Vissa påstår att jag är en adrenalinjunkie... Det är väl att ta i lite. Jag är nog det motsatta, min drog är nog lugnet. Ruset av ansträngning och rädsla är skönt, oavsett vad det beror på (träning, graff, något farligt och så vidare...), men harmonin som infinner sig efteråt, när man förstår att det är över, att man kan slappna av... Den känslan är tusen gånger härligare. När all stress släpper och man känner att man kan luta sig tillbaka och blicka ut över världen i tystnad och bara le åt hela tillvaron. När man förstår att livet faktiskt rullar på rätt bra ändå, och att framtiden är ljus om man istället för att lyssna på alla andras skrikande om rätt och fel handlar enligt vägen ens inre pekar ut... Hur krokig den än må vara. Vad någon tänker, tycker och vill är ju inte dennes fel... Allt man kan göra är att försöka lära känna sig själv och göra det som verkar rätt, rätt för en själv. Det måste ju vara det man är ämnad att göra...
Jag önskar att jag kunde känna dessa känslor oftare.
Jag ser harmoni som en strimma gas som virvlar upp så där fint och dansar med sig själv. En ganska typisk bild. Och världen utanför som vinden som förstör dansen. Med några få undantag. Allt går verkligen så snabbt... Småsaker, som när man i skolan blir instruerad att slappna av, andas in djupt och slappna av. I trettio sekunder. Trettio minuter vore väl rimligare...
Det är svårt att skilja harmonins lugn ifrån nedstämdhet. Jag vet inte vad skillnaden är förutom att det ena är skönt och det andra jobbigt...
Parallel lines...
Move so fast...
Toward the same point...
Infinity is as near,
as it is far...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar