En kärleksförklaring

Jag reppar för att ge dig något att titta på. Det kanske förgyller din ensamhet när du står på stationen en kall vinternatt efter att din pojkvän har lämnat dig, det kanske gör dig arg när det förstör dina tidigare så rena kläder, det kanske får dig att fundera på varför någon får för sig att gå kilometer i skogen enbart för att sätta sitt namn på en vägg. Men jag gör det för dig, för att jag vill ge ditt liv något.

Jag gör det för mig, för att kunna leva med mig själv. Jag gör det när jag är fylld av hat och måste få ur mig det på något vis; när jag vill slö sönder varenda jävla person runt omkring mig och skrika åt alla att de kan suga min kuk och dra åt helvete. Då kör jag. Jag gör det när jag älskar, för att jag vill göra staden lite vackrare och mer levande. Jag gör det för att mitt liv i övrigt är svårt och hantera, för att det stundtals är så mörkt att jag inte ser vart jag ska... Jag gör det när mitt liv är som underbarast, för att göra det positiva till något kreativt som spelar roll.

Jag gör det för kulturen, för att jag älskar att se klotter. Fult eller snyggt, av någon jag hatar eller älskar; det är alltid roligt att se att det finns människor som hjälper till att färglägga Stockholm. Jag gör det för hiphop i stort, som en hyllning till alla tröstande ord, berättelser och slaktande låtar jag har fått höra genom åren. Jag gör det för mitt crew, som tack för att de visade sin uppskattning för mina verk genom att göra mig till en i gänget.

Jag gör det för att det är mitt liv och för att jag har gjort det till mitt uppdrag att kladda på andras egendom. Det kanske är rätt, det kanske är fel, men det är vad jag gör och kanske till och med vad jag (åtminstone en del av mig) är.