Ekorrar som springer

Att vara vid liv är lika mycket en förunnelse som en förbannelse. Att behöva äta, sova, skita och allt det där känns ofta överflödigt: Kan jag inte bara få ligga i min säng, blunda, och känna ro?

Jag kan ligga i sängen och vara hungrig utan att bry mig så mycket om känslan, den är hanterbar, men faktumet att jag förr eller senare måste gå upp för att inte svälta ihjäl kommer jag aldrig att komma ifrån.

Om själen fick ro, om den glatt fick sväva omkring i slutna ögons mörker utan kroppsliga måsten, då tror jag att världen vore...

Through the Wire

Beslut växer oftast fram i det fördolda. Utåt sett ter sig livet ha en oåterkallelig kurs, även ens eget inre tror på denna riktning, men förr eller senare uppstår nästan alltid ett tvivel. Tvivlet tillåts att växa i tystnad och en dag är det så pass stort att man måste ta itu med det. Man kan vara några få millimeter från att rasera allt vad man hittills har byggt men ändå säger alla att de inte är oroliga; det kommer att gå bra för dig Simon. Samtidigt faller man isär inombords av valets våndor, för att sedan komma ut tillsynes oskadd eller med ett helt nytt liv, i så fall till allas stora förvånad.

Valet tar ingen tid, helt plötsligt har man valt, har man otur tar däremot tvivlet all tid så väl före som efter beslutet.

Till slut går det oftast bra, i bemärkelsen att man följer den vägen man förväntas följa. Världsordningen står för förväntan...

Fånigt episkt

För två år sedan ville jag klättra upp på ett brovalv och måla. Det visade sig att det inte gick att komma upp på valvet, dörrarna var låsta och det verkade inte gå att ta sig upp på något annat vis... Så jag målade på brofästet istället.

Ett år senare var jag där igen och frågade mig själv om det kanske inte gick att klättra upp ändå... Jag försökte och misslyckades, det slutade med att jag fick måla precis nere vid strandkanten.

För några veckor sedan var jag där ytterligare en gång. Jag tittade på hindret jag hade försökt övervinna tidigare år och undrade hur jag kunde ha misslyckats med att klättra förbi något så enkelt. Några sekunder senare var jag uppe på brovalvet, på väg upp mot väggen jag hade velat måla under flera år.

Du äcklar mig Simon men jag älskar dig ändå

Det är inte livets alla omständigheter jag har något emot... Jag kan stå ut med att livet saknar mening, att det är orättvist och att det försiggår en hel del hemskheter på vår jord. Det är inte det som är problemet, den felande länken är livet självt; upplevelsen av att vara vid liv.

Hur tiden flödar i sitt eget tempo utan att man kan tygla den, den kan gå så snabbt att man blir åksjuk för att sedan tvärnita helt utan förvarning. Vi mäter visserligen tiden i sekunder men dess verkliga enhet är det oändligt korta ögonblicket: Världens klocka tickar egentligen inte, det finns ingen betänketid tills nästa tidsenhet, den ger enbart ifrån sig ett konstant tjut som hela tiden gör oss påminda om att livet rusar iväg.

I minnen finns dessutom inte tiden, åtminstone inte i mina. Jag försökte förklara det för en vän för många, många år sedan man han förstod inte vad jag menade... Jämför att blunda i ett fåtal sekunder med att blunda i flera minuter. Under den längre händelsens skeende kan man uppfatta en skillnad, men i efterhand finns det bara två lika stora mörker.

Jag kan inte bestämma mig för om vi alltid lever i nuet eller i framtiden. Är inte nuets handling ett resultat av dåtidens vilja? Vår kropp lever alltså i förflutna och vårt sinne i framtiden... Någonstans däremellan finns nuet.

Vilka meningsfulla tankar.

Tiden försvinner alltså... Jag är för mig själv och även om jag inte känner mig tillfreds med hur verkligheten och tiden samverkar så känner jag mig ofta nöjd med mina tankars tempo; de kan röra sig i ultra-rapid men eftersom de alltid upprepas får man många chanser att betrakta dem. Men, så kommer någon... Det är väldigt sällan något, det skulle i så fall vara ett stort stenklot som rullar mot en i hiskelig fart... Det är oftast någon man vill berätta något för (eller som man åtminstone känner sig tvungen att berätta något för) och så skruvas tempot upp, varenda liten motsägelse jag består av visar sig och ett oförståeligt virrvarr av ord på ord på ord på ord, på ord, svärmar.

Jag blir så jävla sur på mig själv när jag håller på så... Säg åt mig att förmedla kärnan, att det är lugnt om det jag säger i vissas ögon (kanske till och med rent objektivt) kan klassas som en lögn så länge det är sant för mig. Inget skitsnack, inte ens en beskrivning, utan förmedla så rakt som möjligt poängen och förklara dig efteråt om det behövs... Det brukar faktiskt inte behövas om man rör sig på samma våglängd.

Nu och då

Sommaren innan jag skulle börja på gymnasiet slutade jag måla. Ett år tidigare hade jag sett Subway Stories och mina vänner hade fått förklara för mig vad WUFC egentligen var för något... Under sommaren till nian sov jag en natt i samma soffa som Natalie (vi pratade dock bara), söp mig så full på whisky att jag hamnade på Maria ungdom och klottrade när jag hade tid...

Hösten kom och målandet fortsatte, det var under denna höst som jag och C. fick springa ifrån väktare för första gången. Under vintern gick C. i ide, han är en lat jävel, men jag fortsatte att måla några målningar i veckan på en massa undangömda platser och bombade i mitt bostadsområde.

Till slut kom så nästa sommar, Natalie gick på balen med mig, jag sökte till Brännkyrka gymnasium och jag lyckades få ett sommarjobb via en klasskompis. Någonstans i denna veva, i samband med mer eller mindre frivilliga gymnasiebyten åt höger och vänster, adjöhälsningar till många gamla klasskamrater och ett jävla slit på jobbet kände jag väl att det var dags att se över mitt liv... Så jag slutade måla. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde den sommaren förutom att jobba i mängder. För pengarna jag tjänade bestämde jag mig att jag skulle köpa en riktigt fin klocka och jag var även sugen på att köpa en fin vit grönrandig Armani-skjorta... Men det sa jag så klart inte till någon.

Skolan började på hösten, och det var inte Brännkyrka jag hamnade i.

En klasskompis från nian såg mig på morgonen när rektorn höll tal för oss nyblivna ettor och var förvånad över att jag hade hittat till samma skola som han. När jag väl såg min klass för första gången registrerade mina ögon en rödhårig grabb som satt längst bak och en blond kille med Billabong-shorts som satt långt fram... Efter att jag hade satt mig hörde jag dessutom att en tjej som satt bakom mig behövde låna en penna, varpå jag så klart lånade henne en. När visiten i klassrummet var slut fick jag tillbaka pennan men flickan tackade inte ens; vad ohyfsat!

Jag hade redan läst så väl Engelska A som Matte A i grundskolan men ville läsa om båda kurserna även fast jag hade MVG i dem. När jag bytte skola i samband med högstadiets början var jag inte i skolan alls det första halvåret för att jag mådde förjävligt, när jag väl kom tillbaka var allt och alla jag kände helt annorlunda och jag kom inte in ordentligt i klassen... Jag ville inte hamna utanför även min gymnasieklass, jag pallade inte det; jag läste hellre om flera kurser än blev en person som man såg lite här och var... Men på något vis hamnade jag ändå i Eng B- och Ma B-grupperna i ettan och blev på så vis lite mindre NN1A:re än övriga i min klass.

Det var även mycket annat nytt och förvirrande... Alla var ambitiösa och dessutom uppenbart begåvade: Vad in i helvete? Dessutom är det en annan atmosfär på en innerstadsskola... Även någon som är uppväxt i en fin förort och har gått i en grundskola med hyfsat anseende märker det. Kläderna, sättet folk pratar, vad föräldrarna arbetar som, MUF istället för AFA...

Helt plötsligt var jag nära att få IG på ett matteprov, kände mig utanför min klass, såg hur mina kompisar på fritiden hade fullt upp med sina egna liv och kände hur mitt liv återigen gick åt helvete... Vad fan skulle jag göra om inte börja måla igen?

För mig har målandet aldrig varit konstnärligt, inte ens i sin mest avancerade form. Det har knappt varit kreativt... För mig är graff fysiskt och ångestlindrande, graff är långa jävla promenader, adrenalin på topp, springande, smygande och allt annat man gör bara för att kunna måla. Målandet i sig är terapin, det är det som ger mening till alla ansträngningar man utsätter sig för enbart för att nå en vägg, ett tåg eller vad det nu är man målar på... Att känna hur en tom vägg blir full och därefter se ens namn en kall vintermorgon och veta man har någon inverkan på andras liv, hur jävla ensam man än är.

När jag tittar tillbaka på alla dessa år, de snart sju åren som har passerat sedan jag var så jävla trött på livet att jag valde att bara ligga i min jävla säng i ett halvår, är det så oerhört tydligt att allt jag har gjort sedan dess har varit uttryck för ångest. Energin som jag har lagt ner på utföra saker visar så klart och tydligt att jag flydde från något och ville skrika på livet... När jag tränade som mest under åttan och gjorde flera hundra armhävningar om dagen, sprang fem dagar i veckan och så vidare. Jag kunde lika gärna ersatt smärtan från den fysiska träningen med att skära mig själv i handlederna och skrika... Målandet har jag avhandlat ovan. Slutligen har vi skrivandet, till skillnad från de övriga två aktiviteterna har det varit att ta tjuren vid hornen; det har varit att hoppa ner i helvetet och med all min samlade kraft skrika åt odjuret att det ska dra åt helvete.

Och nu sitter jag här... Efter en vår som jag knappt kommer ihåg för att jag har haft så fullt upp med träning, skola, målande, skrivande och jobb samtidigt som jag verkligen har försökt att må bättre, känna efter, styra upp mitt liv rent allmänt och så vidare.

Jag har bestämt mig för att ta ett långt avbrott från allt vad graff heter, kanske ett definitivt sådant. På fönsterbrädan ligger en replika av en Omega Seamaster, i garderoben hänger ett antal halvnya skjortor och jag frågar mig själv om jag nu ligger tre år efter mig själv eller om jag förut låg tre år före.

A Gangster and a Gentleman

Tack

Jag vet att jag kanske verkar osäker och vilsen, delvis för att jag faktiskt är det. Beakta dock att jag faktiskt vågar göra allt jag gör, och även vågar avstå från det jag inte gör. Jag vågar vara liten för jag vill vara liten. Jag vill inte tro att kärlek är ett spel som går ut på att vara svårfångad, jag vill tro att går att älska en öppen människa. Lika mycket vill jag att det ska ta tid att glömma dig om jag verkligen måste glömma dig, jag vill till och med att det ska göra ont. Jag väljer att vara fånig för att jag vill vara fånig, jag kan vara skittuff om jag vill.

*

Jag fantiserar mycket, väldigt mycket.

Jag vill ha ett medium att existera i. Jag tittar på min far och det lilla jag ser av hans liv är att han egentligen är ganska ensam; han har knappt några vänner. Han har visserligen mig (hans barn), sin släkt, sin sambo, sin sambos vänner, sina arbetskollegor med mera... Men jag tycker ändå att det ser ut som att han är en ganska ensam människa, inte ensam på ett dåligt sätt utan bara ensam i bemärkelsen att han inte umgås så mycket med andra. Han har sitt arbete, sitt verk, det han skapar, och han finner mening i det skapandet, och han har sin sambo att koppla av med. Allt annat är egentligen bara sådant som råkar finnas där... Exempelvis tycker han förhoppningsvis om att träffa sin sambos vänner men utan henne skulle han varken umgås med dem eller några andra vänner heller för den delen.

Vad jag vill ha av en relation är trygghet, avkoppling... Och säkert en hel del annat, spänning kanske. Jag känner att jag vill leva mitt liv och skapa något; skriva texter, göra målningar eller bygga en karriär. Åstadkomma något, vad som helst. Jag vill samtidigt känna att det är någon som betraktar detta skapande, som till skillnad från alla andra inte bara ser resultatet utan även ser hela den långa vägen man behövde gå för att nå någonstans... Hon behöver inte läsa var rad jag skriver, titta på varje målning eller veta vad jag fick på varenda litet prov, hon behöver bara se helheten; ansträngningen. Och jag vill se hennes liv, om hennes liv likt mitt är ett ensamt skapande vill jag se det, om det är ett socialt kaos vill jag höra henne berätta om det och då och då kanske även besöka det...

Så länge jag är ensam känns det som att alla mina tankar på något vis kommer att handla om kärlek. Jag tror att jag behöver känna kärlek för att inte tänka på det hela tiden, om jag fick uppleva en relation tror jag att mina tankar efter något eller några år skulle kunna behandla andra ämnen. Den första tiden skulle dock troligtvis vara ett kaos... Jag längtar efter tiden då jag frivilligt kan tänka på annat än önskan om att älska och bli älskad, jag känner att det finns så mycket annat som jag vill göra och att kärleken just nu står i vägen för det. Jag vill främst vara politisk men jag orkar verkligen inte.

Jag vet inte vad ett förhållande är för dig, du har haft några riktiga så du vet vad det egentligen innebär. I min värld är dock ett förhållande just önskan om trygghet, önskan om att en annan människan ser vad jag gör med mitt liv och låter mig se vad hon gör med sitt... Någon att prata med under eftermiddagen innan jag försvinner ut på kvällen för att sedan komma tillbaka några timmar senare med en historia att berätta och en bild att visa. Någon som i gengäld berättar lite om sitt eget liv och som låter mig vara del av hennes skapande, även om det bara är en tråkig skoluppgift... Någon som uppmuntrar mig att fortsätta göra det jag är bra på; skriv blogg Simon, gör en skiss Simon, spela in en film Simon! Någon som gör att allt jag stundtals känner är så meningslöst helt plötsligt blir meningsfullt. Skissen kanske blir jätteful, hon kanske inte ens kommer att se den, men jag vet att hon ville att jag skulle göra den... Det känns meningsfullt.

Så har vår relation sett ut från mitt perspektiv: Förstår du då varför jag inte kan kalla oss vänner? Jag har visserligen inte fått veta alltför mycket om ditt liv och jag vet inte om det beror på att du inte vill berätta för mig eller om du hellre hör vad jag har att säga... Du påstår det senare, jag tror att det är en blandning. För dig har jag kanske bara varit pausunderhållning, någon att prata med medan det ändå inte finns något annat att göra, men för mig har du väldigt mycket mer. Likt min far är jag en frivilligt ensam person, oavsett hur mycket vänner jag har, och den största delen av mitt liv är det jag ensam utför... Skapar eller bara gör. Kanske bara tänker. Och under hela våren har du som sagt varit en drivande kraft för det jag gör, även om mina texter oftast handlar om just dig så är du även källan för inspiration och motivation.

Jag tycker inte att det är jobbigt att skriva det här, att skriva så öppet om vår relation (eller åtminstone min relation till dig), inte ens när så många vet vem du är. Det är inte jobbigt för de förstår ändå ingenting, hur tydlig jag än är.

Du anar inte hur tacksam jag är för vad du har gett mig, lika lite som du anar hur många tårar jag har fällt på grund av dig. Jag tycker att det sorgligaste i vår historia är att vi båda tycker om varandra (hoppas jag) och egentligen inte vill lämna det vi har  men att vi (främst jag) måste gå vidare för att vi kallar omtyckandet olika saker... Det är liksom en definitionsfråga som fuckar upp det hela; varför är skillnaden mellan vänskap och kärlek så viktig? Jag vägrar dessutom inse att det du känner för mig kan kallas vänskap, jag tror på dig när du säger att du bara ser mig som en vän men jag tror att det är för att du själv ännu inte har accepterat vad du känner. Det kanske låter nedvärderande, men jag tror att det är så och vill inte tro något annat...

För hur kan man tycka om en person som är så ospännande som jag? Jag låter dig veta nästan allt jag tänker, speciellt om dig, och det jag tänker är; jag vill ha henne. Jag kan tänka mig att du tycker att det är roligare med killar som är lite av en utmaning att fånga (vilken tjej tycker inte det?) och det är knappast jag, inte för dig i alla fall.

Hur kan man tycka om en person som är så pass känslomässigt störd som jag är, som skriver så mycket galet? Jag tycker att folk kan se vad jag skriver som text, inget mer. Ingen reagerar eller tycker ens att det är konstigt att raderna

Birtdays was the worst days, now we sip champagne when we're thirsty

Damn right I like the life I live 'cause I went from negative to positive and it's all... It's all good

och 

I don't want to live no more, sometimes I hear death knocking at my front door

I'm living every day like a hustle, another drug to juggle

Another day another struggle 

förekommer med någon minuts mellanrum på samma album men om jag ena dagen skriver att jag vill dö och den andra skriver att jag är lycklig är jag tydligen motsägelsefull. Hade jag skrivit den här bloggen i rimform och spottat texten till ett bra beat hade jag varit rik och älskad av kritikerna, nu är jag bara ytterligare en tråkig bloggare.

Har du försökt föreställa dig den omvända situationen? Har du någon gång tänkt och verkligen gjort ditt bästa för att känslomässigt uppleva hur det skulle kännas om jag hade sex med någon blond flicka? Om jag skrev en dikt till någon annan än dig? Om du visste att jag inte längre tyckte om dig? Kanske är du inte ens mogen nog att kunna frigöra dig från dina sociala spel med killar, kanske är jag inte mogen nog för att spela med. Vi kanske inte ens hör ihop... Det kanske är våra personligheter som inte är kompatibla med varandra. Jag tycker bara att det är tråkigt att vi inte har tagit reda på det på riktigt... Att du inte har fått träffa Cilla och att jag inte har fått träffa din gråa tiger (för han är väl grå?).

Jag är dig evigt tacksam för våren, jag tycker dock att det är sorgligt att det ska sluta nu och att vi inte har fått visa varandra vilka vi faktiskt är. Jag vill inte att det ska sluta, jag vill egentligen hellre fortsätta att vara din vän istället för att inte vara någonting men så masochistisk kan jag inte vara... Jag har dock inte gett upp hoppet ännu.

Ring mig i sommar om du kommer på att tanken på mig tillsammans med en annan tjej dödar dig.

Jag hatar er

Om jag fick välja en enda person att spöa på riktigt hårt skulle jag utan tvekan välja dig. Det skulle inte vara något ärligt slagsmål utan jag skulle vara beväpnad med ett basebollträ med vilket jag först skulle knocka dig och därefter puckla på dig med medan du låg på marken. Jag skulle inte döda dig, men jag skulle slå på dig tillräckligt mycket för att du skulle få bo på Södersjukhuset under några veckor.

Faktum är att jag tror att jag skulle slå ner dig även i en ärlig kamp. Du är visserligen mycket större än mig, och säkerligen även bättre på att slåss, men du skulle inte ha mage nog att faktiskt misshandla mig när du väl hade fått fast mig i ett nästintill ofrånkomligt grepp, du skulle bara skrika LUGNA NER DIG!!! eller något liknande. När jag väl kom ur greppet skulle jag inte tveka att slå och slå och slå och slå tills det inte fanns något kvar att slå på, tills hela du bara var några köttslamsor. Det är skillnaden i vad jag brukar kalla repp; du är inte tillräckligt sjuk för att kunna slå en annan människa halvvägs till döds.

Och det är just därför jag så gärna vill slå dig; du är vuxen medan jag är fånig.

För mig representerar du all den manlighet jag inte besitter. Du är så pass snygg att du självsäkert kan ragga på vem du vill, du är så pass muskulös och stor att du faktiskt ser ut som en man och ändå utstrålar du ingen som helst vilja att använda den styrkan mot någon, musklerna är bara något som råkar finnas där och som på sin höjd kan användas för att skydda din flicka. Du skulle aldrig använda dem för att börja bråka med någon. Om jag hade lika mycket muskler som dig skulle jag hoppa runt och provocera alla, som en liten speedad bredaxlad tupp.

På helgerna går du på fester. I skolan är du bättre än mig. Inom kort har du ett vettigt jobb.

När jag ser killar av din börd på stan vill misshandla dem lika mycket som jag vill misshandla dig. Du inte bara påminner mig om de där mogna, vuxna, stora, självsäkra, stabila, charmiga, stiliga och svårfångade personerna som hon säkert vill ha utan du är till och med en av dem. Jag tittar på dina lite äldre jämlikar och blir så jävla förbannad; de knullar henne säkert och sitter sedan och skämtar om det tillsammans med sina kompisar. För när de väl träffas i sitt kompisgäng är de inte längre så mogna utan förvandlas snabbt till ett gäng fjortonåringar som bara sitter och skryter om hur mycket fitta de har fått. Ibland kanske hon råkar se den sidan av hennes annars så mogna pojkvän, älskare, ragg eller vad man nu vill kalla det och det skulle inte förvåna mig om hon då bara ler åt dem, sådär är killar.

Eller än värre, att de faktiskt är så pass mogna att de aldrig beter sig som fjortonåringar, att de faktiskt kommunicerar på ett ganska trevligt sätt även när enbart killarna i kompisgänget är närvarande. Att de är vuxna på riktigt: Jag hatar er i så fall ännu mer.

Jag ser att jag är mindre än vad hon är, hon kan trycka ner mig, mosa mig och stampa mig platt om hon vill det. Hon kan krossa hela jävla mitt hjärta på en kväll om hon har lust. Dig, du som är allt det där manliga, skulle hon däremot inte kunna misshandla på samma sätt även om du vore hennes beundrare för du är lika stor eller större än hon; de klassiska könsrollerna där mannen är den beskyddande och kvinnan den beskyddade skulle kunna uppfyllas genom er två.

Det är alltså inte dig som person jag har något emot, det är konceptet du representerar; manlighet. Den manlighet som jag inte har, och som jag dessutom inbillar mig att hon vill ha.

Att du umgås med henne, dansar med henne och om du gav dig fan på det säkerligen skulle kunna knulla henne gör inte saken bättre. Ni vet att ni bara är vänner så ni behöver inte vara blyga för varandra, ni kan dansa bara för att det är roligt. Att ni vet att ni är vänner innebär dessutom (ironiskt nog) att det faktiskt skulle kunna hetta till mellan er och utvecklas något bortom vänskap... Hon vet att jag inte ser henne som en vän, och därför kommer till och med något så oskyldigt som en kram att verka ansträngt. Det hade varit vackert om spänningen berodde på kärleksfulla förhoppningar från båda sidor, det är dock inte lika vackert när spänningen uppstår på grund av en känsla av olust hos den ena parten.

Jag vet ärligt talat inte varför jag känner mig så avund- och svartsjuk på dig, jag kan inte sätta fingret på det. Jag vill bara upprepa mantrat du är så mycket manligare än mig i all evighet, det är det närmaste min känsla jag kommer. Ibland funderar jag på om manlig- och kvinnlighet eller ens mognad (vuxenhet) är så positivt och eftersträvansvärt i grunden, den manligheten jag inbillar att du besitter är dock så uppenbart bra...

*

Så jag ser er två, de vuxna, dansa med varandra långt borta. Ni har lämnat mig för ni orkar inte längre med mig, jag är så jävla spännig, jobbig och kan inte ens spela med i några sociala spel. Jag står och hoppar och skriker se mig, se mig, se mig, se mig, se mig!!! Titta hit, titta hit, titta hit!!! medan jag vevar med armarna, och ni blir bara ännu tröttare på mig. Allteftersom tiden går slutar ni dansa till Lady Gaga med flimrande flerfärgat ljus runtomkring er och övergår istället till Monica Zetterlund och ett lugnt guppande fram och tillbaka i takt med varandra samtidigt som ni småpratar och skrattar... Allteftersom tiden går blir jag mindre och mindre och finner mig till slut sitta i en liten barnvagn och titta på er med en napp i munnen.

Efter några timmars dansande har ni blivit ett gift par och efter några timmars skrikande har jag blivit ert lilla barn.

"Så vackert att det svider i ögonen."

Det känns som att allt håller på att ta slut. Inte bara skolan utan allt.

Det känns som att jag målade min sista målning i tisdags när jag fixade en stor vaxduk till min klass' studentflak och min nuvarande känsla gentemot graff är något av en allegori av min känsla inför livet i sin helhet... Kanske var flaket verkligen min sista målning någonsin? Kanske var flaket den sista målningen under denna period av min utveckling? För tillfället känner jag att jag antingen får lov att börja måla färgpanels på tuben eller lägga ner hela den här skiten; antingen växa upp och leka med de stora grabbarna eller sluta.

Sluta tycka om henne eller göra något åt det. Börja tro på mig själv på riktigt eller acceptera att jag anser mig själv vara värdelös och inte ens försöka att må bra.

Jag kan varken förstå att jag är med i NBC eller ens att folk som är med i bland annat HTE, NFC och TP har märkt att jag existerar. Det handlar inte ödmjukhet, det handlar om att jag är så liten inombords att jag inte kan förstå hur något som kan sammankopplas med mig kan betyda ett skit.

Jag ser på henne som en person som på något vis är bättre än mig (står högre i någon social hierarki, ser bättre ut, är roligare och så vidare): Varför in i helvete skulle hon vara bättre än mig?

Jag tycker att världen i sin helhet är så mycket större och mer komplicerad än vad jag är kapabel att hantera... Det kan handla om något så enkelt som en kemilektion. Läraren börjar prata om citronsyracykeln och min första tanke är att det är för svårt för en så liten person som mig; det där förstår bara vuxna. Och så slutar jag nästan lyssna, jag känner mig ändå så nedvärderad av mig själv att jag inte orkar göra ett skit.

Simon. Du är arton år, även om du ännu inte borde vara vuxen borde du åtminstone vara på väg... Och att du fortfarande är en liten barnunge innerst inne stämmer inte, kanske på en känslomässig nivå men faktum är att du på alla andra sätt inte på något sätt tar dig vatten över huvudet om du påstår att du är en snäll, mogen, begåvad och ambitiös person: Har du bra inte betyg? Tycker inte folk att du är snäll? Har du inte målat så pass mycket bra och folk faktiskt har märkt dig? Varför skulle det vara en omöjlighet att hon faktiskt tyckte om dig, har inte flickor tyckt om dig förut? Tror du på allvar att vem som helst skulle ha mod och talang nog att skriva det du skriver här?

Du kan logiskt resonera om dig själv Simon och på så vis förstå att du är bra. Du kan till och med pumpa upp ditt ego så pass mycket på detta vis att du tycker att du är bättre än dem flesta. Låt inte känslan säga dig något annat. Din mor skrev en gång till dig att hon tyckte att två olika personligheter bodde inom henne och det är säkerligen likadant i ditt fall men du kan inte låta en av dem rasera resten av ditt liv...

Tillbaka till flakmålningen, det var kanske den sista målningen? Någonsin.

Jag har blivit rädd för att åka fast, inte för själva gripandet utan för domen... Tidigare, när jag var under arton, kände jag tvärtom; domen var inte så farlig men att bli gripen och tvingas försämra sin relation med sina föräldrar än mer kändes hopplöst. Nu är jag räddare för konsekvenserna ytterligare en dom kan resultera i än själva gripandet, för gripandet är det bara jag som behöver handskas med...

Jag tänker på Ilsk och Clin, främst Clin. Att han har en flickvän på utsidan... Jag är imponerad av att han orkar, om han orkar, samtidigt tycker jag att det är så sorgligt att han ens behöver orka.

Att jag känner att allt håller på att ta slut är dessutom ingen rakt igenom dålig känsla, jag vill ju som sagt utvecklas. Det finns dock så mycket motsättningar och frågetecken...

Jag tänker inte sitta och prata med dig på MSN hela sommaren. Förlåt, jag tycker att det har varit skitroligt att prata med dig och mina ögon tåras då jag tänker på att jag inom kort kanske inte kommer att kunna sitta och prata med dig om ingenting eller någonting... Jag ber inte om mycket, ta en fika med mig någon gång då och då och jag är nöjd. Bara du ser till att inbilla mig att du faktiskt ger mig en ärlig chans när jag väl har börjat tro så pass mycket på mig själv att jag inbillar mig att jag har en chans. För tusende gången; jag är inte din vän och du är inte min. Kalla oss något annat, kalla oss vad som helst utom vänner.

Jag är inte dum, jag förstår att det är omöjligt att tänka sig att något skulle hända mellan oss. På grund av allt, vad jag skriver här, hur jag beter mig mot dig och så vidare... Den största motsättningen är den här jävla bloggen; tilltalar jag verkligen dig i detta nu? Motsättningen ligger i att det här är min lilla hemmagjorda terapi men att du dominerar en så pass stor del av mitt känsloliv att jag inte kan göra så mycket annat än att skriva om dig.

Jag är ingen profet, jag vet ingenting om framtiden, och du har utan tvekan rätt när du säger att vi inte känner varandra. Men att vi inte känner varandra innebär inte bara att jag inte känner dig, det innebär även att du inte känner mig. Jag vet inte vad du egentligen tror att jag drömmer om, vad du tror att jag hoppas ska hända i precis exakt detta nu. Jag hoppas inte att du ska sova med mig inatt, inte heller att vi ska vara ett par imorgon eller något annat drastiskt. Jag önskar bara att vi umgås lite med varandra, lär känna varandra, funderar på hur det känns och om det känns tillräckligt bra vågar acceptera det. Det jag drömmer om är att det känns bra och att vi inom sinom tid känslomässigt omfamnar varandra.

Det jag skulle oroa mig mest för vore min oförmåga att säga nej till dig, att jag kanske skulle vägra sluta tycka om dig även om jag umgicks med dig och innerst inne inte gillade vad jag såg. I värsta fall skulle jag väl få vara en jävla skitstövel och ha sex med dig bara för att du ser så oförskämt bra ut.

För att övriga läsare inte ska misstolka mina tankar kan jag passa på att kasta in ett litet citat...

Om jag skulle skriva ett inlägg skulle det förr eller senare utvecklas till ett försvarstal mot all skit du skriver om mig (och dig själv) som inte stämmer... Du är Trög! Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förstå att de inte kommer bli något? 

Jag kan tänka mig att folk tycker att jag är dum i huvudet och gör bort mig fullkomligt som ens fortsätter att skriva om dig med tanke på vad du känner, som tur är är jag så pass självupptagen att jag inte orkar tänka på hur jag ser ut utåt.

Det finns ännu fler motsättningar mellan oss. Jag hatar att du går i min klass, jag verkligen avskyr det och har gjort det länge; vi ser varandra dagligen men vi träffas aldrig på riktigt. Ibland (väldigt ofta) känner jag att jag egentligen vill lämna vår skola och alla dess människor när vi väl går ut; precis som jag vill gå vidare med målandet vill jag gå vidare i det sociala livet. Det finns visserligen många i klassen som jag kan tänka mig att hålla kontakten med eftersom alla i klassen är trevliga på sitt eget vis, samtidigt känner jag dock att jag vill lämna allt vad det där gymnasiet är... Det beror egentligen på mig tror jag. Det finns så mycket jobbiga minnen som jag kopplar till det där stället, så mycket föreställningar folk troligtvis har om mig som jag inte orkar leva med och så vidare...

Detsamma gäller min uppfattning av dig. Då och då funderar jag på om det bästa inte vore att lämna även dig helt när dessa sju dagar har passerat... Oavsett om du går med på att lära känna mig eller ej. Gå vidare bara för att jag har bundit så mycket konstiga tankar till dig och för att jag inte vill fastna i dem. Å andra sidan håller jag ju med om att jag inte känner dig och jag tror att alla tankar är fastknutna (nu har jag verkligen ingen aning om vad jag pratar om) i den där tjejen på MSN snarare än i person du.

Snälla, tvinga inte mig att vara utan dig i sommar. Jag ska sluta skriva nu för jag känner hur paniken sprider sig och hur jag bara kommer att skriva en massa förvirrat om jag fortsätter...

*

Och jag tänker inte göra fysikuppgiften som jag borde göra för att omvandla mitt VG till ett MVG, jag orkar ärligt talat inte. Inte nu, efter tolv jävla år. Jag skriver 2,0 på högskoleprovet i höst istället; varför in i helvete skulle jag inte klara av det?

Metamorfosen

Jag vill bara gråta och bli tröstad.

H. kommer hem på onsdag. Jag hoppas att hon örfilar mig och säger åt mig att skärpa mig när hon väl träffar mig.

*

Om jag hade en dotter och hon rådfrågade mig om vad hon skulle ta sig till med en efterhängsen beundrare som klottrade, stal och umgicks med likasinnade människor skulle jag svara henne; hitta något bättre. Inte någon bättre, för oavsett vilka handlingar man begår kan man vara en god människa, men något bättre. Brottslighet kan kanske rättfärdigas men det är ett faktum att den nästintill oundvikligen leder till begränsningar i livet; man blir orolig så fort man hör raska fotsteg bakom en, undrar om en husrannsakan stundar och frågar sig om man någon gång kommer att hamna i fängelse.

Det är inte värt det, oavsett hur bra han är. En relation med honom kan aldrig bli lika bra som hans inre så länge som han försätter sig själv i jobbiga situationer; försätter er i jobbiga situationer.

*

Jag tänker nog inte på så mycket annat än kärlek och relationer för tillfället, åtminstone finns det spår av av dessa element i de flesta av mina tankar. Förhoppningsvis är tankarna överlag på en djupare nivå än kuken ska in i fittan men det är nog tveksamt om de verkligen är det... Jag har nog inte gjort så mycket annat idag än att glo på Gina Tricots bikinireklam. Jag tar studenten om några dagar och är inte äldre än arton år; jag får väl vara lite hjärndöd om jag vill. 

Jag längtar tills studentdagen, inte för att skolan slutar utan för att något annat måste ta vid, livet måste väl förändras på något vis. Kanske utvecklas relationen mellan mig och en annan person, kanske inte; kanske träffar jag någon annan! Jag kanske fortsätter att måla, jag kanske till och med ökar tempot; kanske lägger jag av? Bor jag kvar hemma? Med största sannolikhet, men kanske inte.

Men vad vill jag då? Jag vill utvecklas, och i mina ögon vore utveckling en relation. I höstas sa en person till mig att mitt största problem är att jag tänker på tok för mycket på mig själv och att jag skulle må väldigt bra av att ha en annan människa att bry mig om, vilket troligtvis är väldigt sant. Det är bara jag, jag, jag hela tiden. Även när jag pratar med folk är det bara jag, jag, jag och ibland mig. Den enda gången det är någon annan än jag på riktigt är när jag lyssnar på musik, tittar på filmer eller tar del av annan kultur, då får skaparen stå på scen och jag är för en gångs skull publik.

Jag vill bo med en annan människa. Inte nu, men om ett halvt eller helt år kanske. Först flytta hemma ifrån och lära mig att ta hand om mig själv ordentligt; som sagt, jag varken lagar min mat eller tvättar min kläder för tillfället. Det är knappt så jag städar mitt rum; jag gör inte ett skit. Och bo ensam för att komma till ro med sig själv... För att sedan, när man har mognat både inombords och kommit in i vettiga rutiner, flytta ihop med en människa och känna hur tillvaron blir meningsfull genom något så enkelt som samvaro. Men det är ju så skört, så läskigt... Samvaron är bara meningsfull så länge den betyder något för båda parter, har man otur raseras hela förhållandet och där står man med... Inget? Sitt liv så klart! Vilket jävla liv?

*

Hiphop i olika former har länge varit en stor del av mitt liv, de senaste åren har speciellt graff betytt mycket... Man kan tycka vad man vill om klotter och hur mycket det kostar samhället men när jag började gymnasiet och av olika skäl kände att jag socialt sett inte kom in i den nya klassen, att jag gled ifrån mina vänner på fritiden och att det mesta kändes meningslöst och kallt så erbjöd målandet åtminstone lite värme. Jag pratar inte om någon gruppmentalitet i form av ett gäng missanpassade tonåringar som hänger ihop och gör sattyg, utan jag pratar om hur meningsfullt det faktiskt känns att göra något som är spännande, ger konkreta resultat och förser en med något att prata om.

Var klottret ett sätt för mig att fly från övriga livet? Utan tvekan. Samhället i stort pekar ofta på detta faktum, att det bara är ett sätt att fly från sina problem och att man därmed måste ge ungdomarna något vettigt att göra så att de inte behöver fly. Jag frågar mig dock om det inte är något vettigt man flyr till, man kanske värderar klotter som vettigt? Allt som annars anses så vettigt kändes inte vettigt för mig förut, för mig var klotter vettigt och är fortfarande det på sätt och vis.

Har målandet någon framtid i mitt liv då? Jag vet inte. Jag vill ju utvecklas, åt något håll, och faktum är att om en viss person sa åt mig att verkligen sluta så skulle jag nog sluta (att måla), förutsatt att hon faktiskt erbjöd något i gengäld. Jag vet dock att det inte fungerar så, jag vet att jag inte kan ge upp mitt liv för att en annan människa tvingar fram ett sådant beslut, det är jag själv måste bestämma mig för hur mitt liv ska se ut.

Jag är dock stolt över mig själv för tillfället. Jag har nått ganska högt i den målardivisionen jag befinner mig i, crews som MIS, BST, PMS och så vidare lever i en annan graffvärld än min men i min lilla graffbubbla som består av linjemålningar och Söderort är jag någorlunda känd. Jag har under våren vågat skriva en blogg om alla möjliga konstiga känslor och pratar dagligen med en tjej som vet att jag tycker om henne; det är väl värt något. I höstas, när livet visserligen var acceptabelt men långtifrån lika bra som nu, blev jag erbjuden utskrivet tradolan i samband med en skada och visste att jag kunde välja att bygga upp ett litet knarkförråd att läkemedelsknarka på... Men det gjorde jag inte: Fuck droger, åtminstone om det gäller opiatknaprande i höstmörkrets ensamhet. Jag kommer inte att gå ut med högst betyg i min klass, jag är snarare medelmåttig, men landar nog ändå på någonstans runt arton i snitt... Samtidigt som jag har jobbat, målat, bloggat och tränat under våren. Tränat sunt dessutom; disciplinerat men ändå lustfyllt.

Jag må ha växt upp med bra förutsättningar men jag har gått igenom mitt eget lilla helvete under de senaste åren och jag inte bara står upp för tillfället, jag ler också. Som bevis på mitt kämpande sitter jag dessutom en massa skriven text, en massa bilder och en kropp som har potential att bli något. Då och då viskar en elak röst att jag hur som helst inte är lika bra som alla andra, att jag är så mycket omognare, mindre och rent allmänt sämre men jag börjar åtminstone lära mig att ignorera det skitsnacket.

Nostalgi

Apropå väktare.

En gång för flera år sedan skulle jag och en vän vid namn C. måla en gångtunnel i söderort. Klockan var mitt i natten och vi hade smugit ut utan våra föräldrars vetskap... C. var vid närmare eftertanke kanske ute med sina föräldrars samtycke, han kanske hade sagt att han skulle på någon fest, jag fick dock inte vara ute efter tolv och hade därför fått nästla mig ut utan att väcka mina föräldrar... Något år senare berättade jag för min far att jag ibland smög ut på nätterna varpå han påpekade att han hade misstänkt det men att han trodde att vi hade en bättre relation än så; aouch. Graff och stadiga familjerelationer är svårförenliga.

Natten var speciell på tre sätt. Jag skulle göra en målning tillägnad en vän vid namn T. som fyllde år under samma vecka och dessutom hade jag upptäckt hur jävla mycket färg man sparade på att använda blue soft istället för fat caps, både jag och C. blev förvånade av hur länge färgen räckte med det munstycket. Det tredje speciella med natten var att jag inte hann måla så mycket mer än T:et i T:s målning...

-STANNA, LIGG NER!!!

Skrek en mansröst från ingenstans, vad in i helvete! Det där skriket jävlades med mitt och C:s psyke flera veckor efter att vi hade hört det, för några små pojkar är det rätt chockerande att höra kraftig röst skrika högt som fan från ingenstans, dessutom var skriket riktat mot oss. Men varför fan skulle vi ligga ner? Vi började springa och fastande efter några hundra meter i en hög av grenar men lyckades till slut att ta oss vidare. Vi kom på något vis ifrån varandra, jag sprang och sprang i vad som kändes som hur länge som helst och helt plötsligt var jag vid en tunnelbanestation som inte ens kände igen... Gubbängen, långt hemifrån! Precis vid ingången till stationen träffade jag en grupp writers som tyckte att jag skulle hänga med dem på tuben efter att jag hade berättat om situationen och vi hade småpratat lite, jag kände mig dock inte helt tillfreds med att röra mig i tunnelbanesystemet med tanke på knaset... Till slut följde jag hur som helst med målarna, varpå de halvt på allvar, halvt på skämt, försökte ta min mobil. Mestadels på skämt misstänker jag.

Jag hörde inte något mer från C. den natten. När jag kom hem låg jag i sängen och var orolig för hur det hade gått för honom... Tänk om jag hade klarat mig och han hade torskat? Det vore illa... Till slut somnade jag och dagen efter hörde jag att han också hade klarat sig. Hade vi, någon av oss, torskat i samband med detta hade vi nog slutat måla helt.

Svensk bevakningstjänst kan helt enkelt inte sitt jobb. Jag tror inte att ens att väktarna sprang efter oss efter att de hade skrikit åt oss, de hoppades kort och gott att vi skulle lyssna på dem; tyvärr gjorde vi inte det. Några år senare mötte jag dock väktare som kan sitt jobb något bättre.

T. är involverad även i denna historia. Efter mycket om och men hade hon lyckats tjata tillräckligt mycket på mig för att jag skulle hänga med på en fest med henne, jag tänkte dock inte dricka något. Jag tror att den hemmafesten är en av de cirka tre hemmafester jag har varit på senaste åren. Väl där var T. så packad att hon skulle krama mig onödigt mycket för att hon var så glad att jag var där, jag surade och tryckte bort fyllot. Istället började jag prata med en målare som hängde på festen. Han och jag drog oss tidigt ifrån festen och bombade på vägen till tunnelbanestationen, jag kommer ihåg att jag innan vi lämnade lägenheten försökte utföra någon galen manöver som involverade att hänga ut genom fönster på tok för många meter ovanför marken för en höjdrädd kille som jag...

När vi väl kom till tunnelbanestationen bombade jag vidare på perrongen. Hoppade på tuben, gick av några stationer senare för att träffa några andra vänner och lämnade därmed målaren som jag hade sällskapat med. Jag hämtade lite pengar från vännerna jag träffade, de hade nämligen gett mig i uppdrag att köpa läsk åt dem denna kväll eftersom de satt och spelade datorspel och ingen vill flytta sig från skärmarna... Därför fick jag ge mig iväg till ett 7-Eleven och fixa lite cola.

Se och lär Svensk bevakningstjänst.

På väg ut från 7-Eleven... Det är mörkt ute, därmed är glasdörren som skiljer affären från resten av världen en spegel i vilken jag ser en 16-årig kille med två flaskor cola, inget underligt alltså. Precis innan jag ska öppna dörren öppnar någon dörren från utsidan... Bang, bang. Innan jag har hunnit förstå någonting har jag en väktare på vardera sida om mig vilka håller två stadiga grepp om min vänster- och högerarm samt en tredje väktare som står framför mig och hälsar på mig.

-Hej Shim.

Hej CSG!

När kan man leva

Satt precis och rökte gonattspliffen. Hade druckit 2 bärs innan. Har rökt som fan. Ett par gick förbi medans jag rökte, jag tänkte att de där var jag förut. Tänk dig att ha en brud. Du kunde gå med i skogen 22.00 en söndag. Fett skönt. Nu lyssnar jag på Fleetwood mac - Dreams. Skön låt, sorgsen. Måste sluta röka och göra nåt med mitt liv.
Dags att kolla på 2 and a half men. Peace.

Saturday Night Live

Tio minuter kvar tills tåget mot Hässelby strand kommer, bara två kvar tills tåget mot Hagsätra kommer. Slutsats; jag hoppar på Hagsätra-tåget och byter sedan tåg i Stureby eller Bandhagen. Proceduren kallas att åka ikapp tåget och används ofta för att slippa stå och frysa på utomhusstationer... Ibland åker man förbi istället för ikapp tåget man vill hamna på och helt plötsligt är man i Hagsätra; oturligt.

Tåget mot Hagsätra kommer, dörrarna öppnas, jag går in. Dörrarna stängs. Tåget står kvar... Och kvar... Dörrarna öppnas åter. Min första tanke är att det är några killar som håller upp dörrarna längst bak för att deras vänner ska hinna med tåget... Så är dock inte riktigt fallet.

Man hör lite skrik, inget som går att tyda ordentligt. Jag tittar ut genom dörrarna och ser att det är en folksamling i mitten av den bakersta vagnen, det ser nästan ut att vara bråk... Jag funderar inte så mycket mer på det, tänker att det löser sig och att vi väl åker vidare nu när chauffören stänger dörrarna ytterligare en gång; dörrarna stängs men vi står kvar... Dörrarna förblir stängda och tåget står stilla i flera minuter. Därefter öppnas dörrarna igen och den här gången blir alla nyfikna på vad som egentligen händer där borta i den bakersta vagnen. Jag närmar mig lite smått, tåget mot Hagsätra har nu stått på perrongen så pass länge att det inte är någon idé för mig att åka ikapp Hässelby-tåget och jag går därför ut på perrongen, kommer närmare kaoset...

-Det är din hund som biter min!

-Nej, det är din som biter min!

-Din jävla blatte!!!

-Jävla svenne, knaprar jävla tabletter..!

Två hundar står och biter på varandra, den ena hundens matte står och skäller på den andra hundens husse som skäller tillbaka. Situationen har ingen som helst logik, det ser ut som att de lyckas sära på hundarna (vilket är vad de anstränger sig för att göra) men strax därefter bråkar hundarna igen... Kanske lyckades de inte ens sära på hundarna, vad vet jag. Någon håller upp dörrarna hela tiden, jag gissar att en av hundägarna planerar att åka vidare med tunnelbanan och inte vill låta tåget åka iväg för att dennes hund har börjat bråka med en artfrände... Situationen blir mer och mer obehaglig, den verkar inte vara riktigt så enkel som att två hundar bråkar med varandra.

-Vad fan, försöker du pressa mig på pengar?!?

Matten skriker det. Man får känslan av att personerna vars hundar bråkar känner varandra... Och inte tycker om varandra. Perrongen blir allt fullare av folk som väntar på tåg åt olika håll, vissa väljer att helt gå av tåget som ska till Hagsätra eftersom det ändå inte verkar åka vidare. Ett kärlekspar går förbi mig och betraktar scenen, de ser förskräckta ut. Jag känner mig förskräckt, har ändå sedan jag förstod att hundarna bråkade varit nära att börja gråta och nu när jag står tillräckligt nära för att se vad som händer är det fan inte långt till tårarna. En ung kille (äldre än mig dock) står och drar i en av hundarnas bakben så att hela hunden lyfts upp, han drar för att hunden ska släppa det käkgreppet den har på den andra hunden... Käken är helt fast i den andra hundens öra, det blöder rätt rejält... Människorna skriker på varandra. Allting kan urarta när som helst om människorna börjar bråka ordentligt med varandra.

Tåget mot Hässelby strand kommer, och på tåget står det väktare... Bra, de kommer väl ut och ser till att inte att allting inte spårar ur i alla fall. Dörrarna öppnas... Väktarna står kvar på tåget... Väktarna står kvar... Väktarna står kvar: Vad in i helvete. Jag har hållit mig på avstånd från situationen för jag kan ju ändå inte göra något vettigt men nu lackar jag och går fram till väktarna (som befinner sig ett tiotal meter från hundarna).

-MEN ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET ELLER, SER NI INTE VAD SOM HÄNDER?!?!?!!?!?

-Vi måste stå kvar på tåget...

-MEN ÄR NI DUMMA ELLER, SÅ FÖR ATT TLC SÄGER ÅT ER ATT STÅ KVAR PÅ TÅGET TÄNKER NI BARA STÅ DÄR?!?!?!?!

-Polisen kommer snart... Japp, där kommer de.

En polispatrull kommer uppför trappan som leder ut på plattformen, antingen vinkar de till väktarna eller så förstår väktarna själva hur jävla idiotiska de är som inte gör ett skit för väktarna går till sist ut på plattformen och går samman med polispatrullen...

Vad är vitsen med att ha er (väktare) på tågen om ni är instruerade att vara kvar på tåget när ni ser att situationer fuckar ur?! Om jag plockar upp en kanna chrome och bombar en hel station medan ni står på ert jävla fittåg, tänker ni då skita i att gripa mig med motiveringen att ni är instruerade att stå kvar på tåget? Sug min kuk, jag har ingen som helst respekt för er i så fall och hoppas att ni får spö dagligen.

Därefter hoppar jag på tåget och möter en bekant som hälsar... Skäms lite för att jag skrek åt väktarna (vilket han måste ha sett) men tänker samtidigt att det var det enda rätta att göra. Tåget åker jag iväg, jag har ingen aning om hur situationen utvecklar sig... När jag väl åter anländer till Sockenplan pratar jag med spärrvakten (en annan bekant till mig) som nämner att det var hundslagsmål... Vem vet vad det egentligen handlade om. Min beskrivning av situationen är kanske lite väl dramatisk (och dramatiserad) men denna händelse är utan tvekan det obehagligaste jag har varit med om i tunnelbanan eller ens ute på stan, och då rör jag mig ändå rätt mycket i kollektivtrafiken, inte bara i Stockholms finare delar utan även i mindre privilegierade kvarter.

Nåja... Världen går väl vidare. Förhoppningsvis skadades ingen allvarligt.