På villovägar

Jag skulle vilja kunna skriva dikter, bra dikter. Tänk att med ett fåtal ord lyckas fånga en känsla istället för att skriva stycke på stycke och tafatt fumla efter densamma... Det är bara att öva säger folk, och det är ju sant, men jag skulle känna mig väldigt fånig om jag satt och försökte skriva dikter. Vem fan tror jag att jag är liksom? Och hur vet man om de är bra? En välkomponerad dikt ska likt en låt förmedla en känsla utan att man riktigt förstår varför man helt plötsligt uppfylldes av en viss ande, och det ska råda konsensus om vilket själsligt håll dikten pekar. Att skriva dikter åt en själv är ju inte så svårt, man vet ju redan ungefär (om än inte exakt) varför man valde att formulera sig på ett visst sätt, därför framkallas så klart den dolda känslan hos en själv då man läser verket utan att dikten faktiskt är bra alls. För att testa ens verk, se om man faktiskt duger som poet, behöver man alltså publicera dikterna vilket jag definitivt inte skulle våga, inte än åtminstone.

Det är lite som hiphop och vad som är äkta och inte. Man kan gräva sig ner och djupanalysera vad som är äkta och vad som är idiotiskt men oavsett hur mycket man än analyserar kommer ens första impuls till händelsen man ska klassificera, att bestå. Genom att betrakta (bland annat) den rent känslomässiga inställningen till hiphop kan man dessutom ofta se vem som är hiphop på riktigt och vem som bara är en lallare. Jag inbillar mig att Zuppen och jag ofta brukar vara överens när vi pratar graff, och TAK är ett av söderorts fetaste crew; 'nuff said.

My god, sister's getting married by the lake

But I couldn't figure out who I'd want to take

Bad enough that I showed up late!

I had to leave before they even cut the cake

Welcome to heartbreak...

And my head keeps spinning

Can't stop having these visions

I got to get with it