Och jag orkar inte med det här! Kan du inte försvinna, trollas bort ur mitt liv helt plötsligt, för jag har inte kraft nog att stå ut med att se dig! Jag vet inte om jag någonsin har varit kär, jag har tyckt om personer väldigt mycket och älskat ett fåtal men kär, det vet jag inte om jag varit. Måste inte kärlek vara ömsesidig för att kallas just kärlek? Tycker jag om dig för att jag behöver en strimma av gemenskap i mitt liv eller är det just precis dig jag faktiskt är så förförd av? Hur ska jag veta när jag inte har något facit att jämföra med?
Jag har egentligen varken tid med dig eller någon annan, egentligen borde jag vara sjukskriven och se till att jag börjar fungera vettigt igen. Å andra sidan har nog Tove rätt; jag har nog på tok för mycket tid att fokusera på mig själv vilket enbart leder till överanalyserande tankar som bryter ner psyket. Man behöver folk att ge goda råd till för att slippa tvingas inse sina egna brister.
Vågar jag ens ha en relation med någon? Exakt vad är det jag på jakt efter, vill jag få dig att känna som jag bara för att bevisa för mig själv att jag också kan? Skulle jag vara nöjd om jag visste att du tyckte om mig, om vi hade sovit i samma säng? Jag vet inte... Jag vill inte ens tänka på det. Jag vill bara låta det flyta fram med tiden och se vem du egentligen är. Varför du skrattar och gråter. Alla skrattar och gråter men jag vill veta när just precis du gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar