En kram ifrån en person man står så pass nära att man inte behöver släppa. Man kan hålla om varandra i timmar om så skulle behövas, och man ifrågasätter inte varför den andra fortsätter att krama. Man kan gråta och behöver inte förklara sig... D. gav mig en kram för några veckor sedan. Jag kommer att tänka på honom när jag skriver detta men jag tänker inte skriva om honom utan en annan person istället... G.
Jag tycker om G., och jag är imponerad av honom. Han ser helt okej ut även om han inte är lika vacker som R., utan aknen skulle han kanske kunna konkurrera med R. men inte för tillfället. Men om några år så. Han påminner mig om min pappa, utseendemässigt och även på andra sätt. De är båda kompakta, har ungefär samma ansikte och lyckas båda förmedla ett kraftfullt lugn... Folk brukar dessutom driva med dem på en mer eller mindre skämtsam nivå men de ignorerar det; de är tillräckligt starka för att inte låta sig provoceras. G. har dessutom konkreta mål i livet som han utan tvekan kommer att nå och han har ett charmigt leende...
Det jag är avundsjuk på är dock hans förmåga att handskas med flickor. Inte att han får dem i säng eller för att tjejer rent allmänt bli förälskade i honom, det har jag ingen koll på... Det jag däremot vet är att han har flickvän samtidigt som han verkar vara nära vän och umgås mycket med två rätt fina tjejer i klassen. Vänskap och flickor fungerar inte så bra för mig. Var gränsen går mellan vänskap, sex och starka känslor är ett enda stort mysterium för mig... Jag får det inte att gå ihop i huvudet, jag lyckas inte tolka känslorna alls.
Sex skulle jag kunna tänka mig att ha med alla världens kvinnor. Ni är alla fina på ert egna lilla vis. Jag kan ju till och med tänka mig att ha sex med vissa killar, så att jag attraheras av folk säger inget om mitt emotionella förhållande till dem... Om jag tycker att en nära manlig vän är sexig och vacker är han ändock en vän. Motsvarande kvinnliga vän skulle jag nog falla för helt enkelt för att hon är kvinna (denna meningen borde vara skriven i perfekt och vän borde vara skrivet i plural...). Evolutionen har förstört mig. Vad ska jag säga? Jag har inget försvar... Jag är bara en liten pojke, jag vet ingenting...
En sak vet jag. Jag ska inte ljuga, jag föll för båda min vänner T. och H. på ovanstående vis (perfekt, plural). Fina flickor som blir nära vänner och sedan går det som det går med känslorna... Var det kärlek? Vänskap? Fan vet jag. Nu är det vänskap. Det jag vet den här gången (för om ni tror att jag lär mig av mina misstag tror ni fel; jag har gjort samma sak igen) är att tidigare gånger har jag kunnat låta det gå vidare... Jag har blivit dissad och jag har accepterat det. Punkt. Gå vidare. Det har gjort ont men jag har i samma ögonblick som avvisandet inte haft några problem att rent intellektuellt konstatera att jag får lov att hitta andra personer att kära ner mig i. Men den här gången känner jag att jag vägrar att gå vidare. Inte ännu. Inte förrän jag faktiskt har försökt ordentligt och vi tillsammans verkligen har konstaterat att det är kört, den lilla tjänsten kan du väl göra mig? Jag ber inte om mycket, lite tid bara...
Så jag imponeras av dig G., för inte nog med att du likt alla andra i vår klass är värda vördnad för att vi har lyckats ta oss in och dessutom överleva vår utbildning, utan även för att du verkar förstå dig själv. Dessutom tar du nog dubbelt så mycket som jag i benpress...
Jag träffade G. på tunnelbanan för några månader sedan. Förlåt om jag var otrevlig och sluten då men det var saker jag inte ville avslöja... Åtminstone inte genom att säga dem rakt ut.
*
Jag hatar när folk jag inte känner särskilt bra vet att jag klottrar. Man är dömd direkt. Antingen är man en jävla vandal eller en missförstådd konstnär, och man förväntas antingen vara dum i huvudet eller kunna rita som en gud. Folk tror att man har en uppfattning i alla möjliga frågor för att man råkar måla... Och man förväntas kunna ge korta, snabba och korrekta svar som representerar en hel kulturs synsätt. Klotter är inte så enkelt. I slutändan handlar det visserligen om att måla mycket och snyggt, vilket kanske låter väldigt simpelt men människans liv handlar om en jakt efter kärlek vilket också låter oerhört enkelt. Det är det inte.
Jag målar och för mig innebär det att jag får lite lugn och ro för en stund... Som att skriva här. Ibland lite adrenalin, som när man tränar. Jag lär mig saker, får se andra sidor av samhället än mitt hems ordnade tillvaro och nya miljöer... Jag kan inte ge något svar på vad graff är och inte är för mig. Jag inbillar mig att jag skulle kunna sluta i detta nu utan att det betydde alltför mycket men det kanske jag inte kan. Ibland vill en del av mig sluta men det vore så tråkigt... Som att sluta vara otrogen mot sin fru. Låt mitt liv ha lite spänning. Kanske börjar jag älska min älskare, om jag inte redan älskar henne.
Tjejer är så klart överlägsna killar här som alltid annars. De dömer inte i samma utsträckning som män utan accepterar att de faktiskt inte förstår allt, att deras sinnen inte kan förstå allt. Och eftersom de inte ens vet vad jag menar när jag säger att jag klottrar kan de ju inte döma mig, männen börjar däremot direkt associera till sin egen definition av klotter och utfärdar därefter direkt en dom. Jag orkar inte med sådant...
För många innebär klotter dessutom kriminalitet och droger. Reppar man dessutom Natural Born Criminal ger man ju inte direkt intrycket av att man är alltför helig... Men det är mer attityd än handling hos mig. Målarna som begår mer eller mindre tveksamma handlingar är dessutom inte satans ombud utan rätt snälla... De vet att de är fel ute. Det enda varenda knarkande målare har sagt till mig är att det är bra att jag håller mig borta från narkotika. Ilsk har till och med skickat SMS till mig om att jag först och främst ska sköta skolan. Jag är en liten pojke och oavsett om jag umgås med yngre, äldre eller jämnåriga är jag deras lillebror. Min värld är begränsad till klottret ute i staden, i det sociala spelet runtomkring är jag blott en gäst...
Precis som jag är en gäst i skolan. Jag hör inte hemma bland den framtida eliten. De är för begåvade, seriösa och ordnade... Jag kan skriva, jag kan lära mig rätt avancerade saker och jag är nog intelligentare än genomsnittet men jag kan enbart nicka när J. och E. förklarar matematik för mig. Och jag kan bara förundras över L.:s förmåga att känna till varenda liten fågel. Undra hur T. orkar plugga så hårt till ett kemiprov... T. och jag pratade om vår framtid för några veckor sedan. Om jag inte minns fel. Jag sa efter en tids diskussion i ett okänt sammanhang "och du tror att det kommer gå bra för mig?" varpå han svarade att jag ju hade bättre betyg än honom... Om det vore så lätt. Om det inte fanns ett förvirrat psyke, ett rättsväsende och en vilja. Men det kommer nog gå bra för mig i slutändan, jag tror att jag kommer få ett rätt välbetalt jobb, men jag kommer nog att känna mig lika mycket som en besökare där som jag gör i skolan, i graffvärlden, när jag umgås med mina vänner och deras vänner (mina bekanta), när jag är på gymmet, på forum, i skidbacken; överallt... Jag känner mig hemma ensam eller med en nära vän och nästintill obegränsat med tid. Ute i den tomma staden eller skogen. När det bara är våra röster som bestämmer hur våra liv ser ut, för nuet...
*
En sak slutar jag aldrig titta på och det är staden. Jag kan studera enskilda människor, vad de säger, hur de rör sig, vad de har på sig och så vidare men till slut tröttnar jag... Eller känner mig fånig. Detsamma gäller naturen. Går man däremot upp på en mörk kulle, ett lokalt litet skogsbryn, och blickar ut över alla ljus som staden ger ifrån sig så undrar jag om det verkligen är på riktigt... Det är så artificiellt, så stort och så fint. Det är just ljusen som är det viktiga, att Stockholm är fint rent allmänt förstår jag mig inte riktigt på. Visst, det är väl fint men inget jag tänker så mycket mer på... Det är vackert med sina varierande miljöer. Stadens ljus är däremot förtrollande, det där gula ljuset är så nära ordet vemod man kommer.
*
Sjunger jag strofer eller är det bara skit? Spelar det verkligen någon roll? Jag är äntligen trött på att skriva (för stunden) och ska sova, väldigt djupt förhoppningsvis... Morgondagen har mycket att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar