Jag vet att jag kanske verkar osäker och vilsen, delvis för att jag faktiskt är det. Beakta dock att jag faktiskt vågar göra allt jag gör, och även vågar avstå från det jag inte gör. Jag vågar vara liten för jag vill vara liten. Jag vill inte tro att kärlek är ett spel som går ut på att vara svårfångad, jag vill tro att går att älska en öppen människa. Lika mycket vill jag att det ska ta tid att glömma dig om jag verkligen måste glömma dig, jag vill till och med att det ska göra ont. Jag väljer att vara fånig för att jag vill vara fånig, jag kan vara skittuff om jag vill.
*
Jag fantiserar mycket, väldigt mycket.
Jag vill ha ett medium att existera i. Jag tittar på min far och det lilla jag ser av hans liv är att han egentligen är ganska ensam; han har knappt några vänner. Han har visserligen mig (hans barn), sin släkt, sin sambo, sin sambos vänner, sina arbetskollegor med mera... Men jag tycker ändå att det ser ut som att han är en ganska ensam människa, inte ensam på ett dåligt sätt utan bara ensam i bemärkelsen att han inte umgås så mycket med andra. Han har sitt arbete, sitt verk, det han skapar, och han finner mening i det skapandet, och han har sin sambo att koppla av med. Allt annat är egentligen bara sådant som råkar finnas där... Exempelvis tycker han förhoppningsvis om att träffa sin sambos vänner men utan henne skulle han varken umgås med dem eller några andra vänner heller för den delen.
Vad jag vill ha av en relation är trygghet, avkoppling... Och säkert en hel del annat, spänning kanske. Jag känner att jag vill leva mitt liv och skapa något; skriva texter, göra målningar eller bygga en karriär. Åstadkomma något, vad som helst. Jag vill samtidigt känna att det är någon som betraktar detta skapande, som till skillnad från alla andra inte bara ser resultatet utan även ser hela den långa vägen man behövde gå för att nå någonstans... Hon behöver inte läsa var rad jag skriver, titta på varje målning eller veta vad jag fick på varenda litet prov, hon behöver bara se helheten; ansträngningen. Och jag vill se hennes liv, om hennes liv likt mitt är ett ensamt skapande vill jag se det, om det är ett socialt kaos vill jag höra henne berätta om det och då och då kanske även besöka det...
Så länge jag är ensam känns det som att alla mina tankar på något vis kommer att handla om kärlek. Jag tror att jag behöver känna kärlek för att inte tänka på det hela tiden, om jag fick uppleva en relation tror jag att mina tankar efter något eller några år skulle kunna behandla andra ämnen. Den första tiden skulle dock troligtvis vara ett kaos... Jag längtar efter tiden då jag frivilligt kan tänka på annat än önskan om att älska och bli älskad, jag känner att det finns så mycket annat som jag vill göra och att kärleken just nu står i vägen för det. Jag vill främst vara politisk men jag orkar verkligen inte.
Jag vet inte vad ett förhållande är för dig, du har haft några riktiga så du vet vad det egentligen innebär. I min värld är dock ett förhållande just önskan om trygghet, önskan om att en annan människan ser vad jag gör med mitt liv och låter mig se vad hon gör med sitt... Någon att prata med under eftermiddagen innan jag försvinner ut på kvällen för att sedan komma tillbaka några timmar senare med en historia att berätta och en bild att visa. Någon som i gengäld berättar lite om sitt eget liv och som låter mig vara del av hennes skapande, även om det bara är en tråkig skoluppgift... Någon som uppmuntrar mig att fortsätta göra det jag är bra på; skriv blogg Simon, gör en skiss Simon, spela in en film Simon! Någon som gör att allt jag stundtals känner är så meningslöst helt plötsligt blir meningsfullt. Skissen kanske blir jätteful, hon kanske inte ens kommer att se den, men jag vet att hon ville att jag skulle göra den... Det känns meningsfullt.
Så har vår relation sett ut från mitt perspektiv: Förstår du då varför jag inte kan kalla oss vänner? Jag har visserligen inte fått veta alltför mycket om ditt liv och jag vet inte om det beror på att du inte vill berätta för mig eller om du hellre hör vad jag har att säga... Du påstår det senare, jag tror att det är en blandning. För dig har jag kanske bara varit pausunderhållning, någon att prata med medan det ändå inte finns något annat att göra, men för mig har du väldigt mycket mer. Likt min far är jag en frivilligt ensam person, oavsett hur mycket vänner jag har, och den största delen av mitt liv är det jag ensam utför... Skapar eller bara gör. Kanske bara tänker. Och under hela våren har du som sagt varit en drivande kraft för det jag gör, även om mina texter oftast handlar om just dig så är du även källan för inspiration och motivation.
Jag tycker inte att det är jobbigt att skriva det här, att skriva så öppet om vår relation (eller åtminstone min relation till dig), inte ens när så många vet vem du är. Det är inte jobbigt för de förstår ändå ingenting, hur tydlig jag än är.
Du anar inte hur tacksam jag är för vad du har gett mig, lika lite som du anar hur många tårar jag har fällt på grund av dig. Jag tycker att det sorgligaste i vår historia är att vi båda tycker om varandra (hoppas jag) och egentligen inte vill lämna det vi har men att vi (främst jag) måste gå vidare för att vi kallar omtyckandet olika saker... Det är liksom en definitionsfråga som fuckar upp det hela; varför är skillnaden mellan vänskap och kärlek så viktig? Jag vägrar dessutom inse att det du känner för mig kan kallas vänskap, jag tror på dig när du säger att du bara ser mig som en vän men jag tror att det är för att du själv ännu inte har accepterat vad du känner. Det kanske låter nedvärderande, men jag tror att det är så och vill inte tro något annat...
För hur kan man tycka om en person som är så ospännande som jag? Jag låter dig veta nästan allt jag tänker, speciellt om dig, och det jag tänker är; jag vill ha henne. Jag kan tänka mig att du tycker att det är roligare med killar som är lite av en utmaning att fånga (vilken tjej tycker inte det?) och det är knappast jag, inte för dig i alla fall.
Hur kan man tycka om en person som är så pass känslomässigt störd som jag är, som skriver så mycket galet? Jag tycker att folk kan se vad jag skriver som text, inget mer. Ingen reagerar eller tycker ens att det är konstigt att raderna
Birtdays was the worst days, now we sip champagne when we're thirsty
Damn right I like the life I live 'cause I went from negative to positive and it's all... It's all good
och
I don't want to live no more, sometimes I hear death knocking at my front door
I'm living every day like a hustle, another drug to juggle
Another day another struggle
förekommer med någon minuts mellanrum på samma album men om jag ena dagen skriver att jag vill dö och den andra skriver att jag är lycklig är jag tydligen motsägelsefull. Hade jag skrivit den här bloggen i rimform och spottat texten till ett bra beat hade jag varit rik och älskad av kritikerna, nu är jag bara ytterligare en tråkig bloggare.
Har du försökt föreställa dig den omvända situationen? Har du någon gång tänkt och verkligen gjort ditt bästa för att känslomässigt uppleva hur det skulle kännas om jag hade sex med någon blond flicka? Om jag skrev en dikt till någon annan än dig? Om du visste att jag inte längre tyckte om dig? Kanske är du inte ens mogen nog att kunna frigöra dig från dina sociala spel med killar, kanske är jag inte mogen nog för att spela med. Vi kanske inte ens hör ihop... Det kanske är våra personligheter som inte är kompatibla med varandra. Jag tycker bara att det är tråkigt att vi inte har tagit reda på det på riktigt... Att du inte har fått träffa Cilla och att jag inte har fått träffa din gråa tiger (för han är väl grå?).
Jag är dig evigt tacksam för våren, jag tycker dock att det är sorgligt att det ska sluta nu och att vi inte har fått visa varandra vilka vi faktiskt är. Jag vill inte att det ska sluta, jag vill egentligen hellre fortsätta att vara din vän istället för att inte vara någonting men så masochistisk kan jag inte vara... Jag har dock inte gett upp hoppet ännu.
Ring mig i sommar om du kommer på att tanken på mig tillsammans med en annan tjej dödar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar