Sportlovet

Halvvägs in i sportlovet tänkte jag att det skulle bli precis som alla andra lov. En historia fylld av ensamhet, livlöshet och melankoli. Vi gör ett litet uppehåll där.

Vissa ord använder jag utan att förstå vad dem egentligen betyder. Melankoli; exakt vad är det? När jag använder ordet melankoli tänker jag på en behagligt grön färg, ett starkt lugn... Jag vet inte om melankoli är något negativt, ordet andas visserligen knappast gemenskap men för att beskriva härligt lugn ensamhet tycker jag att ordet är oöverträffat. Vemod är ett annat ord jag inte förstår mig på. Det är också någon form av lycklig sorg... Vemod är ett ljusgult ord.

Lovet blev dock inte avslappnat grönt och försiktigt gult, det blev någonting annat... Jag påbörjade mitt lilla projekt att steppa upp mina game, det var inte bara skitsnack utan något händer faktiskt! Otroligt va!

För ungefär två år sedan gick jag upp några trappsteg för grafftrappan. Det började en sen kväll när Webben ringde mig och undrade om jag hade lite kannor han kunde få bomba med... Klockan var efter tolv och jag fick smyga ut i natten (mina föräldrar tycker inte om att jag är ute och ränner efter midnatt) för att ta mig till festen där Web med flera hängde. När jag väl kom dit visade det sig att bland andra några gamla bekanta var där. Och Pace-TAK.

Jag respekterar alla som klottrar, att någon kör är alltid bättre än att denne inte gör något, men vissa personer och sammanslutningar har jag mer respekt för än andra. Det som objektivt sett är störst är crews så som VIM, PMS, NFC, AOD och så vidare; gamla gäng som har målat i decennier och fortfarande kör. Man ser inte alltid alltför mycket av dessa om man enbart rör sig inom ett litet område, typ inom en vis förort, eftersom de är på konstant genomvandring genom staden utan att uppehålla sig alltför mycket vid en vis plats. Dessutom målar de mycket tåg och liknade som inte märks om man står utanför spelet. Man vet att dem är störst och man accepterar det. Sedan finns det dem som faktiskt syns, syns när man är fjorton år och bor i söderort. Man vet inte att de kör genom en övertygelse utan man vet det genom att man ser det. Varenda litet elskåp från Skärmarbrink till Farsta, varje station längs den södra delen av gröna linjen. I ens värld, som må vara liten, är de kungar. Jag är en människa och min upplevelse av tillvaron är oundvikligt subjektiv, därför spelar det ingen roll att jag vet att VIM och kompani lirar mer än TAK; TAK kommer alltid ha mest respekt i min värld. Under min graffbarndom var de kungar, de som visade vägen för hur man bombar, och därför kommer dem alltid att om än inte vara störst så betyda mest för mig.

Och så mötte jag Pacen på festen. Han var rätt liten. Vi bombade Enskede-trakterna tillsammans med Webben och en kille till som inte direkt var någon klottrare utan casual tror jag... Han var med i Bajen Baby Squad om jag inte minns fel och när han väl klottrade drog han Burre, Bjurre, Furre eller något... Vi återkommer till honom senare, det viktiga är vad jag och Pace pratade om medan vi gick ett tiotal meter framför Webben och hans samtalspartner. Pace och jag pratade lite graff medan vi bombade och jag berättade att jag mest målade fames. Pace sa kort och gott att ingen bryr sig om fames. Det var allt. En av medlemmarna i TAK sa till mig att ingen bryr sig om fames och jag målade fames; det var dags att steppa upp sitt game om man ville bli någon och känna att man gjorde saker av betydelse.

Så jag slutade måla klassiska lugna tillhåll för målare och gav mig ut på andra äventyr istället. Sen gick det som det gick.

(En parantes som egentligen inte hör till detta inlägg är att kvällen slutade med att Bjurre eller vad han nu körde rackade en penna ifrån mig när Webben och Pace hade försvunnit in till festen igen. Han tyckte att eftersom han råkade vara med i BBS och känna lite folk i HTE så kunde ha bete sig precis som han ville emot Webbens lilla bitch. Aight, jag la mig platt när du var full och snodde en penna värd trettio kronor av mig, och jag skulle lägga mig platt även om du gjorde samma sak mot mig idag; jag är inte den som känner mig tvungen att ge mig in i slagsmål (särskilt inte för skitsaker). Jag tycker bara det är jävligt tråkig och dålig stil, bara för att någon är en okänd toymålare behöver man inte behandla denne totalt respektlöst. Behandla större målare med mer respekt istället för att behandla mindre målare med mindre respekt. Egentligen blir jag förbannad och vill skriva att jag skulle spöa skiten ur dig om jag såg dig idag men jag är en liten tönt och det får jag acceptera, dessutom är den där känslan av att behöva hävda sig ett gift... Kanske har denna parantes allt att göra med inlägget i sin helhet; Pacen sa att det inte spelar någon roll att man målar fames och Bjurre behandlade mig som skit. Så klart man gör sitt bästa för att bli någon enligt givna instruktioner då.)

Nu är det åter dags att klättra upp några trappsteg. Inte nödvändigtvis inom graff utan i livet rent allmänt, jag vet att det inte håller att leva för sig själv i sin egen lilla bubbla resten av livet. Det är svårt att föra sig bland folk när man är van att röra sig ensam men jag får försöka lära mig igen... När halva lovet hade gått var det hur som helst den gamla vanliga historien; en kall vinter med en varg strövande genom landskapet. Men sedan blev det lite livligare. Jag berättade för henne om mina känslor, jag träffade H. två gånger (om än av misstag en gång och kort båda gångerna, men ändå), var ute och kollade lite kläder med S. och träffade lite annat folk. Bravo! Det är de små sakerna som stöttar helheten. Mer socialiserande, mer mat, mer vila och friare mentala tyglar. Och lite fräschare kläder. Det är vad jag menar när jag säger att jag ska försöka steppa upp mitt game; jag vill försöka bygga ett liv bortom mig själv där det jag gör som faktiskt handlar om mig själv utförs i ljus istället för mörker.

*

Jag hoppas att H. och L. har haft det bra. L. är H.:s blivande pojkvän (de kanske redan är ett par) som bor i Göteborg och kom upp till Stockholm under lovet; magsjuk. Därför skulle H. få ta hand om honom några dagar, vad sött! Jag ska försöka prata med henne inom kort för att se hur helgen var. Hon försvinner dessutom till Berlin på obestämd tid tillsammans med L. inom kort, jag måste ju säga hej då.

Jag både älskar och hatar H.:s nya liv. När hon försvann till Berlin förra gången (hon bodde där ensam under hela hösten och början av vintern) visste jag att hon skulle ha växt när hon väl kom tillbaka. Och det hade hon gjort, hennes självdestruktiva sida verkade vara mindre. Hon, den gamla självförstörande H., och jag hade passat skitbra ihop; vi hade haft enormt roligt, förstått varandra och kunnat älska varandra. Men vi hade förstört varandra något så enormt. Jag vill inte ens tänka på hur våra liv hade sett ut efter några månader tillsammans... Det hade varit som Mickey och Mallory men riktat mot oss själva. Jag inbillar mig att jag och en viss annan hon skulle kunna ha en lika bra tid tillsammans som H. och jag, men utan nedbrytandet av allt utom relationen självt.

Jag är dock lite orolig för H. och jag skäms för min inställning till henne... För jag understödjer definitivt hennes självdestruktivitet (där är ju som sagt därför vi skulle vara så farliga för varandra) för jag tycker att den är rätt fin på något vis... En fågel viskade i mitt öra att en rödhårig flicka stod och spydde vodka på Slussens tunnelbaneperrong i fredags. För att sedan sätta sig på tåget och vid Gullmars skrika att hon hade grönt på sig som hon drog upp inför hela vagnen. Ta det lite försiktigt H... Och lyssna inte på mig för jag asgarvar när jag ser de där bilderna framför mig. Lev livligt men se till att trivas med framförallt dig själv men även L.

*

Avslutningsvis några ord till dig. Även om vi inte har hört varandras röster under hela lovet och kallar oss vänner har jag haft ett roligt lov med dig. I tankarna och orden. Jag hoppas att det inte försvinner utan fortsätter på något vis... Vad vi än väljer att kalla det.