En kärlekshistoria

Att det står att bloggen är skriven av Shim-NBC är egentligen bara ett sätt att göra reklam: Det är enklare att få folk att läsa en blogg av någon de känner (eller åtminstone känner till) än någon helt okänd person, och Shim är kändare än Simon. Dessutom får orden en annan tyngd, sätts i perspektiv, när man vet vem som säger dem. Egentligen hatar jag dock självuppmärksammande internetgraff och därför tänker jag aldrig lägga upp en enda jävla bild på något av mina egna verk här. Vill vi se om jag verkligen är en klottrare eller bara ligger hemma och slappar, gå ut i Stockholm och döm själva, allt den här bloggen visar är att jag råkar uppskatta klotter...

Den här bloggen är en tonårshistoria; känslorna och upplevelserna jag beskriver är säkerligen väldigt lika många andras. Den enda skillnaden är att jag lyser på dem med ficklampa istället för att för att försöka slå bort dem... Ingen jävel uppmärksammar dock min blogg. Otacksamma jävlar! Tystnaden har sina för- och nackdelar, precis som avsaknad eller närvaro av människor i verkliga livet; det ena är lugnt och harmoniskt, det andra spännande och roligt.

Konsten med konst är att säga så lite som möjligt och ändå lyckas förmedla hela upplevelsen, alltså är jag en rätt värdelös skribent eftersom jag skriver en jävla massa. Precis som graff inte är konst och bloggar inte är litteratur gör inte jag anspråk på att vara någonting annat än en person som skriver.

Vissa dagar är riktigt bra dagar. Man kan åka tunnelbana och slås av hur väl liv kan fungera; på eftermiddagen ser man människor som åker hem ifrån jobbet och ändå verkar vara rätt lyckliga, senare på kvällen fulla människor som lyckas vara glada och spralliga utan att slå ihjäl varandra. Och så kärleksparen som på något vis lyckas hålla ihop.

När jag var på väg hem ifrån skolan för några månader sedan såg jag något som jag fortfarande ler när jag tänker på.

Tåget stannade vid Gullmars. Det brukar stanna lite extra länge vid Gullmars, det är ju en massa bussar, tvärbanor och linjebyten för tunnelbanan där; mycket folk som springer hit och dit eller väntar. Man tänker inte alltför mycket på vilka man omges av, förutom de som sticker ut (det vill säga folk med underliga beteenden, missbrukare och vackra flickor). På så när en sekund tonade bilden av en tjej fram, hon stod vid tunnelbanedörren och lutade sig mot utbuktningen precis innanför dörren. Jag hade visserligen registrerat henne även några sekunder tidigare eftersom hon stod och sneglade ut genom dörren, tittade längs med tåget letande efter något okänt, men mitt öga hade knappast henne i fokus. Helt plötsligt började hon dock bete sig nervöst och tittade ner i springan mellan tåget och perrongen, dörrarna stängdes och hon gick emot sätena som låg närmast dörren, längst bak i tåget vid den gula väggen...

-Älskling... Jag tappade din vante mellan perrongen och tåget... Förlåt.

Sa hon tyst, lite som att hon ville skratta men inte riktigt vågade, samtidigt som hon såg ut att rodna med hela kroppen.

-Jag kan köpa ett par nya vantar till dig älskling...

Nu råkade hon fnittra till lite. Pojkvännen varken såg eller hörde jag inte ordentligt men han verkade vara rätt tyst. Kanske log hon bara emot henne, muttrade lite småsurt att han minsann skulle få frysa nu eller kom på någon smart replik för att släta över hela situationen och flirta med sin egen flickvän... Han såg nog det vackra i händelsen själv, för när de gick av några stationer senare verkade de båda vara vid gott mod.

Å där vill jag också va....