En salig blandning

Kärleken, lyckan och konsten.

När mitt hjärta krampar som mest undrar jag ibland om jag är ensam om att kunna känna så starkt; om jag känner känslor starkare än andra personer. Och jag brukar komma fram till att alla troligtvis känner lika starkt som jag, annars skulle folk inte uppskatta all kultur som handlar om känslors styrka (det vill säga absolut all kultur). Sedan fortsätter jag fundera och undrar om kärleken verkligen är begränsad till människan, djur känner ju. Vad är det som säger att den tillgivenhet min hund känner till mig inte är samma kärlek som vi människor känner gentemot varandra?

Det är en knapp skillnad mellan lycka och olycka. Tankerna är desamma i båda tillstånden, lugnet detsamma och det yttre likaså (förutom ögonen; de blänker mer när man är lycklig). När man är olycklig värderar man dock tankarna annorlunda, varje tanke har förmågan att krossa hela ens tillvaro, vare sig den är alldaglig eller filosofisk. Är man lycklig lägger man inte så stor vikt vid tankarna, man accepterar att de finns där som ett verktyg och nöje men deras resultat är inte absoluta och finns enbart inom en själv; det är tryggt.

Ibland försöker jag värdera tillvaron och bygger upp en egen världsbild, om än inte en alltför unik. All utveckling syftar till att ge människan mer tid för att hon ska kunna ägna sig åt kultur, och kulturens, konstens, roll är att utveckla människans inre. Kärleken är underordnad konsten av en enkel anledning; konsten kan förändra vårt synsätt på världen och därmed även våra tankar kring vad kärlek egentligen innebär, och slutligen lära oss att älska än mer.

Nu snurrar skärmen. Tänk att så lite kan göra så mycket.