Katarsis

Harmoni är att förstå att man inte har upplevt allt livet har att erbjuda, men ändå känner sig tillfreds med tillvaron. Man känner sig så lycklig att man inte ens behöver sträva efter någonting... Vägen sägs vara målet men varför skulle man ens behöva nå målet?

Man accepterar att livet ändå kommer att ta slut någon gång och att många av känslorna man skulle få uppleva under livets gång skulle vara väldigt sköna men att man inte behöver uppleva dem. Man befinner sig i nuet och är uppfylld av kärlek till världen, man är lugn och står utan anspråk...

Man kanske konstaterar att den enda riktiga utvecklingen är att gå vidare, testa det där som ingen har något säkert svar på: Blir det verkligen mörkt efter det här? Man förstår att frågan är beviset för att man ännu inte har uppnått harmonin... Man står ute i solskenet uppe vid Årstaberg, vid den lilla ytan kalt berg som ligger strax öster om tågspåren. Där skulle i alla fall jag stå, det är nära nog för att vara hemma men så pass långt bort att det kännas nytt, äventyrligt, spännande... Klockan är nio på kvällen, någon joggar förbi då och då... Det är tyst och man står tillräckligt högt för att överblicka det mesta, tillräckligt mycket; Stockholm.

Så blundar man och känner efter, kanske så länge som en timme eller två... Därefter förstår man det man inte förstod tidigare:

Nej, jag gör inte det här för att gå vidare, jag gör det inte för att få något svar. Jag gör det för att jag är nöjd... För en sekund sedan hade jag sagt att jag gör för att den nästintill fullständiga lyckan jag känner i nuet är för skör för denna värld; världen självt, mina tankar och mina känslor kommer inom kort att rasera den. Nu säger jag inte ens det. Jag säger bara att livet är mitt; jag är lycklig. Jag behöver inte leva vidare, det spelar ingen roll att man kanske kan vara lyckligare... Det här är nog. Tack för allt.

Och så låter man livet ta slut.

*

Oroa er inte för att jag ska begå självmord, det kommer jag som sagt aldrig att göra, min poäng är bara att livet i sig alltid innehåller en viss portion olust och att det enda sättet att utradera all denna är att avsluta sin egen existens. Olusten består i konstiga känslor, jag kan exempelvis inte släppa tanken på att jag så länge jag lever kommer att behöva acceptera begreppet tid... Att den går och att jag inte kan göra något åt det. Fånigt va? Det enda sättet att slippa denna typ av störningsmoment vore att uppnå harmoni med världen och den absoluta formen av denna harmoni skulle nog resultera i att man som en kärleksgest till livet begick självmord.

Ni förstår mig inte, det gör inte jag heller. Om mina ord faktiskt kunde tala skulle ni förstå mig men varken mina eller någon annans ord kan prata världens språk.