And there's a million of us just like me (Simon 2)

Vad fan ska man göra med livet egentligen? Jag har alltid gått runt och drömt om att jag ska bli något stort. Att någonting speciellt kommer hända, något som gör att jag får ett helt nytt liv.
Jag känner att livet jag lever för tillfället bara är något jag måste göra, snart kommer genombrottet.
Men vilket jävla genombrott? Vad fan vill jag bli egentligen? Jag har alltid fascinerats av stora händelser som chockat världen. Jag älskar när världen och människorna som bor i den får ett hårt jävla slag i maken. Världen blir plötsligt intressant och människor går ihop och börjar snacka. Historia skapas. Exempel: 11 september.
Och jag har alltid gått runt och hoppas på att jag kommer få vara med och skapa något så stort att det lamslår hela världen.
Men vad fan skulle den här grejen vara egentligen? Jag har drömt om att bli fotbollsproffs, skådespelare, sångare, ja till och med seriemördare/massmördare. Ni kanske undrar lite om det sistnämda. Jag har nämligen känt att jag fan alltid levt på gränsen. Gränsen till vansinne. Jag har gått runt och hatat och trott att någon dag kommer det fan smälla. Något kommer leda in mig på mörkare vägar. Jag kommer få nog en dag.

Jag vet inte om något av detta kommer hända men jag vet att jag fortfarande går runt och hoppas. Och jag är fan 19 år. Det är dags att ta det stora klivet ut i vuxenvärlden men jag står fortfarande där med en napp i munnen och en jävla massa löjliga fantasier. Väx upp för i helvete. Börja ta ansvar.

Precis som Simon känner jag mig som ett litet jävla barn. Jag tar inget ansvar, jag går runt och lallar och hoppas att livet på något sätt skall lösa sig.

Samtidigt känner jag ett förakt mot människorna i min klass. Människorna som tar denna värld på så jävla stort allvar. Allt handlar om ansvar. Allt handlar om vilket jobb man ska ha, att man måste klara det där provet för det är så jääävla viktigt för ens framtid.
FUCK YOU! Ni måste också växa upp. Vi lever i en värld som från början bara bestod av vatten och skog och vi har skapat ett jävla samhälle med en massa jävla regler som vi tringas följa. Tänk om jag inte har någon lust att följa någon lag eller göra något konstruktivt? Ingen människa på denna jorden har rätt att säga vad jag ska göra för denna människan är exakt lika ovetande som jag. Ingen av oss vet varför vi är placerade på denna jord och vad fan det är vi ska göra här. Så istället skapar vi en massa fjantiga regler och tvingas välja och uppleva och göra saker som egentligen inte spelar någon roll? Jag kanske bara vill ligga i gräset och kolla på himmelen men nej det går ju inte. Man måste studera en massa nonsens i 12 år, man måste, man måste, man måste.

Jag har iallafall ingen aning om vad jag vill göra. Jag känner mig så jävla kluven. Samtidigt som jag känner att det här en falsk värld där allt är låtsas och uppbyggt så känner jag samtidigt att jag vill uträtta så jävla mycket. Jag är narcissistisk som fan och skulle fan spruta i byxan av att läsa mig eget namn i en tidning. Jag vill uträtta något stort. Samtidigt som jag känner att ingenting är viktigt. Fattar ni hur jävla kluven jag är?

Jag känner heller aldrig att jag bara har levt livet utan att behöva gå runt och tänka och oroa mig hela tiden. Antingen handlar det om träning och då är det allt jag kan tänka på, det går alltid i första hand. Jag lägger allt åt sidan och njuter av inget, målet måste uppfyllas. Och nu håller jag på att ta körkort och känner att all energi måste lägga på att försöka ta kortet. Därför känner jag igen mig i Simon eftersom han också är en sådan person som måste ha ett mål att jobba mot hela tiden. Det är ingen vila. Det är ett konstant virrvarr av tankar som flyger runt och man får aldrig någon ro. Man kan bli helt utmattad av ens tankar och man vill bara sluta tänka och fly in i någon annan värld för ett annat tag. Det är antagligen därför droger är så jävla skönt. Man får släppa verkligheten för ett tag och sluta bry sig.

Det är vår och snart sommar. Men jag njuter inte. Inget känns roligt för tillfället och jag har egentligen ingen aning om varför. Alla saker känns som att man gör om och om igen. Skolan, gå hem, gå ut med kompisar. Jag vill ha ombyte. Förändring. Jag vill att något stort ska hända som vi kan koncenterea oss på och bara släppa allt. Typ ett krig? Vad sägs om det? Men vad fan vet jag om krig? Jag har ingen jävla aning och skulle ett krig väl inträffa skulle jag väl kanske hoppas att de bara skulle ta slut. Ingen är nämligen lika bra i verkligheten som det är i fantasierna.

Jag hör många människor prata om hur tråkigt deras liv är. Jag blev väldigt chockad för några dagar sedan. En kille på mitt jobb som är i 40års åldern som jag aldrig riktigt pratat med vände sig helt plötsligt till mig och sade med en dyster min: "Fan jag vill bara skjuta mig själv i huvudet. Allt är så jävla tråkigt. Jag har inget liv. Allt är samma sak. Jag jobbar till klockan 6 varje dag sedan går jag hem och lägger mig och sedan blir det samma sak om och om igen"

Jag stod där med öppen mun och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Han märkte dock ganska snabbt vad han sagt och försökte skämta bort den tryckta stämningen genom att säga: "Hehe, jag borde nog skaffa en fru eller nåt". Sedan gick han iväg och fortsatte arbeta.
Känner många såhär? Eller är det bara vissa sorgsna själar som känner att livet inte ger dom tillräckligt?

Jag vet iallafall att jag måste förändra mitt liv och det måste ske snart. Jag har levt halvdant allt för länge och jag har vant mig. Men jag vill inte fastna såhär och säga samma sak som mannen i 40års åldern sa till mig. Jag vill göra något som gör att mitt liv har känts värt att leva. Eller så vill jag bara finna den där sköna vardagen som gör en glad. En vardag där man slipper uppfylla stora mål hela tiden utan bara kan bli glad på dom små sakerna i livet. Lära mig att uppskatta människor igen. För det finns en del fina människor. Önskar det kunde finnas lite fler....

Rafaela...

Undra vad du kommer att ersätta mig med? Kanske inte med vad utan med vem... En vän? En släkting? En pojkvän?

Och detsamma fast för mig.

Du inte bara pratar med mig utan du tänker även på mig, du tittar till och med på andra tjejer och undrar vad jag tycker om dem. På något vis fyller vi något behov hos varandra... Vilket har jag ingen aning om, det kanske inte ens är värt att kalla behov. Våra liv blir förhoppningsvis lite bättre av att vi pratar med varandra... Hoppas jag. Tror jag... Jag vet att mitt blir bättre.

God natt.

Bakom kulisserna

Du lyckas verkligen plocka fram mina bästa sidor, tack vare dig har jag både målat och skrivit bättre än jag någonsin har gjort tidigare. Och dessutom mått bra samtidigt; när jag tänker på dig vill jag bara gå ut och skrika, hoppa runt i solen och snurra runt... Wiiii.

Det är skönt att veta att du tycker om att prata med mig, men samtidigt lite tråkigt för det är många som tycker om att prata med mig och jag tycker om att prata med dem flesta... Mitt liv består till stor del av att prata med folk; öga mot öga, MSN, SMS, via telefon... Bla, bla, bla. Det är roligt att prata med dig men jag vill egentligen mer, det vet du... Du kan ju fråga dig själv varför du gillar att prata med mig, om det är precis som att prata med vem som helst eller om det känns extra roligt när det är just mina ord du hör eller läser, när det är mig du tilltalar. Eller så struntar du bara i att tänka på det och så pratar vi vidare tills sommaren är här men därefter kommer det nog (som sagt) bli rätt tyst mellan oss ett tag... Det är bara bra egentligen för då blir både du och jag tvungna att fundera på vad vi egentligen betyder för varandra. Om du när vi inte har pratat på några veckor kommer på att du saknar mig kan du ju alltid ringa... Men ring inte om du bara saknar en vän att prata med, ring någon annan då.

Jag ska försöka ta lite bilder någon dag. Man kan säga att bilderna kommer att bli den grafiska versionen av denna blogg... Det blir nog inte särskilt originellt dock men det kanske blir bra ändå. Jag hoppas att fotograferandet blir roligt hur som helst... Självklart är det du som är inspirationskälla, eller åtminstone vår relation; jag säger ju att du tar fram mina bästa sidor! När jag pratar med dig kan jag distansera mig ifrån allt dumt... Det blir så tydligt att de där tankarna, känslorna och handlingarna inte är jag, och det är därför jag vågar berätta om dem... Detsamma gäller den här bloggen för den är skriven till dig, hade det inte varit för dig hade jag knappast lagt ner lika mycket energi på det här.

Jag har nog mognat en hel del under våren, jag vet inte om det delvis är din förtjänst... Kanske.

Jag skulle i nyktert tillstånd kunna sitta och titta på dig en hel kväll... Mina vänner tycker att du ser bra ut men de tycker inte att du är något exceptionellt utseendemässigt. I min värld är du finast, det kanske finns någon ute i världen som ser bättre ut men du är vackrast. Ordet vacker är inte bara utseende för mig, det vet du... Det handlar om annat också. Du bjuder på dig själv, man kan skratta åt dig och med dig. Du har en så jävla skön attityd! Du är så charmigt barnslig... Och en sekund senare är du en ung begåvad kvinna med integritet och erfarenhet. Jag smälter... Simon är numera i vätskeform, flyter runt på golvet i form av på tok för varm chokladglass.

Någon dag tänker jag ge dig en ros, antingen en vit eller röd; vilken färg vill du ha? Väljer du inte får du både en vit och en röd, eller möjligtvis en rosa.

Jag vet vad du säger om mig men jag har fått ett råd av en annan flicka och jag litar på henne.

Skriv

I'm just a soul whose intentions are good... Oh Lord, please don't let me be misunderstood.

*

Ska vi tävla? Vi kan se om jag orkar skriva mer än vad ni orkar läsa... Bara för att bevisa hur jävla mycket bättre än er jag är; ni orkar inte ens ta in allt jag kan skapa om jag bara vill och anstränger mig lite. Eller så kan man se det som att jag ligger hemma och är sjuk och misstänker att dagen kommer att bli väldigt tråkig om jag inte sätter mig ner och skriver... Lägger mig ner och skriver, rättare sagt.

Jag blir så jävla förbannad på allt och alla, inte minst på mig själv. Jag tror att alla ni som följer den här bloggen snackar så oändligt mycket skit när ni påstår att ni tycker om vad jag skriver, jag tror att 90% av er som läser går i min klass och läser psykologi. Samtidigt som jag började skriva denna blogg började nämligen alla i klassen utom jag och en kille till att läsa Psykologi A och det mesta av vad jag skriver här kan nog reduceras till ett enkelt psykologiskt begrepp... Negativ betingning. Förvriden självbild. Electrakomplex.... Jag vet inte vad ni kallar skiten men ni har säkert namn för det mesta.

Så sitter ni där och skrattar... Läraren använder säkert projektorn på lektionerna och pekar på olika stycken jag har skrivit och förklarar vad som är fel på mig. Ni kanske tycker att jag övervärderar mig själv i och med att jag ens fantiserar detta men det är snarare tvärtom; jag kan tänka mig att jag är så äckligt jävla stereotyp i mina tankar att till och med en liten gymnasieelev kan se igenom mig. Jag hatar mig själv för mitt beteende och min medelklassbakgrund; materiellt välställd, går på en fin skola, har en blogg som till skillnad från de flesta andra inte handlar om kläder och vilken klubb jag var på igår utan på någon nivå är "djupare" (oooooh), är klottrare men ser det som något mer än bara lite färgkladd på väggar, anser mig vara hiphoppare men glider ändå runt i tighta jeans och har till och med på mig skjortor stundtals numera. Skjut mig. Jag ber er, sätt några hålspetskulor i mig. Skulle jag se mig själv utifrån skulle jag på två sekunder döma mig själv som en idiot, jag dömer de flesta väldigt snabbt och faktum är nog att alla är idioter i min värld, frågan är bara hur mycket eller lite idiot man är...

Jag känner inte en enda person som jag tycker förtjänar titeln vuxen. De jag känner som är i samma ålder som jag, det vill säga främst mina vänner och klasskompisar, har alla något som gör dem till barn. De kan vara bortskämda, naiva, osäkra eller bara dumma. Vad fan förväntar jag mig egentligen av en vuxen människa? Perfektion? Jag förväntar mig väl stabilitet... Att man inte tar saker på alltför stort allvar, att man ser på världen med en i grunden positiv inställning, att man kan vara sig själv och ändå ge ett moget intryck. Jag hatar att jag tänker på dig när jag skriver det där. För du är inte vuxen, du är helt sjukt barnslig. Du är så jävla hopplös, fy fan vad jag avskyr att jag tycker om dig.

Var ska vi börja? För om jag åter ska skriva om din och min relation måste jag nästla mig in någonstans i det där ihoptrasslade garnnystanet som din och min relation är...

Jag är som vanligt förbannad på dig. Jag förtjänar faktiskt något... Hur jävla uthållig är jag inte? Jag skulle kunna ha skitit i dig för flera månader sedan, jag skulle ha kunnat göra mitt bästa för att redan då börja glömma dig, då hade jag nog inte känt särskilt mycket för dig idag. Istället fullkomligt vägrar jag ge upp; jag är varm mot dig och försöker uttrycka hur mycket jag tycker om dig, jag är ärlig mot dig och tvekar inte att peka på hur jävla dålig du är, jag försöker förstå vad fan du egentligen vill att jag ska göra och spelar med. Spela med? Du fattar ingenting nu. Nä, jag är värdelös. Jag förklarar senare i det här inlägget.

Grejen med dig och mig är väldigt enkel: Ingen annan än jag skulle stå ut med dig. De skulle bli galna! Antingen skulle de lacka ur på hur omåttligt barnslig du (som sagt) kan vara ibland, hur jävla hopplös du är (på någon nivå är du fan värre än H.) och ditt enorma bekräftelsebehov. Du vet nog själv att du flirtar med typ... Alla killar? Och om du förnekar det så är det just vad du gör; förnekar det utåt när du vet att det egentligen är sant. Grejen är att jag inte skulle störa mig på det om vi vore ett par, jag skulle tvärtom skratta åt alla killar som inbillar sig att de faktiskt har en chans och känna mig så enormt stolt över att alla killar skulle vilja ha min flickvän. Sedan skulle jag väl lacka ur ibland men det vore inte ofta...

Vem fan skulle stå ut med mig om inte du? Du är den enda som orkar läsa den här bloggen från början till slut. Till och med Arab-H. har erkänt att han hoppar av styckena som han inte gillar (det vill säga dem som handlar om dig). Du är den enda jävla personen som skulle stå ut med kontrasterna; glad ena sekunden, CP i huvudet den andra, å ena sidan en vettig ung man, å andra sidan en vilsen förvuxen pojke...

Man kan se det så här. Jag var intresserad av dig och på något vis började vi prata. Du fick reda på mitt intresse och du valde att prata vidare... Nu pratar vi nästan dagligen. Jag vet inte, du kanske verkligen inte har förstått det ännu, men du tycker om mig. Jag säger mycket på bloggen men jag lovar sällan något, men jag lovar att jag faktiskt kommer att sluta skriva om dig när jag väl har tagit studenten. Jag vet inte om du vill att jag ska sluta skriva om dig för att bevisa att jag faktiskt har ett liv bortom att skriva inlägg om dig på en blogg, jag vet inte om det du väntar på att är att jag ska ge fan i att lyda dina önskemål och sluta blogga helt bara för att visa att jag har annat i mitt liv än det här... Jag vet inte om du bara ser det här skrivandet som ett spel mellan dig och mig; du kanske tror att jag vet att det aldrig kommer att bli något mellan oss men att jag ser det här som vår lilla asexuella affär, att jag skriver den här bloggen och att vi pratar med varandra oftare än ofta. Och ingen vet ett skit om det. Jo, några vet och många misstänker men de flesta tror nog inte ens att vi har varandras MSN.

För er övriga ser väl det här ut lite som en mellanstadierelation:

Simon, varför in i helvete tror du att hon skulle tycka om dig; för att ni pratar på MSN?! Väx upp.

Som tur är så är följande det enda jag har att säga till er... Gå ner på knä, sug och håll käften. Om mitt mål vore att verka äldre än tio år inför er skulle jag kunna skriva saker som skulle få er att sluta läsa denna blogg av skräckblandad avsky och respekt men jag skiter fullkomligt i er.

*

Vad ska jag säga, någonstans inom mig finns det ett jävla repp som jag inte blir av med... Jag är väl en bra kille egentligen men jag är samtidigt hemsk. Man får en sådan himla lust att köra upp en armbåge i folks näsben ibland. Fuck er jävla kampsport och alla träningar ni går på, det är inte vad skiten handlar om. Ryggradsrepp är allt jag har att säga...

Hur ska jag uttrycka detta utan att det bara framstår som uppkäftigt skitsnack? Jag är inte intresserad av att slåss och jag skulle hellre ta spö än slå tillbaka. I nyktert tillstånd skulle jag aldrig, fullkomligt oavsett vad, lägga en hand på någon i avsikt att starta bråk... Jag framstår hellre som en jävla tönt och går iväg när jag märker att stämningen börjar bli hotfull än står kvar och riskerar att någonting faktiskt händer. Jag tänker på min framtid och människorna som tycker om mig... Jag tänker på hur synd det vore att slösa bort ett helt liv på att slåss lite (antingen bokstavligt eller mindre konkret; att dö vore inte så roligt men ett förstört liv kan också innebära en anmärkning i belastningregistret för misshandel vilket inte är särskilt lovande när man söker ens drömjobb). Jag tänker på hur jag när jag väl har en vettig flickvän inte vill känna mig som en demon inför henne... Vad jag skulle skämmas inför henne om jag hade gjort en massa dumheter.

Å andra sidan finns det mitt faktiska jag, om vi struntar i min framtid och mina relationer. Om vi tittar på nuet och mina tankar. Om jag visste att jag att skulle komma undan, skulle jag då ha problem med att sätta en kniv i någon? Om jag visste att det var en person precis som jag, någon med ett ganska vettigt liv men utan barn och kvinna... Om det var en gift man med barn? Om personen vore en kvinna? Jag vet inte... Jag har stundtals satans svårt att känna sympati. 

Man får höra så mycket sjuka historier när man är inne i klottergamet och min instinktiva reaktion när jag hör att någon har nitat på en väktare är inte äckelkänslor för hur fan folk kan ta sig rätten att slå folk som bara gör sitt jobb (det vill säga att gripa kriminella)... Det kommer efter några sekunder när jag reflekterar kring situationen, då kan jag förstå hur illa det egentligen är och påtvinga mig själv att känna något slags medlidande med väktaren. Min första reaktion är att jag bara skrattar åt skiten. Någon (oftast jag själv) får påminna mig om att väktaren kanske fick nedsatt syn, att hans familj blev sjukligt orolig när någon ringde hem till honom och meddelade att han hade råkat ut för en olycka på jobbet, och så vidare...

Jag vet inte, jag kanske bara har svårt att ta in saker och ting. Om jag verkligen förstod hur allvarliga vissa saker är skulle jag kanske bry mig mer, det är lätt att distansera sig när det gäller historier... Men jag har inga problem att skratta åt verkligheten heller; mitt liv. Jag har nog berättat detta förut...

En privatperson som bevittnar ett brott som kan ge fängelse har rätt att ingripa och fysiskt hålla kvar gärningsmannen. Jag var ute och drog lite tags ensam för ungefär ett år sedan när en person närmade sig mig... Jag tittade på honom och förväntade mig att han skulle gå förbi mig så att jag kunde fortsätta med mitt bombande, han betraktade mig dock noga och gick sedan fram till mig... På något vis stod jag några sekunder senare med magen upptryckt mot en återvinningscontainer och en troligtvis nästan dubbelt så tung man tryckte mina händer mot min rygg i ett grepp som inte var särskilt skönt. Samtidigt flåsade han i mitt öra hur mycket han hatade klottrare...

När jag beskrev den här händelsen förra gången skrev jag nog att jag under skeendet tänkte att det var bäst att hålla sig lugn för att inte riskera att något hände och det var nog just det jag tänkte, men hur jävla iskall måste man inte vara för att ens kunna tänka den tanken? Det var bara han och jag där ute, han hade kunnat misshandla mig till döds om han ville (vilket han innerst inne nog ville) och jag tror att jag visste det (att han kunde orsaka mig hur mycket skada som helst), ändå lyckades jag hålla mig lugn... Som att jag visste vad som kunde hända men inte värderade livet tillräckligt högt för att faktiskt bry mig: Men döda mig då?

Jag tror att jag har två grundläggande problem, det ena är min bristande förmåga att förstå konsekvenser. Döden är för mig snarare något som sker i filmer än något oåterkalleligt som finns i vardagen... Detsamma med mycket annat negativt. Jag har haft en lite för trygg uppväxt och förstår inte att det där negativa faktiskt är verkligt, och därför skrattar jag bara åt det. Om jag verkligen förstod vad vissa saker innebär skulle jag nog precis som de flesta andra ta avstånd från dem, hoppas jag i alla fall; jag vill inte tro att jag är känslokall människa... Det andra problemet är att det finns så mycket cynism lagrad inom mig. Den kommer nog ifrån ilska riktad mot mig själv och livet för att jag har mått så dåligt, för att jag alltid kräver på tok för mycket av allt och alla och blir besviken så fort perfektion inte uppnås, ilska mot att folk vägrar älska mig och så vidare... Jag behöver verkligen kärlek, jag behöver verkligen få se livets bästa sida för att på riktigt tro på livet. Nä, det är inte så jävla attraktivt och jag framstår som fullkomligt desperat men jag behöver verkligen dig.

*

Jag skriver väldigt mycket och jag förväntar mig inte att folk ska ta det jag skriver på allvar, jag uppmanar tvärtom folk att ta allt med en väldigt stor nypa salt. Det mesta jag skriver är sådant som jag tänker på för sekunden, som jag visserligen står för men inte alltid menar... Jag vill exempelvis så klart inte att någon ska skjuta mig.

Det jag skriver nu har jag dock velat säga länge och jag ber dig att läsa det ordentligt...

När man skriver så förändrar skrivandet självt ens tankar. Tänker jag verkligen på dig så mycket som jag ibland ger sken av att jag gör? (Svar: Ja, det gör jag nog). Tycker jag verkligen om dig? Mycket, lite eller ens alls? Bilder som annars inte skulle ha uppstått uppstår i och med att jag skriver den här bloggen, man vill skriva lite spännande, nästan skönlitterärt och fint. Inom den lilla konst jag har betraktat tycker jag mig knappt se någon skillnad mellan att tycka om någon lite och att älska någon så att hjärtat brinner upp. Det är roligare att skriva som om man älskade någon än som att man bara tycker om någon lite grann... Dessutom är det väldigt svårt att inte skriva som om man älskade någon även om man bara tycker om personen lite grann. Både känslorna vilar på samma grund, på någon nivå är det ju samma känsla men i olika omfattning...

Jag är en person som oftast fokuserar mitt liv på vissa givna projekt under en viss tid (ägnar en sak några månader eller ibland år) för att sedan gå vidare. Det känns som att du på någon nivå har blivit ett av dessa projekt; att jag har gett mig fan på att oavsett vad jag egentligen känner för dig tvinga mig att tycka om dig och önska att jag vore din. Du är kanske lite av ett objekt för mina känslor, speciellt här på bloggen... Det är inte meningen, förlåt om det känns så för dig.

Ovanstående är nog delvis sant men det jag verkligen vill ha sagt med detta är att det bortom alla fina ord och formuleringar som ibland kanske känns krystade faktiskt finns intresse och verkliga känslor, det tror jag i alla fall...

Det var det viktigaste, det som kommer nu är visserligen viktigare än det mesta jag skriver men inte viktigt nog för att jag ska be någon att faktiskt ägna sin uppmärksamhet åt det.

Den här bloggen är inte jag, man kan inte läsa den här bloggen och påstå att man känner mig bara för att jag delar med mig av några av mina tankar här. Jag försöker vara så öppen som möjligt här och även om jag inte avslöjar allt så avslöjar jag mycket, kanske mer än vad jag gör som person i verkliga livet. Även hur vi begränsar oss själva är en del av vilka vi är; även om jag skulle visa mitt innersta jag utan begränsningar skulle det inte vara jag för jag är inte en ohämmad person.

Jag upplevs ofta som någon som pratar mycket och har mycket att säga... Senast i lördags kallades jag alphapratare. Om du frågade min mor skulle hon nog säga att jag är enormt tystlåten. Inget av alternativen är rätt, jag är både och... Jag kan prata enormt mycket, speciellt när jag är mindre grupper. I större grupper blir jag tvärtom tyst. Jag trivs bäst i umgänge med enbart en person och då kan jag vara antingen eller... Tyst, pratig, något mittemellan. Det beror på vem jag är med och mitt humör. Även om jag ofta pratar väldigt högt, svär en hel del och gestikulerar med händerna ser jag inte mig själv som den personen, lika lite som jag ser mig själv den knäpptysta människan som går omkring ensam i mörkret...

Jag ser mig som blandningen av alla element och du har bara sett ett fåtal av dem, lika lite som jag inte har sett mycket av dig. Med hjälp av små ledtrådar gissar jag mig fram till vem du kanske är... Jag vet inte, kanske skulle jag inte tycka om dig om jag såg vem du verkligen är, kanske skulle jag tycka om dig ännu mer. Även om jag inte skulle tycka om vad jag såg tror jag inte att jag skulle vara redo att erkänna för mig själv att jag inte tyckte om dig, det är för skönt att tycka om dig, att tycka om någon, och det gör mitt liv ironiskt nog lite bättre att ha någon att tänka på. Det är jobbigt som satan stundtals, för det råder så mycket oklarheter mellan oss... Som jag frågade igår, jag vet inte om du bara ser mig som personen som skriver en av alla bloggar du tycker om att läsa eller som någon mer, jag vet inte om jag ibland känner mig obekväm med dig för att det är så förvirrat i min hjärna kring dig (på grund av alla konstigheter) eller för att det kanske är du som person som ger mig dem känslorna. Jag vet inte. Jag har ju nästan skrivit det här förut...

Jag vill ta reda på svaren på alla frågor. Jag förstår att du är rädd för att träffa mig, om du egentligen vill träffa mig eller inte har jag ingen aning om, men jag har en idé om varför du vägrar låta mig bjuda dig på bio, ta med dig på en promenad... Något. Du tror att jag skulle tro att en promenad betyder något mer än att du bara råkar vilja vara ute och gå med mig en kväll? Jo, det skulle jag nog tro, jag skulle väl tänka att du äntligen börjar komma till insikt, desillusionerad som jag är. Men vad vore det farliga i det? Det är väl mitt problem om jag lägger falska värderingar i saker och blir sårad...

Jag skulle inte ha något emot om du sårade mig på det viset. Om du gav mig några chanser och sedan slängde i mitt ansikte att jag är en tråkig, ful och patetisk idiot som kan dra åt helvete. Jag skulle bli ledsen, sur och allt möjligt men det får man väl ta... Jag vet inte varför du tycker om att läsa vad jag skriver här, du har sagt att alla konstiga saker jag skriver är roliga ("jag runkade tre gånger idag..." typ) men det finns ett sätt som jag inte vill bli behandlad på...

Om du läser bloggen för att känna dig omtyckt och fylla det där bekräftelsebehovet och dessutom är fullkomligt medveten om vad du gör, då blir jag sur på riktigt och vill bara be dig dra åt helvete. Som sagt, det döljer sig riktiga känslor bakom alla ord och om du medvetet använder dem enbart för att du ska må bra blir jag arg... Jag har egentligen ingen rätt att bli arg men jag skiter i rätt och fel, jag blir arg då. Om jag bara är din lilla arbetsmyra som du egentligen inte bryr dig om alls utan bara finns för att när du kommer hem på kvällarna pumpa upp ditt ego inför nästa dag så att du enklare kan fånga andra killar... Fy fan, jag vill inte ens tänka på det och jag hatar att ens skriva det här för jag tror inte att det är så det är... Jag tror inte och vill inte heller tro att det är vad vår relation i grund och botten är. Jag hoppas att den är något mer... Om inte början till något mer så åtminstone ett spel bara för sakens skull. Bara något du läser för att du tycker att jag skriver bra... Bli inte sur för det jag skrev ovan, det är faktiskt du som ber mig skriva och jag försöker bara skriva det jag tänker...

I'm just a soul whose intentions are good...

*

Min mamma läser faktiskt min blogg.

De flesta i skolan uton dem jag umgås som närmast med har vetat om den här bloggens existens länge... De flesta av mina vänner och många målare känner till den (misstänker jag). Egentligen ville jag inte att de jag umgås mest med i skolan skulle veta om denna bloggs existens... Lika lite som jag vill att mina bröder ska veta om att jag bloggar eller klottrar. Jag vet inte om det är för att jag innerst inne skäms eller för att jag bara inte vill bli dömd varken för vad jag skriver här eller för att jag klottrar... Jag vill bli dömd enligt andra skalor, vem jag är när de träffar mig. T. vet att bloggen finns men hon läser den inte, och jag vill egentligen inte att hon ska läsa den. Hon känner mig så pass bra att hon inte behöver läsa det jag skriver här... Hon vet det redan sedan tidigare, även om jag inte har sagt det.

Det är sjukligt svårt att ha en så nära vän som är flicka och dessutom är enormt snygg och ändå känna att hon är en just en vän, utan att jag ens behöver anstränga mig för att inte tycka om henne som något mer. Det där var motsägelsefullt va? Det kan gå månader utan att jag och T. pratar men det behövs ändå inte någon direkt resumé om vad som har hänt i våra liv när vi väl pratar igen... Lite som min relation med C. alltså. Jag har knappt nämnt T. här på bloggen men man kan säga att hon är så pass nära att jag inte behöver förklara det för någon, varken för mig själv, henne eller någon annan. Jag trodde mig som sagt tycka om henne en gång för länge sedan men nu när jag blickar tillbaka ser jag som sagt bara på Natalie med de ögonen... T. är ingen jag vill umgås med dygnet runt. Hon är någon jag skulle kunna tänka mig att ha sex med baserat på utseende och kropp men ingen jag egentligen vill röra. Jag vill bara få träffa henne och kunna dölja vissa saker (hur dum i huvudet jag är ibland) och prata om andra (hur dumma i huvudet vissa flickor är).

*

I lördags pratade jag med D. och D. om att jag när jag är full nästan är mer intresserad av mina killkompisar än tjejer... A. och Arab-H. är de som lockar mest. Egentligen tror jag att jag bara blandar ihop känslor... Jag tror mig vilja något mer med dem bara för att jag vill vara nära dem. Jag vill nog bara krama om dem och få gråta... Gråta för att jag vet att de förstår mig. A. förstår för även om han inte är kroniskt fucked up så vet han hur livet kan kännas... Arab-H. är dömd till ensamhet på obestämd tid precis som jag; att han kan ha sex med vem han vill och få vilken tjej som helst att falla för honom (något jag inte kan...) spelar ingen roll.

*

Jag önskar att jag hade träffat dig på något annat vis... Så att jag framstod som lite vettigare. Jag känner att om jag inte får dig så pallar jag inte ens bry mig om tjejer, då får dem bry sig om mig istället. Om ni flickor är så kalla och hårda att ni inte faller för en när man gör sitt bästa för att visa vem man är istället för att spela spel så förtjänar ni inte mig, då är jag för bra för er. Jag spelade lite spel med dig nyligen... Indirekt. Min ondskefulla taktik var att jag först skulle sluta skriva om dig här på bloggen, sedan inte blogga alls och samtidigt försöka undvika att vara inne på MSN... Efter någon vecka eller två skulle du undra vad in i helvete jag höll på med! Var är du Simon! Simon, Simon, vad gör du! Jag hade även andra skäl att sluta skriva om dig, sluta blogga rent allmänt och så vidare men det där var ett av skälen... Men grejen är att det är fan inte jag att hålla på så där... Det är inte jag att försöka få dig att jaga mig. Det är bara inte det... Och om du inte gillar mig så här så gillar du mig inte alls och då är det kört men det är väl bättre att det är kört på grund av en sanning än att det fungerar på grund av en lögn...

Däremot är jag grymt dissig mot många andra. T. tycker exempelvis att jag är världens halaste människa, man får tjata på mig väldigt mycket för att jag ska visa mig fem minuter och umgås lite.

Nu kommer så äntligen avslutningen.

*

Jag behöver kärlek! Ge mig det! Jag behöver någon som ser mer än mitt tanklösa gapande, mina äckligt torra fradgbelagda läppar och min onda mage, all den där skiten är bara uttryck för nervositet, osäkerhet och otrygghet; temporära dysfunktioner. Jag behöver någon som ser bortom mitt äckligt finnbeklädda ansikte och istället ser min fina proportionella överkropp... Känner den i mörkret! Jag måste ha någon att viska de där fåniga sakerna till... Inte fåniga, det är bara jag som (som vanligt) är dum i huvudet och inte kan välja rätt ord. Inga långa resonemang om ingenting utan korta konstateranden om det som betyder något... Jag mjauade ikapp med en katt häromdagen ute i skogen. Han och jag satt och pratade tills han blev trött på mig och strövade vidare... Cilla hoppar alltid upp i mitt fönster och tittar ut över tomten.

Jag behöver någon som svarar! Du är inbjuden att skriva här, det är en början; skriv då för fan! Skriv av vilken anledning du vill och skriv om exakt vad du vill men skriv, skriv, skriv! Det gäller er alla jag har bjudit in! H. är inbjuden, Arab-H. likaså, A. är, B. i klassen, D. i klassen (inte den långa med rabatterna utan den kortare) och så du, kvinnan med okänt namn. Vad är ni rädda för? Skriv.

Den som ska känna sig mest manad att skriva är B., jag tänker inte förklara varför men känn dig hedrad som är inbjuden att skriva för tro mig när jag säger att du är i väldigt fint sällskap... Dessutom misstänker jag att du är den av dem jag har bjudit in som skriver utan tvekan bäst och intressantast. Skriv B., snälla... Skriv.

Hej då!

Jag lämnar ordet till andra än mig själv på obestämd tid. Ett antal av er som läser denna blogg kommer att tillfrågas att skriva, även ni som inte tillfrågas bör dock känna er välkomna att uttrycka er. Släng iväg ett mail till mig (ettanstandigtliv@hotmail.com), prata med mig på MSN eller dra tag i mig i skolan och säg att ni vill bidra till bloggen så ordnar jag det...

Lev väl!

Schtek(t)

Nu är det lite mer än en månad kvar till studenten. Många i min klass verkar vara oändligt trötta på skolan och skolkar, skiter i att lämna in grejor i tid och suckar åt allt lärarna vill att vi ska göra... Jag sköter mig, jag har så nära 0% ogiltig frånvaro man kan ha.

Egentligen skolkar jag mest i klassen.

Jag dagdrömmer, tänker på annat än lektionens ämne, skissar, pratar med klasskompisar, skickar SMS, skriver blogginlägg... Jag gör allt utom att vara mentalt närvarande på lektionerna. Hör att läraren pratar om något där framme... Exakt vad har jag fan ingen aning om. Det är väl egentligen hela min gymnasietid jag beskriver. Jag har dock övat upp en ganska grym förmåga att vara på en helt annan plats i mitt inre och ändå höra tillräckligt mycket för att förstå essensen av lektionen.

När jag satt och åt med några av mina klasskompisar råkade jag komma med en teori om vad studentfirandet egentligen betyder, vad det egentligen är man firar. Precis som med många av mina teorier har jag ingen aning om hur denna uppstod... När jag pratar händer det ofta att min mun är snabbare än min hjärna, på gott och ont. Jag skäms för det mesta jag säger, tycker aldrig att jag uttrycker något vettigt när jag pratar... Världen går så snabbt, man hinner inte prata ordentligt. Man behöver så lång tid om man vill säga det man egentligen menar... Ingen har tid, istället snabbar man bara upp sig själv och allt blir fel. Här på bloggen har jag i alla fall så mycket tid jag vill...

Studentfirandet är inte bara ett stort pekfinger till skolan (äntligen slipper vi skiten!) utan även ett glatt adjö till barndomen. Det här är de sista månaderna man kan leva på sina föräldrar med gott samvete och dessutom påminna dem om begreppet "försörjningsplikt" om de mot förmodan skulle bråka. Det här är de sista månaderna under vilka allt som krävs av en är att man går på tre av fyra lektioner, snart blir livet jobbigare! I skolan bryr sig ingen om man skolkar en lektion och det är knappt så att någon höjer på ögonbrynen om man skiter i en hel skoldag... Det blir annorlunda när man börjar jobba.

Firandet är ett adjö till den barnsliga ansvarsfrihet som hänger kvar om man efter högstadiet väljer att börja på gymnasiet istället för att börja jobba. Adjöet förkroppsligar sig dessutom i just ansvarsfrihet; festande flera dagar i veckan, alkohol i mängder och så vidare... Men det är ett glatt adjö! Det är inget sorgligt adjö... De flesta vill gå vidare med sina liv; börja studera på en seriösare nivå, se världen, börja jobba... Vad som helst utom att gå till skolan och för femtioelfte gången i ordningen hålla ett fem minuter långt föredrag inför klassen.

Idag när jag var ute på en promenad med Cilla kände jag den där "vad fan händer nu?"-känslan som jag nog kommer att känna ordentligt när jag nyktrar till efter det absolut sista studentfirandet i juni. Vad vill jag göra? Jag vet inte. Jag vill plugga men jag vet inte vad jag vill plugga... Jag vill jobba men inte särskilt mycket och har just nu dessutom inte ork att söka jobb. Glida på mina föräldrar tycker jag är oacceptabelt... Möjligtvis någon månad eller två under sommaren men mer än så; nej. Resa för resandets skull är jag inte så intresserad av... Jag har så mycket att upptäcka i Stockholm.

Jag vet knappt vad jag vill göra i nuet. Dansa kanske... Jag är för feg för att dansa men efter studentskivorna har jag förstått att det är rätt roligt. Jag försökte till och med dansa nykter på en skiva... Jag kanske inte är för feg, det gick dock åt helvete hur som helst. Med andra ord vill jag vara full och dansa... Den skönaste framtidsscenariot kanske vore att möta Ilsken i en av Europas trevligare städer för att måla tåg, dricka, röka, knulla och sova.

Jag är rolig. Det ena förslaget innebär att vara full och låta livet passera i en dimma av alkohol... Det andra är att göra saker jag antingen har gjort väldigt lite eller aldrig (och samtidigt vara full och låta livet passera).

Jag vet inte om jag skrev det men för några månader sedan såg jag en gammal väns syster, hon gick med en pojke och en barnvagn... Tänk om det var hennes barn. Det är läskigt att se pojkar och flickor i tunnelbanan och förstå att man kunde vara deras far, man är gammal nog... Herregud. Det är tur att jag inte har sex för jag skulle ha dubbla kondomer, kräva att se när flickan tog dagen-efter-piller och troligtvis i något av mina mer psykotiska tillstånd mörda bruden för att försäkra mig om att slippa ett barn.

Tänk att binda sig till en person till den graden att man aldrig kan undvika den. Så till den graden att man binds samman i ett släktträd... Och tänk att veta att man har ansvar att göra det bästa för att en liten själ ska få ett så bra liv som möjligt. Tänk att inte längre kan skrika ut att man blev född till den här världen och inte har några som helst plikter utan istället tvingas inse att man har gett den här världen till en annan person... Om tio år kanske de här tankarna kommer att kännas underbara. I nuet vill jag tillfälligt kastrera mig själv för att undvika att några misstag sker...

Skulle man mäta mina testosteronnivåer skulle jag nog bli anklagad för att dopa mig. För några dagar sedan runkade jag tre gånger inom loppet av strax över tolv timmar...

Jag vet inte ens vem jag är eller vem jag vill vara. Allas beskrivningar av mig känns tafatta... Jag anklagas ofta för att inte vara nöjd med mig själv, för att lägga hela min uppfattning av mig själv i händerna på mina handlingar; dålig handling, dålig Simon. Bra handling, bra Simon... När jag diskuterar med andra om vad som egentligen utmärker en person brukar ett paradoxalt konstaterade uppstå; de flesta verkar tycka att ens handlingar (tankar och känslor borde innefattas däri) definierar en person medan jag anser att så inte är fallet. Jag tycker att en persons jag ligger bortom tankar, känslor och verb... Och ändå värderar jag mig själv efter handlingar samtidigt som andra kan värdera sig själv bortom sakerna de gör.

Vem jag vill vara... Vissa dagar vill jag vara pojken i blå pyjamas som blickar ner när de stora människorna äter, dricker och har trevligt. Ett litet barn... Inget ansvar, inga svåra val, inga förväntningar, inga krångliga relationer, inga bryderier om pengar och allt... Ingenting. Bara låtas leva. Andra dagar vill jag vara den som håller i glaset och medvetet och vuxet styr hela tillställningen; håller talet, pratar med folk... Andra dagar vill jag inte ens vara på middagen. Jag vill vara för mig själv... Ibland ute i skogen, ibland på andra ställen...

Just nu är jag bara ett jävla kukhuvud, det visade jag för precis en vecka sedan. Min klass hade sin studentskiva och jag blev så klart skitfull, jag hade väldigt roligt men vissa tyckte inte det var så roligt när jag snodde deras öl och sedan hotade att slå dem när de påpekade att de hade betalat för den. Det sorgliga är att även fast jag känner ågren när jag gör sådana saker skrattar jag jävligt mycket åt det också... Jag förklarar närmare någon annan dag.

Klassiskt grafftänk

Snacka om stil. Det är ju egentligen bara bokstäver... Inga konstiga knorrar utan bara helt vanliga bokstäver men ändå inte.

Om jag skulle visa er som läser denna blogg men inte har koll på graff mina målningar skulle ni ha problem att tyda vissa av dem; vad står det egentligen? Här råder det ingen tvekan om vad det står. Det är förfinat till max och vem som helst kan läsa.

Det här är det vackra med Stockholms nolltolerans. Det handlar inte om att vara duktig på att rita, det handlar om att hitta sin grundläggande uppfattning av vad en bokstav egentligen är, lära sig att handskas med en sprayburk och sedan göra sitt bästa för att få upp sitt namn så mycket som möjligt. Fhers E är egentligen ett helt vanligt E, det råder ingen tvekan om att det är ett E, precis som Gets' E är just ett E. Men även fast de är samma sak, ett vanligt E, är de olika.

Det handlar inte bara om att formerna skiljer sig åt, även själva utförandet är annorlunda. Titta på Fhers vita linjer i målningen... Highlightsen. Ingen annan lägger dem så där. Nästan alla lägger highlights och i 99 av 100 fall följer både highlights och skugga tydliga regler; skugga åt ett visst håll (oftast snett ner åt vänster som på denna målning) och highlights åt motsatt (snett upp mot höger i detta fall). Tusentals målare gör highlights enligt det schemat och ändå är varje duktig målares highlights unika... Det finns ingen utom Fher som lägger highlightsen på det där avståndet från linjerna (de vinröda linjerna!) med den där exakta tjockleken och just det där antalet prickar som förekommer med en viss frekvens.

Det är läsbart för vem som helst och helt otroligt effektivt; om Fher ville skulle han nog kunna få upp den där målningen på en minut blankt. Lite längre tid kanske... Det går hur som helst fasligt snabbt. Målningarna är resultatet av sammantaget nästan 40 års klottrande om jag inte är helt borta... Decennier av evolution.

När man är tvingad att måla enkelt blir det så uppriktigt.

Titta på hur S:et slingrar sig iväg i Gets-tagen... Eller strecken under signen i Fher-piecen. Det är sjukt hur så enkla grejor är så uppenbart egna.

Vissa påstår att jag redan har funnit ett alldeles eget sätt att uttrycka bokstäver. De påstår att man innan man uppfattar vad det egentligen står (Shim, NBC eller TAK) ser man att det är just jag som har gjort det. Jag blir grymt stolt när jag får höra sådant för det betyder att jag är på rätt väg... Men till skillnad från Fher och Gets behöver jag tid och frid för att klara av att göra något vettigt och dessutom blir det inte alltid snyggt. De här grabbarna gör skiten på ett tiotal sekunder med CSG i häcken... Och det blir grymt snyggt.

*

Jag målar ingenting alls för tillfället, jag bombar inte ens. Graff handlar egentligen inte om att måla så mycket som möjligt utan att leva ett så bra liv som möjligt efter ens givna förutsättningar och samtidigt måla så mycket man kan. Någon form av kärlek måste dessutom finnas... Antingen kör man för att man tycker det är roligt, för att man tycker om klotter eller av något annat mer eller mindre invecklat skäl men det måste finnas lite kärlek...

Jag har fullt upp med att styra upp mitt liv och mig själv. Jag har fullt upp med att ligga hemma och slappa... Gå på studentskivor. Plugga... Eller åtminstone fundera på att jag borde plugga. Jag vet att Wanda är ute och kör över allt jag har gjort och jag vet att folk inom några månader kommer att säga att han vann beefen; han körde mer. Wanda kör både snyggare, större och mer än mig, jag förstår inte varför folk klagar på honom... Hans målningar är ju riktigt snygga och dessutom oftast breda som en jävla Humvee? Gå ut och gör något bättre själva då era jävla gnällspikar. Jag gör mitt bästa för att inte bry mig om vad folk säger och tycker... Jag vet inte om jag bryr mig eller ej, jag bryr mig nog lite men inte så mycket. Tillräckligt mycket för att ursäkta mig inför er på min blogg dock.

Ni kan få leva i ert game, jag lever i mitt. Den enda målaren jag hyser något jag kan likna vid verklig respekt för är Ilsk, jag bryr mig om vad han tycker. Zuppen också, delvis. Att jag bryr mig om vad dem tycker betyder dock inte att jag viker min egna vilja för deras idéer... Det de säger har dock vikt i min värld.

Nä, man kanske skulle ta ett uppehåll hela sommaren. Jag har ju ändå inte gjort ett skit på länge... Man kanske skulle testa det här ett tag? Bara skriva om graff? Se vart det leder, om man kommer på något nytt. Jävligt pretentiöst är det... Sitta och titta på bilder skulle jag kunna göra i evigheter. Äh, jag vet inte... Jag ska försöka göra det jag är sugen på. Nu ska jag sluta skriva.

(Och bilderna är stulna från utropstecken på Whoa samt Roslagsbananen på fotolog, tack!)

Katarsis

Harmoni är att förstå att man inte har upplevt allt livet har att erbjuda, men ändå känner sig tillfreds med tillvaron. Man känner sig så lycklig att man inte ens behöver sträva efter någonting... Vägen sägs vara målet men varför skulle man ens behöva nå målet?

Man accepterar att livet ändå kommer att ta slut någon gång och att många av känslorna man skulle få uppleva under livets gång skulle vara väldigt sköna men att man inte behöver uppleva dem. Man befinner sig i nuet och är uppfylld av kärlek till världen, man är lugn och står utan anspråk...

Man kanske konstaterar att den enda riktiga utvecklingen är att gå vidare, testa det där som ingen har något säkert svar på: Blir det verkligen mörkt efter det här? Man förstår att frågan är beviset för att man ännu inte har uppnått harmonin... Man står ute i solskenet uppe vid Årstaberg, vid den lilla ytan kalt berg som ligger strax öster om tågspåren. Där skulle i alla fall jag stå, det är nära nog för att vara hemma men så pass långt bort att det kännas nytt, äventyrligt, spännande... Klockan är nio på kvällen, någon joggar förbi då och då... Det är tyst och man står tillräckligt högt för att överblicka det mesta, tillräckligt mycket; Stockholm.

Så blundar man och känner efter, kanske så länge som en timme eller två... Därefter förstår man det man inte förstod tidigare:

Nej, jag gör inte det här för att gå vidare, jag gör det inte för att få något svar. Jag gör det för att jag är nöjd... För en sekund sedan hade jag sagt att jag gör för att den nästintill fullständiga lyckan jag känner i nuet är för skör för denna värld; världen självt, mina tankar och mina känslor kommer inom kort att rasera den. Nu säger jag inte ens det. Jag säger bara att livet är mitt; jag är lycklig. Jag behöver inte leva vidare, det spelar ingen roll att man kanske kan vara lyckligare... Det här är nog. Tack för allt.

Och så låter man livet ta slut.

*

Oroa er inte för att jag ska begå självmord, det kommer jag som sagt aldrig att göra, min poäng är bara att livet i sig alltid innehåller en viss portion olust och att det enda sättet att utradera all denna är att avsluta sin egen existens. Olusten består i konstiga känslor, jag kan exempelvis inte släppa tanken på att jag så länge jag lever kommer att behöva acceptera begreppet tid... Att den går och att jag inte kan göra något åt det. Fånigt va? Det enda sättet att slippa denna typ av störningsmoment vore att uppnå harmoni med världen och den absoluta formen av denna harmoni skulle nog resultera i att man som en kärleksgest till livet begick självmord.

Ni förstår mig inte, det gör inte jag heller. Om mina ord faktiskt kunde tala skulle ni förstå mig men varken mina eller någon annans ord kan prata världens språk.

Varsågod din jävla tråkmåns!

Jag tror att jag kommer att börja upprepa mig snart. Jag har nog redan upprepat mig rätt många gånger... Ni, de flesta som följer den här bloggen, läser nog inte varje inlägg (inte jätteordentligt i alla fall; när jag läser bloggar läser jag främst lite här och var och varför skulle jag skilja mig från er...) så att jag upprepar mig är väl bara bra. Då får ni ta del av allt jag vill förmedla även om ni bara läser var tredje, fjärde eller femte inlägg...

Jag undrar om allt prat om kärlek och en viss person förgyller eller förstör den här bloggen, i era ögon alltså. Arab-H. säger att allt tjat om henne blir för mycket ibland, men han läser för att han är intresserad av vad jag har att säga, för att han känner igen sig i vad jag skriver... Jag tror att många läser för att de är nyfikna på vem jag skriver om. För att de känner mig och tror att de kanske känner den där flickan... För er som läser av den anledningen är nog det jag skriver om henne det främsta skälet till att ni orkar läsa vidare.

Frågan är om relationen mellan henne och mig är konstruktiv eller destruktiv. Mina vänner säger att jag matar henne med välord (även om jag inte ger henne komplimanger konstant så skriver jag ju nästan varje dag någonting om att jag tycker om henne, att jag tänker på henne och så vidare...) och de tycker att jag ska sluta med det för att jag annars aldrig kommer att få henne; hon kommer att ta mig och mina språkliga pussar för givet. Jo, det kanske hon gör... Och det kanske är dåligt för mig just nu, men det kanske kan verka till min fördel i framtiden! Och jag struntar i om det ökar eller minskar mina chanser med henne... Eller nja, struntar är väl att ta i men jag orkar inte bry mig alltför mycket. Det är så himla skönt att säga till dig hur fin jag tycker att du är och känna att jag verkligen menar det. Jag kanske uttrycker det till dig utan mellanhänder någon gång per vecka, vad vet jag, jag räknar inte... När man skriver så pass mycket som jag faktiskt gör blir det dock svårt att inte låta det smyga in saker som är sköna att säga då och då, även om det är långtifrån lika skönt att nämna att jag tycker om dig här på bloggen som det är i andra sammanhang... Precis som det troligtvis är tusen gånger skönare att få visa dig hur mycket jag faktiskt tycker om dig med kroppen istället för att bara låta orden bära med sig budskapet.

(Det är dessutom nästintill omöjligt att under en längre tidsperiod skriva om något annat än kärlek eller åtminstone liknande känslor, i alla fall för dem flesta av oss. Jag tror inte att så mycket kultur behandlar ämnet kärlek för att det är enklast att sälja, jag tror att de flesta inte kan kreera något och trivas med skapandeprocessen om skapandet inte bygger på en positiv känsla... Och röda hjärtan står sig starkare än det mesta.)

Men frågan var om relationen är konstruktiv eller destruktiv; återgå till ämnet Simon! Det är kanske inte så bra att konstant få höra hur underbar man är... Till slut kanske man inte kan leva utan någon som hela tiden betygar hur fin man är. Som tur är skriver jag rätt taskiga saker till dig ibland... Saker som inte ens har postats här på bloggen. Jag tror inte att vår udda relation är så nedbrytande för dig, du kan nog handskas med det rätt bra.

Och vår relation är udda. Du kan kalla oss vänner men vi är vad du än säger inte några vanliga vänner, den här jävla bloggen och allt annat omöjliggör det.

För min del är det nog bloggskrivandet snarare än skrivandet om dig som är negativt... Jag märker som sagt att jag ibland tänker i blogginlägg. Som den där historien om den blonda tjejen jag arbetade med den där natten; redan när något sker kan jag tänka att det kommer att bli en jättebra historia att skriva om och börja känna efter vilka analyser som uppstår inom mig. Det är inte bra. Man måste fan skilja på verklighet och skrift... Annars kan jag inte leva mitt liv fullt ut och det vill jag verkligen göra.

Vi får se om jag tar det lugnt med bloggskrivandet under kommande veckan (eller möjligtvis veckorna), jag har skrivit det tusen gånger förr och det går aldrig bra (jag skriver ändå), men jag tänker hur som helst inte nämna henne i samma utsträckning under de närmaste tiotalet dagar, jag kan skriva om annat istället. Bara för att se hur det känns liksom... Det är ingen idé för mig att påstå att jag inte tänker på henne, det är ingen idé för mig att försöka spela några spel där jag låtsas som att jag har glömt henne, inte bryr mig om henne, att det egentligen är hon som vill ha mig och så vidare... Vad jag än säger, skriver och försöker ge sken av kommer hon att veta att det inte är sant. Det är därför den här bloggen lite halvt förstör för mig vad det gäller min vilja att få vara med henne: Jag har skrivit så pass mycket att hon vet nästan allt.

Jag är inte så spännande med andra ord. Men det är jag faktiskt! Det är inte många som vet vem jag är bortom bokstäver och ord... Människan som döljer sig bakom allt jag skriver. Inte du heller! Hur jag faktiskt är på riktigt. Det borde du fan börja bli lite småintresserad av snart...

När jag var full skrev jag att jag är trött på att bara skriva saker om dig. Att jag vill att jag ska få något för det; att vår relation ska gå framåt! Det är väl sant, ibland; det känns väl träligt att veta att jag kanske inte kommer komma längre än så här, att jag skriver och du läser och det är inte mer än så med oss. Vad intimt. Oj, vad intimt... Inte... Alls. Bajs.

Å andra sidan tycker jag det är trevligt att bara få prata med dig och även om jag egentligen inte är nöjd med det så är det ju bättre än inget liksom... Vet inte hur jag ska förklara det. Man behöver ju inte värdera allting, eller hur? Och dessutom är det ganska roligt att underhålla dig... Du kanske inte skrattar åt vad du läser men du tycker ju att det är tillräckligt roligt för att läsa vidare så vad fan!

Min enda poäng är att jag vet att det känns så himla bra att berätta för dig hur mycket jag vill ha hela dig. Jag vet att det känns bra för jag har sagt det. Jag tror att det skulle kännas ännu bättre att verkligen ha hela dig...

Även när det känns dåligt med dig känns det rätt. Även när jag har skrivit något dumt, betet mig idiotiskt, är sur på dig av konstiga skäl... Även när det känns fel så känns det rätt.

Jag vägrar tro att dessa saker, vetandet, tron och känslan, kan existera utan att det finns minsta lilla gensvar. Världen kan inte vara gjord så, det vägrar jag... Det vore som att fiskarna inte skulle kunna ta upp syre under vatten men att Gud ändå hade dumpat dem där bara för att se dem lida; jag vägrar tro det. Tänk på att varje gång jag tittar på dig tänker jag hur skönt det vore att ligga i en säng och smeka din kind. Antingen känns det äcklande, bra eller bara skrattretande att veta det... Men att skratta är en bra känsla; kan du le åt mig när du tittar på mig med vetskapen om vad jag tänker finns det inget skäl för mig att vara ledsen.