Så du vill bo på Easy Street; aldrig riskera nåt, aldrig växa opp!

När jag kom hem idag ville jag bara sova. Jag var visserligen trött eftersom jag har sovit väldigt oregelbundet sedan flera dagar men det var inte den främsta anledningen till att jag ville sova; jag vill bara slippa den här världen för en stund. Inte behöva känna alla känslor. När jag i Svenska B höll en presentation om att känslor enligt mig inte har en absolut riktning, att en känsla byggs upp av komposanter som pekar åt alla möjliga håll och slutligen resulterar i en resultant i form av känslan vi uppfattar, då trodde alla säkerligen att jag snackade skit för att imponera på Gunilla. Gunilla tyckte visserligen om det, hon sa att presentationen var jätteintressant, men jag menade det jag sa. Och det kanske är en jätteintressant teori, det har jag ingen aning om, men jag vet att teorin gör ont när den verkar. Under presentationen sa jag att komposanterna sliter sönder själen och det tror jag fortfarande på.

Det är nog därför samma tanke (händelse, faktum eller något annat) kan väcka två helt olika sinnestillstånd, för att psyket vid olika tidpunkter tolkar komposanterna annorlunda och översätter dem till olika resultanter.

När jag kom hem idag var jag trött på att tycka om henne och vill få sova bort min kärlekskranka attityd. Nu är jag lite mer positivt inställd, jag antar det är bättre att känna något än att vara likgiltig; hellre tycka om någon även om man blir dissad än att leva i ett enda stort tomrum.

Jag tror att hon och jag skulle passa rätt bra tillsammans. Egentligen. Jag kan ju få drömma lite. Hon skulle utan tvekan göra mig gott, vem som helst skulle göra mig gott; vem som helst skulle tvinga mig att orka träffa folk och utvecklas socialt, bli vuxnare, lära mig att handskas med en relation och allt det där... Jag vet inte riktigt på vilket sätt jag skulle bidra till en möjlig flickväns utveckling... Jag skulle väl visa upp en lite annorlunda verklighet än de flesta är vana vid, och på så sätt forma henne.

Men tillbaka till just henne, vi som skulle passa bra ihop. Precis som jag skrev för några inlägg sedan finns det personer man fungerar med, är kompatibla med; personkemin går ihop. När man pratar blir det inte krystat, man skrattar åt ungefär samma saker och man har samma tempo, både i samtalet och i livet i stort. Man förstår varandra. När jag pratar med henne blir jag faktiskt inte nervös, som jag tidigare har blivit då jag pratar med folk jag är intresserad av, utan det känns snarare som att omvärlden tonar bort och försvinner för några sekunder. Det blir någon sorts resonans; vi är i takt med varandra och därför förstärker vi varandra, omvärlden blir bara ett tyst brus.

Dessutom är hon inte så jävla överintellektuell som vissa begåvade blir. Man ska överanalysera allt, man ska tycka om djup kultur, vara feminist och allt skit... Är man kille ska man se ut som en jävla pinne, inte ha några muskler utan vara pinnsmal, och ha på sig randiga tröjor. Ibland kan man faktiskt erkänna att kommersiell kultur och sådant som alla tycker om är bra, man behöver inte tycka tvärtemot alla andra bara för att. Och man är inte dum i huvudet bara för att man inte har intressen som bygger på att man läser all litteratur man kommer över; att man har intellektuella intressen betyder inte att man faktiskt är begåvad och vice versa.

Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att vi är förjävla smarta men inte bryr oss särskilt mycket, därför skulle vi passa bra ihop!

Och vi har båda två fullt upp med vårt. Jag förstår mig inte på personer som knappt har något liv utanför sina relationer, vars liv är att vara med pojk- eller flickvännen. Jag tycker det verkar rimligare att man har fullt på sitt håll och sedan träffas bara en kort stund hemma, senare, och umgås.

Dessutom är vi lagom annorlunda i förhållande till varandra. Mer än så behöver jag inte säga...

Hon uppskattar mig, rent allmänt som person, det vet jag, och bara det skrämmer mig lite smått. Låt oss för en sekund leka med tanken att hon faktiskt tycker om mig, då blir livet plötsligt mycket svårare. I denna del av mitt liv tror som sagt inte på att kompromissa och en stor del av min livsåskådning bygger på att jag aldrig har gjort ett aktivt val som har inneburit att jag känslomässigt bundit någon till mig. Mina föräldrar är starkt bundna till mig men det var deras val att skaffa mig, om det jag gör oroar dem är det inte min skyldighet att ändra mitt beteende. Och vänner har jag visserligen men vänner är just vänner, vänner behöver inte ta del av hela ens liv. Men om man faktiskt skulle binda sig till en person, om än hur löst som helst, då skulle man faktiskt vara tvungen att göra sitt bästa för att få relationen att hålla; göra sitt bästa för att inte fylla hela den andra personen med negativa tankar och känslor. Vilket jävla ansvar.

Å andra sidan är det det som är så bra med henne; hon skulle förstå att jag vill göra någon sorts karriär. Hur töntig och missriktad den än verkar vara.

Som tur är kommer jag inte berätta för varken henne eller någon annan vem hon är, således kommer jag aldrig behöva bli sårad eller, om hon skulle tycka om mig, välja mellan en kompromisslöst fri tillvaro utan henne eller en tid med henne.

Got a sweet little darling back in my corner

Below I know I love her, but act like I don't want her

Surrounded by the lovely, but yet feel like a loner

Could be an organ donor the way I give up my heart, but

Never know because, shit, I'd never tell her!

Actually how I'm feeling, I'd holla' that it's irrela'