Jag kommer att sakna att vara omgiven av människor med en framtid. Jag är visserligen uppvuxen i en typisk villaförort och de flesta av mina vänner kommer nog att få rätt vettiga liv till slut men just nu känns det som att det likaväl kan gå åt helvete för de flesta av dem. Alla är så förvirrade... Egentligen är nog mina klasskompisar lika förvirrade som mina vänner men det syns inte utåt. Och jag tror faktiskt att de flesta i min klass även om dem säkerligen är lika förvirrade som alla andra ungdomar kommer att lyckas (lyckas i bemärkelsen bli framgångsrika; göra karriär): Om man gick ut högstadiet med nästintill toppbetyg, läser en teoretisk gymnasielinje på en fin skola och tycker att allt under VG är ett värdelöst betyg har man någon förhoppning om att lyckas. Varför slita så annars?
Strunta i motveringen. Den blev så dålig ändå. Poängen är att det är skönt att vara omgiven av folk som man vet kommer att vara vid liv om tio år, och troligtvis även vara rätt lyckliga. Och det är skönt att vara omgiven av människor som är begåvade, det ger en hopp om mänskligheten i stort. Och att dessa människor (överlag) dessutom är rätt schyssta gör inte saken sämre. Men folk borde ha självdistans. Det har folk aldrig, aldrig på riktigt; jag har ingen självdistans.
Några i min klass vet numera att jag målar, de läser min blogg så hur skulle jag kunna dölja det? Jag vill inte ens dölja det längre... Jag vill låta folk, åtminstone en del, veta det och lära känna mig. För de verkar vara rätt trevliga personer. B. exempelvis. Men jag vill inte att de ska lära känna någon annan än den jag faktiskt är och om de inte kan acceptera att Shim är en rätt stor del av mig själv så får det lov att vara... De flesta skrattar lite åt det misstänker jag, skrattar åt klottrandet alltså. Småretar mig. Ser på klotter som ett litet sattyg... Jag önskar att det kunde vara just det, något som man gör bara för att det är roligt och inte tar så allvarligt egentligen. Men gör man något tillräckligt mycket värderar man det oundvikligen högt och dessutom förstör allt det sociala kring graff så mycket. Det bygger upp en spännande värld och en rolig gemenskap och till och med konflikterna som graff skapar kan vara roliga att betrakta. Men det har blivit för stort, man kan inte överblicka något längre... Det finns för många fotologgar, för många som målar någon målning per vecka, för många med en penna i fikan. Å andra sidan är det vackert att så många är med och stödjer gamet och ser upp till den där lilla eliten som verkligen kör... Den lilla eliten som faktiskt kan kalla sig klottrare. I början av 2000-talet stod ett knappt tiotal personer för 90% av SL:s saneringskostander om jag inte missminner mig. Det är äkta.
Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag bara skriver. Jag har två och en halv timmar att fördriva... Förlåt för ett substanslöst inlägg. Jag har vettigare saker att komma med i framtiden, tro mig. Bara så ni vet. Tillbaka till klottret.
Folk, mina klasskompisar, tycker nog precis som jag tyckte innan jag kom in i gamet. Det är bara en rolig grej. Det betyder inget egentligen. Man skulle kunna säga att era prov är lika meningslösa som graff. Proven betyder ingenting egentligen, än mindre än graff. Det handlar bara om att pränta in kunskap som tusentals andra elever redan har lärt sig före er. Det är inte ens kreativt, inte på någon nivå alls. Det kan man åtminstone påstå att graff är. Och ändå bryr ni (vi egentligen, jag är ju en del av vår lilla plugghästgrupp) så mycket för ni vet att er framtid står på spel beroende på hur väl ni presterar på den där låtsasuppgiften... Det är samma sak med klotter. Den där lilla tagen kan göra att man får respekt av en hel storstad, försätts i fängelse eller göra så att man blir misshandlad. Låtsasspel som får så mycket konskevenser. Man tar det allvarligt.
Jag önskar nästan att jag inte gick med i något crew alls, att jag fortsatte ströva omkring ensam och måla i ensamhet. Graff för mig är inte röjjet och alla vänner egentligen, jag har vänner på annat håll. För mig handlar graff om att få stå ifred och pilla på mina målningar längs linjen... Bland annat. Jag vet inte vad jag tänker på när jag målar men jag känner mig verkligen lugn när jag målar. Vissa dagar målar jag för adrenalinet men oftast inte, snarare motsatsen. Jag känner att man tvingar sig själv att inse att man kan torska snart och att den insikten är härlig. Livet kommer ändå att gå vidare. Ibland tvingas man inse än värre möjligheter... Det är fel att säga att man tvingas inse det men man funderar oundvikligen på det.
Man kan faktiskt bli påkörd av ett tåg. Man kan faktiskt dö... Man kan råka nudda strömskenan. Det är en skrämmande tanke men inte obehaglig, inte när jag mår som bäst; inte idag. Jag kommer aldrig, oavsett vad, ta mitt eget liv men om jag skulle vara tvingad att lämna jordelivet på grund av omständigheter jag inte styr över; då skulle jag nog acceptera det. Om det verkligen vore kört. Jag skulle inte gilla det men jag skulle kunna tänka på mitt liv och vara väldigt nöjd och stolt ändå... Jag har faktiskt vänner som jag tycker om. Och som tycker om mig. Jag har faktiskt visat att det jag sa för flera år sedan, att jag skulle börja måla mycket och bra, inte var skitsnack utan sant. Jag har ännu inte uppfyllt alla mina löften men jag har verkställt ett antal och jag har visat att min potential faktiskt kan omvandlas till handling... Jag har aldrig haft en flickvän. Men jag har vågat visa vad jag känner och fått ett ganska bra gensvar, även om du jag pratar om kanske inte förstår ett skit av vad jag menar just nu. Jag har inte åstadkommit mycket i livet men det lilla jag har åstadkommit har faktiskt gått väldigt bra och jag känner mig tillfreds med mig själv och det jag har lyckats med... Det vore sorgligt om min framtid skulle försvinna. Men jag skulle vara stolt över att ha lyckats levt ett så pass värdigt liv.
Jag önskar egentligen nästan att jag aldrig började måla graff. Jag skulle nog kunna ha upplevt alla dessa känslor via andra sundare kanaler... Som inte tärde på min framtid. Å andra sidan är jag innerligt glad över att jag faktiskt är så jävla hiphop. Jag är en del, om än en liten del (enligt vissa till och med en viktig del!), av den där kulturen som jag älskar så mycket. Fy fan vad stort det känns...
Jag känner mig tillfreds med mitt liv men det är på väg att bli ännu bättre. Jag har nog nästan lyckats leva ett balanserat liv under de senaste veckorna... Målat för mig själv i min takt och sedan lämnat den världen för att umgås med vänner som inte har ett skit med graff att göra. Skithärligt. Då får man distans till alla världar; skolvärlden, graffvärlden och alla andra värdesystem man stöter på...
Jag önskar att jag vore tio år äldre än dig. Och kunde lura ut dig i vårsolen med ett leende på dina läppar. Lura ut dig bara för att visa att jag kan lura ut dig; är värdig din uppmärsamhet! Egentligen skulle du vara så förälskad i mig att du skulle vilja springa ut med mig i värmen, övertalningsförsöken skulle vara överflödiga, men man kan ju inte vara så lättfångad, det är tråkigt; allt är ett spel, catch me if you can. Jag önskar att jag kunde lära dig något och vore erfaren, stor och vacker. Men ändå inte... För jag är bara liten och fin. På mitt sätt. Det kanske fungerar också? Du kan få vara killen. Den självsäkra som visar världen. Jag kan vara den söta lilla flickan som bara förundras över hur stor världen är! Jag kan ha på mig för små jeans, för stor tröja och bara känna mig liten... Det är så skönt. Om man vet att någon vaktar en, skyddar en från allt ont i världen. Någon som kramar en när det är mörkt ute...
Fy fan vad skönt det är att bara sitta här i mitt lilla hörn och skriva medan de andra sitter runtomkring och pluggar, pratar eller bara slappar. Och så lyser solen ute dessutom.
Jag hade tänkt skriva om en person idag. En klasskompis, det var därför inlägget inleddes med en liten tanke om min klass... Jag vill skriva om M., för hon gör mig så himla glad. Hon har sin konstiga lilla brytning, sin underliga gångstil med fötterna halkande efter sig och är alltid glad. Förutom när hon är arg: Då jävlar. När man är med henne blir allt lätt och roligt, livet blir ljust. Och det finns ingen spänning. Ingen. Hon är beviset för att killar kan ha tjejkompisar; att till och med jag kan! Det finns ingen tanke på hur det skulle vara att vara hennes pojkvän. Ingen tanke på vad vad hon känner för mig. Det finns bara en härlig känsla av vänskap och inget mer. Så bra. Det känns inte intimt eller påträngande om hon nuddar en utan om hon vill slå mig så är det just det hon vill göra; slå mig, inget mer. Hon försöker börja umgås mer med folk ifrån klassen inbillar jag mig, det är bra för jag skulle gärna umgås mer med henne. Skvallra om allt möjligt...
Det finns folk jag stör mig på också. Sidor hos folk jag knappt står ut med... Undrar vilken del av deras annars så bra personlighet som tvingar dem att vara så jobbiga, elaka eller tråkiga. Ingen är perfekt, folk har dåliga sidor, det får man acceptera. Men det finns även folk som man rent av bara inte står ut med... Jag tänker inte prata mer om dem. Även om det kanske är roligare att läsa mitt sliskiga skitsnack om människor än mina lovord. Men jag skiter i vad som är roligare, jag tänker inte ägna det här inlägget åt att hata.
Jag är trött. Innerst inne är jag trött, jag har bara sovit tre timmar i natt. Jag är trött på att vara trött och trött på att vara trött på att vara trött. Och jag är trött rent allmänt, även om jag känner mig lycklig. När började timmarna gå så snabbt? När blev fem timmar en ganska kort tid? Jag vill få ta det lugnt, helt lugnt... Inte lugnt i tre veckor eller ens ett år. Jag vill bara ta det lugnt tills jag är lugn, det kanske tar fem minuter men jag vill ha hela livet på mig om det krävs. Och ändå inte. Lugn och trygghet är väl samma sak. Och ni vet vad jag menar när jag skriver trygghet...
Det kanske bara är ett negativt tankemönster; hela du kanske bara är en psykos i miniformat. Vad spelar det för roll? Om jag kunde styra min tankar skulle jag vilja leva i den psykosen, nu när jag inte kan styra dem vill jag ändå vara ett offer för den...
För ungefär en vecka sedan kände jag något speciellt när jag skulle gå och lägga mig, och jag tror...
Jag kan ju för fan inte ens skriva det jag tänker skriva! Sluta Simon, sluta, sluta, sluta! Det ser ju bara sjukt ut. Det är inte mitt fel, jag skriver bara vad som råkar poppa upp i huvudet, tankar som har ackumulerats under veckan och som nu kommer tillbaka i någon helt slumpmässig ordning... Det är inte mitt fel! Jag är oskyldig! Ett enda stort offer! Jag tar inget ansvar för något.
När jag skulle gå och lägga mig för en vecka sedan kände jag mig inte direkt ensam på det sättet som jag beskrev i ett tidigare inlägg... Ensam som utelämnad till mig själv. Jag kände mig snarare förvånad över att jag faktiskt var ensam... Som att det vore naturligare att inte vara ensam. Det var en konstig känsla...
Sex är värdelöst. En utlösning utsöndrar endorfiner men det gör bara att man känner sig som en jävla knarkare med sprutan i armen. Istället har man kuken i handen. Det är inte ens skönt. Man gör det bara för att illusionen om tvåsamhet lockar, kanske... Jag ljuger knappt när jag säger att jag bara gör det för att öka testosteronproduktionen; så att man känner sig lite större och starkare och träningen ger bättre resultat. Bieffekten är mer äckliga finnar, jag funderar nästan på att ta en kniv och skalpera hela mig.
Jag undrar vad mitt liv egentligen består av i procent... Mina handlingar, mina tankar och mina känslor. Och om det råder någon överensstämmelse (kongruens, dagens ord!) mellan dem. Jag tror att skillnaden mellan mina handlingar och mina känslor är enorm. Det mesta jag gör är jag i ögonblicket rätt likgiltigt inställd inför men i bakgrunden mal hela tiden olika känslor. Jag kan inte förneka att en stor del av känslorna och även tankarna handlar om dig. Jag erkänner det rakt av, inget idé att förneka något. En annan stor del är väl vad ögonblicket råkar lyfta fram... En moralfråga, en händelse. En person. Jag funderar på graff... Framtiden.
Framtiden är oviss. Våren är här och därmed snart studenten... Och jag vet inte vad jag ska göra. Om jag ska plugga eller jobba och vad jag i så fall ska antingen plugga eller jobba med... Eller om jag bara ska glida. Resa? Var ska jag bo? Hemma, med Hosen ute i ingenstans, i en lägenhet? Med vilka? Eller vem? Ensam? Vad ska jag fylla mitt liv med.
Det känns bra att framtiden är så oviss, det känns väldigt ungdomligt. Så att många andra har varit i samma sits och känt sig lika nyfiket vilsna som jag känner mig just nu och faktiskt klarat sig...
*
Allting kommer att ordna sig Simon, tro mig. En dag, snabbare än du anar, kommer du att hålla din och din underbara älskades son eller dotter i famnen. Och allt kommer att vara bra, då kommer det inte att finnas några tvivel om något. Bara lycka.
Du är på rätt väg Simon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar