Det känns som att vi går och är avundsjuka på varandra samtidigt som vi försöker bygga upp en falsk yta som skriker att vi trivs i oss själva. Han har flera gånger gett mig komplimanger om hur verbal han tycker att jag är, och det är rätt ironiskt eftersom det är just vad han själv är. Jag tror att vad han egentligen berömmer är min spontana sida som då och då visar sig; när jag för en gångs skull räcker upp handen och säger något halvt ovidkommande på ett hyfsat snyggt sätt. Jag tror att han tror att jag är en person som inte behöver plugga särskilt mycket, som har det rätt lätt för sig i livet eftersom denna person (jag) har en så pass avslappnad inställning till livet att det för denne inte spelar så stor roll om det går fel lite här och där. Och det är han avundsjuk på, för själv vill han så gärna lyckas och sliter som ett djur för att nå dit, det är åtminstone vad jag hör. Om han visste hur fel han hade, hur mycket ångest, lidande och tankeverksamhet det ligger bakom det som ser så spontant ut.
Jag är avundsjuk på ytan han har byggt upp, den liknar delvis hans uppfattning av mig. Jag har alltid sett honom som en självsäker, vältalig och begåvad person. Dessutom är han rätt stor och rolig; vad mer kan man begära? Jag hör dock att han har det jobbigt. Ibland, när han sitter i biblioteket och försöker lösa en svår matteuppgift, kan desperationen lysa igenom. Han ser ut att känna sig för dum för att ens orka försöka ordentligt, precis som jag ofta känner.
Det känns som att vi båda tittar på varandra och ser positiva ytor hos den andra som vi själva så gärna skulle vilja ha. Faktum är att egenskaperna bara är lögner och att det inte finns någon anledning till avundsjuka. Vi borde blicka in i oss själva istället och fråga oss om det kanske är så att vår egen yta inte är falsk, utan kanske faktiskt är sanningen? Det kanske inte är viljan att vara den andra som gör oss så lika, utan att vi faktiskt besitter samma egenskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar