And there's a million of us just like me (Simon 2)

Vad fan ska man göra med livet egentligen? Jag har alltid gått runt och drömt om att jag ska bli något stort. Att någonting speciellt kommer hända, något som gör att jag får ett helt nytt liv.
Jag känner att livet jag lever för tillfället bara är något jag måste göra, snart kommer genombrottet.
Men vilket jävla genombrott? Vad fan vill jag bli egentligen? Jag har alltid fascinerats av stora händelser som chockat världen. Jag älskar när världen och människorna som bor i den får ett hårt jävla slag i maken. Världen blir plötsligt intressant och människor går ihop och börjar snacka. Historia skapas. Exempel: 11 september.
Och jag har alltid gått runt och hoppas på att jag kommer få vara med och skapa något så stort att det lamslår hela världen.
Men vad fan skulle den här grejen vara egentligen? Jag har drömt om att bli fotbollsproffs, skådespelare, sångare, ja till och med seriemördare/massmördare. Ni kanske undrar lite om det sistnämda. Jag har nämligen känt att jag fan alltid levt på gränsen. Gränsen till vansinne. Jag har gått runt och hatat och trott att någon dag kommer det fan smälla. Något kommer leda in mig på mörkare vägar. Jag kommer få nog en dag.

Jag vet inte om något av detta kommer hända men jag vet att jag fortfarande går runt och hoppas. Och jag är fan 19 år. Det är dags att ta det stora klivet ut i vuxenvärlden men jag står fortfarande där med en napp i munnen och en jävla massa löjliga fantasier. Väx upp för i helvete. Börja ta ansvar.

Precis som Simon känner jag mig som ett litet jävla barn. Jag tar inget ansvar, jag går runt och lallar och hoppas att livet på något sätt skall lösa sig.

Samtidigt känner jag ett förakt mot människorna i min klass. Människorna som tar denna värld på så jävla stort allvar. Allt handlar om ansvar. Allt handlar om vilket jobb man ska ha, att man måste klara det där provet för det är så jääävla viktigt för ens framtid.
FUCK YOU! Ni måste också växa upp. Vi lever i en värld som från början bara bestod av vatten och skog och vi har skapat ett jävla samhälle med en massa jävla regler som vi tringas följa. Tänk om jag inte har någon lust att följa någon lag eller göra något konstruktivt? Ingen människa på denna jorden har rätt att säga vad jag ska göra för denna människan är exakt lika ovetande som jag. Ingen av oss vet varför vi är placerade på denna jord och vad fan det är vi ska göra här. Så istället skapar vi en massa fjantiga regler och tvingas välja och uppleva och göra saker som egentligen inte spelar någon roll? Jag kanske bara vill ligga i gräset och kolla på himmelen men nej det går ju inte. Man måste studera en massa nonsens i 12 år, man måste, man måste, man måste.

Jag har iallafall ingen aning om vad jag vill göra. Jag känner mig så jävla kluven. Samtidigt som jag känner att det här en falsk värld där allt är låtsas och uppbyggt så känner jag samtidigt att jag vill uträtta så jävla mycket. Jag är narcissistisk som fan och skulle fan spruta i byxan av att läsa mig eget namn i en tidning. Jag vill uträtta något stort. Samtidigt som jag känner att ingenting är viktigt. Fattar ni hur jävla kluven jag är?

Jag känner heller aldrig att jag bara har levt livet utan att behöva gå runt och tänka och oroa mig hela tiden. Antingen handlar det om träning och då är det allt jag kan tänka på, det går alltid i första hand. Jag lägger allt åt sidan och njuter av inget, målet måste uppfyllas. Och nu håller jag på att ta körkort och känner att all energi måste lägga på att försöka ta kortet. Därför känner jag igen mig i Simon eftersom han också är en sådan person som måste ha ett mål att jobba mot hela tiden. Det är ingen vila. Det är ett konstant virrvarr av tankar som flyger runt och man får aldrig någon ro. Man kan bli helt utmattad av ens tankar och man vill bara sluta tänka och fly in i någon annan värld för ett annat tag. Det är antagligen därför droger är så jävla skönt. Man får släppa verkligheten för ett tag och sluta bry sig.

Det är vår och snart sommar. Men jag njuter inte. Inget känns roligt för tillfället och jag har egentligen ingen aning om varför. Alla saker känns som att man gör om och om igen. Skolan, gå hem, gå ut med kompisar. Jag vill ha ombyte. Förändring. Jag vill att något stort ska hända som vi kan koncenterea oss på och bara släppa allt. Typ ett krig? Vad sägs om det? Men vad fan vet jag om krig? Jag har ingen jävla aning och skulle ett krig väl inträffa skulle jag väl kanske hoppas att de bara skulle ta slut. Ingen är nämligen lika bra i verkligheten som det är i fantasierna.

Jag hör många människor prata om hur tråkigt deras liv är. Jag blev väldigt chockad för några dagar sedan. En kille på mitt jobb som är i 40års åldern som jag aldrig riktigt pratat med vände sig helt plötsligt till mig och sade med en dyster min: "Fan jag vill bara skjuta mig själv i huvudet. Allt är så jävla tråkigt. Jag har inget liv. Allt är samma sak. Jag jobbar till klockan 6 varje dag sedan går jag hem och lägger mig och sedan blir det samma sak om och om igen"

Jag stod där med öppen mun och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Han märkte dock ganska snabbt vad han sagt och försökte skämta bort den tryckta stämningen genom att säga: "Hehe, jag borde nog skaffa en fru eller nåt". Sedan gick han iväg och fortsatte arbeta.
Känner många såhär? Eller är det bara vissa sorgsna själar som känner att livet inte ger dom tillräckligt?

Jag vet iallafall att jag måste förändra mitt liv och det måste ske snart. Jag har levt halvdant allt för länge och jag har vant mig. Men jag vill inte fastna såhär och säga samma sak som mannen i 40års åldern sa till mig. Jag vill göra något som gör att mitt liv har känts värt att leva. Eller så vill jag bara finna den där sköna vardagen som gör en glad. En vardag där man slipper uppfylla stora mål hela tiden utan bara kan bli glad på dom små sakerna i livet. Lära mig att uppskatta människor igen. För det finns en del fina människor. Önskar det kunde finnas lite fler....