April i limbo

Jag klarar inte av det här. Det fungerar bara inte. Jag kommer att nita ner någon om mitt liv fortsätter så här, jag kommer inte att orka att vara vettig. Hade jag haft en enda liten gnutta alkohol i kroppen ikväll hade det smällt... Först hade jag kommit med en smäll, PANG, i någons ansikte och till min förvåning hade personen inte blivit fysiskt berörd alls; inte däckat, inte börjat blöda. Men ögonen... De hade förändrats från lugna till riktigt arga. Och så hade jag åkt på spö... Och vaknat upp på SÖS och känt mig än mer patetisk. Vem vet, det kanske är min nästa helg jag beskriver? Jag klarar inte av den här jävla skiten.

Jag har haft en ironiskt dålig dag. Den har inte varit förjävlig utan så där lite charmigt misslyckad att jag kan le åt den... Vilket jag hatar. För jag känner mig besviken och ledsen över den dåliga dagen men min logiska sida hånar mig för den ser komiken i det hela... Fy fan.

Och jag kan inte prata med en jävel. Jag pratade med A. men det slutade med att jag lackade ur på honom och la på mitt i ett samtal. Han ringde upp igen och sa lite försynt att det inte var så begåvat av mig att ta ut mina aggressioner på mina vänner... Jag har liksom inte så mycket mer att förlita mig på i livet konstaterade han nyktert. Han var dock packad när han ringde. Jag hoppas att han imorgon har glömt hur otrevlig jag var mot honom för någon timme sedan...

Jag skulle kunna prata med en hel del vänner, men jag vill inte. Jag känner att jag bara kommer att bli förbannad... Jag sitter bara och trycker på min fula lilla anka, tillika värdelösa MSN-klient, och hoppas att hon ska vara inne på MSN och börja prata med mig så att jag slipper känna att jag förföljer henne. Jag förföljer henne i tankarna, men hon förföljer mig fan än mer. Droppen som fick bägaren att rinna över ikväll var ett sammanträffande... Fel namn på fel ställe vid fel tidpunkt.

Det kanske ser enkelt ut det här... Att skriva en blogg. Att sitta och skriva förvirrade texter om att "hon inte tycker om mig men jag vägrar inse det"... Typ. Det är förjävla jobbigt kan jag meddela: Tänk er att varje dag vakna upp och istället för att låta er förföras av den där svarta dimman av olycklig kärlek tvinga er själva att ge fan i varenda negativ tanke och tänka positivt. Och ändå i bakhuvudet (när alla negativa tankar har gömts undan) veta att det finns en chans att det går åt helvete... Att man kanske kommer att tvingas möta dem där känslorna man har gömt undan för eller senare.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Hon måste tycka att jag är dum i huvudet... Dels för att jag från början vägrade acceptera det enda rådet hon gav mig, "Tro ingenting". Jag kontrade med att jag väl tror vad fan jag vill. Bra jobbat S... Hon har nog ingen aning om vad jag egentligen drömmer om mellan oss. Och om hon visste skulle hon undra vilken jävla värld jag lever i?!? Det undrar jag också: Hur fan har du lyckats försätta dig i den här situationen Simon?!? Hur fan har du lyckats måla in dig i ett hörn som du är fast i ett bra tag till (timmarna äro som sagt långa...)?!? Hur har du lyckats lära dig själv att kontinuerligt skriva all skit på din blogg så att alla får se det?!? Hur har du lyckats lära dig själv att halvt tänka i blogginlägg?!? Hur har du lyckats med hela det här jävla skitlivet du lever... Hur fan har du lyckats... Du vet... Du kan bara glömma allt. Hela grejen med henne. Hela graffgamet. Alla vänner utom de närmaste. Allt. Och börja om. Ruta ett. Gå ut på krogen, träffa en vettig flicka, sluta vandalisera och bygga upp ett vettigt liv. Börja umgås med dina vänner ordentligt.

Jag hoppas att du (och nu pratar jag inte till mig själv utan dig; dig) förstår att jag verkligen väljer det här. Jag väljer det här konstiga bloggskrivandet och sociala självmordet för att jag hoppas på oss; på dig och mig. Du måste tycka att det låter jätteläskigt... Det skulle jag tycka. Jag vill inte säga att jag tror på oss; jag har ingen jävla aning om något! Jag hoppas bara... Om det inte håller vill jag se det med mina egna ögon; se korthuset falla... Se hur du blir sårad och känna hur jag inte står ut med dig och vice versa.

Låt mig bara säga det lilla jag vill ha sagt... Det tar trettio sekunder. Det är inget stort. Helt obetydligt kanske. Men inte för mig. Allt handlar bara om mig... Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet... Det är därför jag är så rädd. Så rädd för att jag egentligen inte tycker om dig, utan bara tycker om att du är någon... Men jag har tjatat om det så många gånger att jag inte tänker fortsätta. Att tycka om dig känns. Och det känns bra. Det känns och det känns bra... Hade någon skrivit på baksidan av sin friggebod här där jag bor; det var bra sagt.

God natt... Jag tänker inte ge upp förrän sommaren är här.