Kråksången

*

När jag är ensam är jag ibland helt oförstående inför det faktum att det inte finns tusentals personer som är ohjälpligt förälskade i mig. När jag tittar på mig själv i badrumsspegeln anser jag mig ibland se ganska bra ut; när ansiktet är lite smått ansträngt rött av det varma vattnet man har dränkt det i, nackmusklerna syns klart och tydligt i den halvt framåtlutade positionen man står i och alla oregelbundenheter på kroppen vittnar om att något har hänt och håller på att hända så väl inom- som utombords...

Jag slutar titta på spegelbilden och funderar istället på vem jag är och kommer på att jag inte är så värdelös ändå, att jag kan vara ganska snäll, att jag av vissa anses vara rolig, är ambitiös, hyfsat begåvad, kanske till och med mogen, intressant och så vidare...

Jag träffar ingen på hela dagen och tror mig vara överlägsen dem flesta. Sedan träffar jag folk.

Vart jag än är, i skolan, i sällskap med några vänner på fritiden eller med några slumpmässiga personer jag kanske har råkat börja prata med på tunnelbanan, kommer jag på mig själv med att titta på killarna runtomkring mig och fråga mig varför man skulle välja just mig framför någon av dem. De är i många fall snyggare än jag, muskulösare, mognare i kropp och själ, har finare kläder, rakare rygg, dyrare klocka och säkrare ögon... De för sig oftast mer naturligt än vad jag gör, de har inga problem med att börja prata med någon av deras vänners vänner, vare sig det är en tjej eller kille. Jag kan prata med vem som helst om vad som helst bara jag vill, men ibland frågar jag mig om jag bara gör det för att dölja faktumet att jag egentligen inte vill säga någonting.

Jag fortsätter titta på dem och lyssnar dessutom på vad de har att säga och konstaterar att de är mycket roligare än vad jag är. De går på fester, dricker, flirtar, spelar fotboll, tittar på film och TV med vänner, shoppar, åker på resor och allt möjligt annat... Att vara med dem en helg vore väldigt mycket roligare än att vara med mig under samma tidsperiod.

Vi, gruppen i sin helhet, låter tystnaden uppstå och jag tänker att jag nu, äntligen, kommer att känna mig lika bra som de andra; i tankens värld är jag bättre än de flesta, innerst inne är jag vackrare än nästan alla...

Det blir tyst. Jag ser trygga och kanske till och med älskande ansikten... De tycker ögonblicket är underbart och gläds åt att få sitta tillsammans med andra människor och uppleva livet. Jag känner mig själv och allt mitt hat och bara det faktum att jag har mätt, observerat och hoppats att jag skulle vara så mycket bättre än de andra äcklar mig och äcklandet gör att jag känner mig än mer hatfull och till slut frågar jag mig återigen, denna gång dock i en väldigt mycket mer förtvivlad ton, varför någon skulle välja mig före dem.

Slutligen återvänder jag till min ensamhet och söker ro, försöker undvika att glorifiera mig när jag är ensam och spotta på mig själv i umgänge med andra. Jag försöker hitta ett svar på frågan... Det är svårt när man inte ens vet vem man är. Jag ser mig själv som en eftertänksam tystnad på vilken det sitter en massa pålimmade egenskaper; hög skrikig röst, svordomar, träning, målande, skrivande och allt annat jag gör... Men allt det där kan utelämnas från vem jag är för om jag vill kan jag ta bort allt det; jag kan vara tyst, sluta skriva den här bloggen och sätta mig i soffan med en chipspåse, och enbart vara den där eftertänksamma tystnaden. Samtidigt frågar jag mig om det inte är likadant för alla; är inte alla innerst eftertänksamt tysta, är inte det som skiljer oss åt vad vi väljer att bekläda den tystnaden med?

Jag vet inte, jag blir förvirrad...

Jag vet inte varför någon skulle välja mig som något mer än en vän, jag vet bara vad jag inbillar mig att jag behöver av en flickvän och däri kan man nog utläsa åtminstone en del av svaret till varför jag är mer rätt än någon annan.

*

Jag behöver någon som kan klättra upp på topparna av dekadens tillsammans med mig och skrika, skämta, fåna sig, vara kaxig... Men jag behöver även någon som tillsammans med mig kan gå ner i på tankens botten där allt är tyst och bara några få abstrakta funderingar finns. Jag behöver någon som är tillräckligt intellektuell för att kunna förstå tankarna och även vilken inverkan de kan ha på en själv, men samtidigt är tillräckligt stabil för att kunna dra upp mig ur misären om jag fastnar där nere på botten...

Jag behöver någon som orkar lyssna på mina oändliga resonemang om ingenting, som dessutom förstår dem och skulle kunna bryta ner dem i sina beståndsdelar om hon bara ville, men istället väljer att enbart le åt mig, besvara mig med en enkel kommentar som visar hur fel jag har och försäkra mig om att jag inte behöver oroa mig...

Jag behöver någon som kan driva mina tankar framåt istället för i cirklar.

Jag behöver någon som när hon är ute med sina vänner på klubben accepterar och trivs med att jag inte alltid är där med henne... Någon som vet att det egentligen inte är min grej att festa, som vet att gör något annat den kvällen... Jag kanske är ute och målar, jag kanske är med Cilla. Jag kanske sover eller ligger i sängen och lyssnar på musik... Jag kanske går en promenad i vänskaplig tvåsamhet med A. eller någon annan nära vän. Jag är någon annanstans än ute och festar och även om det jag gör jämfört med alternativet verkar deprimerande och livlöst så väljer jag det... Jag behöver någon som förstår att jag skapar någonting eget och även om jag inte själv vet vad det är jag skapar så är det på väg att bli någonting.

Jag behöver någon som accepterar att jag ibland gråter nästan helt utan anledning... Åt hur fin men ändå hård världen är. Åt bra musik eller grämande tankar... Åt något.

Jag behöver någon som inte är som jag utan är mer utåtriktad och social, men som på en intuitiv nivå förstår mig... Jag behöver någon som kan se att även om jag innerst inne är tråkig, osäker, liten och förvirrad så har jag ett hopp om att nå längre än där jag är nu.

Jag behöver någon som kan ge mig förmågan att för stunden glömma alla mina konstiga tankar och bli en säkrare människa, en lycklig människa. Framför allt behöver jag dock någon som kan överaska mig och alla mina idéer om vad jag egentligen behöver.