Häromdagen antecknade jag vad jag skulle skriva i ett inlägg. Jag blev bara sur på mig själv, vad hände med nuets känslor?
Jag känner hatkärlek till graff. Idag skämde jag ut mig i skolan genom att presentera ett dåligt arbete (men jag är stolt ändå!) och hjälpte en hund att hitta hem på kvällen. Nu har jag fullgjort min plikt att fylla bloggen med något annat än tjat om mitt brustna hjärta, nu kan jag återgå till just precis det...
Jag skulle kunna skriva mängder av text till henne. Och nu pratar jag faktiskt om en konkret fysisk person, inte om henne som i flickan i min idévärld. Jag skulle dels vilja be om ursäkt för att jag har skrivit en del saker som indirekt handlar om henne här på bloggen (hur jävla obehagligt vore det inte att upptäcka en blogg likt denna med allt dess innehåll och finna att den delvis handlar om en själv? Skräckblandad glädje skulle jag nog känna...). Jag skulle även vilja skrika en massa saker till henne om hennes beteende och till sist skulle jag vilja fråga henne om hon inte har lust att dra ut på en hundpromenad och bara softa runt lite.
Vad har vi att förlora egentligen? Jag är intresserad av dig, även om jag rör mig i andra kretsar än du och har väldigt mycket sjabbigare kläder (jag ska faktiskt försöka fixa lite nya jeans och liknande inom kort för nu ser jag väldigt ohyfsad ut, det finns dock anledningar till varför jag vill ha hål i byxorna och färgfläckar (samtidigt vill jag dock se välklädd ut; livet rymmer inte tillräckligt mycket)). Som det ser ut nu lär jag få vara intresserad av dig ett tag till och efterhand glömma dig, hur roligt är det på en skala? Du ser mig gissningsvis bara som en vän och att utveckla vänskap är aldrig fel men kommer vårt vänskapliga förhållande verkligen utvecklas eller tror du inte att det bara kommer tyna ut i intet snart? Vågar du inte satsa vår vänskap, som som sagt ändå troligtvis kommer att försvinna illa kvickt, för att testa något mer spännande?
Om vi tar ut svängarna kan vi ha en rolig vår tillsammans, kanske mer till och med. Jag kan göra målningar till dig och låta dig känna den kluvna glädjen av att veta att hela Stockholm ser ditt namn på en vägg och samtidigt veta att du faktiskt, indirekt, har bidragit till skadegörelse. Du kan dra med mig ut, visa mig ett normalt socialt liv som till skillnad från mitt inte består av ensamhet, knark och SMS.
Händer inget så fint, då har vi åtminstone gjort större avtryck på varandra och kommer att minnas varandra starkare. I så fall kommer jag dock gissningsvis falla för dig och gå runt och vara olyckligt kär men det överlever jag nog; sommaren får visa mig vägen ur lidandet. Händer något, om än så bara för en natt, då har vi ju lyckats! Vad har du att förlora på att bara låta mig lära känna dig? Lite tid! Det är det enda!
Jag vet inte vad jag ber om. Jag vet inte om jag själv egentligen har tid att satsa men jag vill göra det. En hundpromenad någon dag? Du vet att jag tilltalar dig, och du vet exakt vad jag säger, sluta fåna dig med dina glödlampor. Det är bara du och jag, ingen annan, som vet vem du är, du behöver inte oroa dig för att hela världen ser varenda ord jag skriver till dig just nu för de ser bara en sida. Precis som Platons människor som stirrar in i väggen istället för att titta ut genom grottmynningen.
Sov så gott hörru :-) .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar