; hur en relation skulle kunna se ut. Precis som många andra är jag förälskad i förälskelsen självt och för tillfället är det enda sättet att uppleva känslan att leva inuti mig själv. Det är synd eftersom det avskärmar mig ifrån verkligheten och minskar chansen att det faktiskt händer något... 

För mitt psyke och min själ är att älska bara ord som på sin höjd kan definieras genom en logisk beskrivning likt hur en ordbok förklarar ordet stol. Eftersom jaget aldrig har upplevt äkta besvarad kärlek vet den inte vad det egentligen är, den gissar bara. Kanske är min upplevelse starkare än den faktiska kärleken, kärleken kanske kommer att göra mig besviken när den väl visar sig...

Även om hon är en föreställning finns det så klart personer (just nu bara en viss person) som föreställningen gestaltar sig i. Det var någon på ett forum som skrev att hon (skribenten på forumet) brukar projicera sina starka känslor emot någon, även om känslorna gentemot personen egentligen inte är särskilt starka. Man behöver någon att tycka om för omtyckandets skull; har man upplevt tvåsamhet en gång får man abstinens när man tvingas till ett ensamt liv.

Skillnaden är helt enkelt att jag är intresserad av, eller på sin höjd gillar, denna speciella person medan jag älskar henne, önskan är dock självklart att någon (...) skall ta över hennes plats i mitt hjärta. Jag vill inte bara ha en flickvän enbart för att ha en flickvän, jag vill faktiskt älska henne också.

Jag funderar på att lägga korten på bordet. Föreslå ett biobesök, en hundpromenad, ett krogbesök. Vad vet jag. Bara för att visa att jag faktiskt vill lära känna henne närmare och se ifall vi verkligen passar ihop... Men jag vet inte om jag orkar, jag inte vet inte om jag orkar umgås med någon under pressen att se ifall det klickar utan att varken hon eller jag anstränger sig. Precis som den svåraste tanken att tänka är att inte tänka alls vore att inte anstränga sig svårare än att försöka... Och hur jag på ett naturligt vis skulle lyckas visa intresse för henne orkar jag inte ens tänka på.

Jag har faktiskt blivit raggad på en gång, tror jag i alla fall. 

(Som jag skrev i ett inlägg om graff tidigare vill jag inte att hänga ut någon: Att jag vill fläka ut mig själv på nätet är mitt val men andra ska inte behöva känna sig exponerade på grund av det. Jag tror dock inte att någon kommer kunna lista ut vem jag skriver om nedan och om du läser detta (vilket jag tar för väldigt osannolikt) får du väl säga till om du vill att jag ska ta bort vad jag har skrivit... Tillbaka till berättelsen.)

Hon viskade något till mig på Alla hjärtans dag som jag inte hörde, så jag bad henne upprepa det tre gånger. Jag hörde inte ens efter tredje gången vad hon sa så jag gjorde precis som man alltid gör, log lite och låtsades hålla med. Att hon vred och vände på sig något enormt, log väldigt nervöst och fnittrade lite tänkte jag inte så mycket på då... När hon hade upprepat vad hon nu sa andra gången tänkte jag fråga ifall det var miniräknaren hon frågade efter. Det hade varit underbart roligt men stackars flicka; hjärtlösa pojkar som inte förstår något... Men jag har ett hjärta, det var hjärnan som var urkopplad i det här fallet.

Hon skulle dessutom prompt ligga med huvudet i mitt knä i vårsolen och lyckades faktiskt få hem mig till henne. Jag fattade fortfarande ingenting. Eller, egentligen ljuger jag lite för jag hade väl mina aningar men jag trodde att det var jag som la för stor vikt vid småsaker, precis som jag gör annars. Såhär i efterhand ler jag lite åt det hela, allting var väldigt fint gjort av henne och jag kan inte förstå att hon fortsatte stöta på någon som gång på gång visade sig vara grovt mentalt handikappad. Hon kanske tyckte det var sött. Hon är söt själv, på många sätt och vis, men lite för social och uppe i diverse aktiviteter för att det skulle ha fungerat mellan oss... Tror jag. Hon hittar nya, det är inte henne ni ska oroa er för utan mig!

Hur någon ens kan uppskatta mig som person är lite av en gåta för mig. Om man fick se mig som jag är, ungefär som i den här bloggen men på riktigt, då skulle jag inte ha några problem med att förstå att man kan uppskatta mig. Så illa tilltyglad är jag egentligen inte... Men när man har sett mig i aktion, hur jag aldrig lyckas uttrycka mig vettigt, aldrig lyckas driva diskussioner i något annat än cirklar och har ett övernervöst kroppspråk förstår jag ingenting... Om ni tycker om den personen, då borde ni älska mitt riktiga jag för han är tusen gånger bättre. Alla är väl tusen gånger bättre än vad de visar utåt så det spelar väl ingen roll att även jag är det, antar jag...

Kroppspråk. Sägs stå för en stor andel av kommunikationen och det kanske är sant, jag orkar varken ifrågasätta eller hålla med. Men jag undrar om det egentligen inte är det som drar till sig intresse... Inte överdrivna sexuella anspelningar, inte hur någon ser ut och inte vad någon faktiskt säger utan hur någon ser ut när han eller hon slappnar av, tar ett vanligt steg eller lyssnar när någon annan pratar. Man känner igen sig, ser att någons rörelser liknar ens egna (åtminstone hur man inbillar sig att ens egna rörelseschema ser ut) och känner samhörighet; man skulle kunna dansa tillsammans, och det skulle gå bra.

Jag kommer kanske dricka rejält inom kort, då kommer jag nog att ringa henne och göra bort mig totalt. Det skulle inte förvåna mig ett dugg, och det skulle kanske till och med vara skönt att ha det överstökat, så att jag slipper sitta och räkna blomblad.