Halvtid

Jag hade ingen lust att skriva under varken dagen eller gårdagen... Egentligen har det varit ganska tråkigt att skriva under påskhelgen i stort. Det beror visserligen delvis på att jag har haft annat för mig och dessutom vill samla tankarna ordentligt för att kunna skriva något vettigt men till största delen beror det på att det är så jävla tråkigt att skriva när jag vet att du ändå inte läser. Men nu läser du igen, då blir det genast roligare.

När jag berättar för mina vänner om min jakt efter dig skrattar de åt mig. De hånskrattar inte utan de hoppas så klart att jag ska lyckas, att du inte ska såra mig alltför mycket och allt det där, men de tycker att jag är lite dum i huvudet... Häromdagen kommenterande en av mina vänner att det verkar som att du svarar på typ var femte SMS jag skriver, var femtonde är nog en bättre uppskattning. De skrattar när jag säger att jag har ringt dig tre dagar i rad och du ändå inte svarar eller ens ringer upp... Arab-H. tror inte ens att jag tycker om dig utan att jag bara tycker det är roligt att tänka på dig och känna för dig.

Jag tycker att det är fint att jag gör mitt bästa för att fånga dig medan du hela tiden parrerar mina försök. Jag vet inte vad du tycker om den där jaktmetaforen jag använder ibland; jag tycker att den är lite överdriven och inskränkt men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva min vilja att få känna din kärlek...

Jag anstränger mig; ser till att se vettig ut, ringer, skickar SMS, skriver blogginlägg, tjatar om att få dra dig med ut på något. Jag gör bort mig; är full och förföljer dig så gott jag kan med hjälp av enbart en mobiltelefon en hel natt. Jag visar att jag tycker om dig; uttrycker det så gott jag kan men försöker samtidigt undvika att lovorden nedgraderas till vardagsmat.

Det är svårt, men fint.

Du duckar. Du behöver inte ens kasta dig åt sidan för att undvika mina försök att träffa rätt, du bara lutar dig lite långsamt åt valfritt håll... Om jag någon gång lyckas hamna i övertag, om en sådan där odefinierbar känsla som säger att det är jag som styr samtalet uppstår, då vaknar du till och återtar direkt greppet på några sekunder. Antingen är det du som är skitbra på det här eller så är det jag som är värdelös, det spelar ingen roll; du är hur som helst överlägsen mig. Du kan bara sitta och le åt mig och behöver inte säga någonting alls... Du låter mig springa i cirklar runt dig och tittar på. 

Och det är därför jag fortsätter, det är därför jag är så säker på att du tycker om mig vad du än påstår; för att du låter mig fortsätta. Du tycker att det jag gör överlag är mer roligt än jobbigt och så länge du gör det tänker jag fortsätta och vägrar att se dig förlorad.

Män har alltid fått acceptera att det är kvinnan som har kontrollen... Det jag tycker är fint med den här situationen är inte att jag som man jagar dig i egenskap av att du är kvinna, det fina är egentligen att jag vill ha dig mer än du vill ha mig och därför tvingas kämpa, om situationen vore den omvända (om du hade jagat mig) vore det också fint. Men jag tycker att den här varianten har en djupare rotad historia... Det här kunde lika gärna ha hänt för hundra år sedan. Tvåhundra. Tre... Tusen år sedan. Mannen som springer och springer, som en liten mus. Kvinnan som inväntar för att sedan kanske låta mannen komma upp på samma nivå... En natt eller på obestämd tid.

Jag tänker springa ifatt dig och jag vet att du inget hellre vill än att bli ikappsprungen... 

Ett långsamt närmande som slutar i en försiktig puss på kinden, därefter avvaktande... En blick som inte vill låta sig fångas och en röst som inte säger något... En mun som ler lite smått. En till puss på nacken, flera sekunder senare ytterligare en strax under hakan, nästan på halsen... Allting går långsamt. Lång... Samt. 

Leenden. Hår som sakta vandrar genom fingrar, händer... En puss på munnen; inget svar... Blickar som möts: Sluta fåna dig nu! En till puss på munnen; inget svar... Rodnad, blickar som möts: Jag vet att du vill!

Skratt, och ett ljudlöst ja som blir ett svar.