Stockholmsnatt

Gränsen mellan sanning och osanning... Om jag vill skriva något här på bloggen och därför själv skapar situationen som jag vill beskriva; skriver jag då ett manus för livet i stort eller förmedlar jag bara en händelse som likaväl kunde ha ägt rum utan bloggen?

*

Jag kan inte skriva att allt handlar om dig även när det inte handlar om dig... För det ger det inte (och dessutom borde jag sluta sno andras formuleringar och istället finna mina egna; fy Simon!). Du besöker dock mitt medvetande tillräckligt ofta för att mycket ska kunna anses handla om dig... Småsaker: en fundering om hur skönt det vore att slippa åka hela vägen till Vällingby ensam och istället i ditt sällskap, om hur trevligt det vore att kunna titta ut genom fönstret och säga till dig "titta, en katt springer där nere". Frågor... Vad du skulle tänka om du hörde konversationerna mellan mig och mina vänner, vad du skulle säga om du var en del av dem...

*

Det är i tunnelbanan som allting händer... En gul blomma vill finna en ny ägare. Den gula skönheten är inte nöjd med handen som håller den för tillfället. Handen är för grov och vårdslös för blomman... Den behöver ett nättare grep och en större grad av tillgivenhet. Den letar och letar... Den gamla ägaren är efterhängsen, han vill inte ge bort blomman till vem som helst... Egentligen kan han tänka sig att ge blomman till vem som helst; poängen är inte vem som får blomman utan att någon får den. Som en kul grej men ändå som en gest för uppskattning till dess nya ägare och även för kärleken i stort...

Han tittar omkring sig men allting går så snabbt inne i stan en lördagskväll! Det är som att varenda ensam flicka rör sig i ultrarapid och innan man ens har förstått att man har sin chans så har man förlorat situationen... Ögonblicket är borta, ska man ge bort blomman måste man vända sig om, springa ikapp flickan, knacka henne på axeln och förklara allt! Nej, nej, nej! Rakt på ska det vara. Pang, pang. Oväntat.

Det fanns några fina flickor som var nära att få blomman... Förvånansvärt få. Jag ser nog fler fina flickor en vardag än på helgkvällarna... Jag var för feg eller åtminstone för långsam för dem flesta, jag lät dem springa iväg.

Sedan, när kvällen började närma sig sitt slut och jag fortfarande gick runt med den där gula blomman fick jag skärpa till mig. Bestämma mig och köra. Inte som något jävla kvart i fem-ragg eller vad man kallar det utan bara ta mig i kragen och ta chansen när jag såg den; förgyll någons kväll så gott du kan!

*

Vid Gullmars väntar tuben in tidtabellen och dörrarna kan stå öppna rätt länge... Jag och A. glider av Alvikståget för att möta C. och J. vid trapporna som leder upp till spärrarna. Vi, jag och A., går längs det ganska tomma tåget och ser att det i en av vagnarna sitter en ensam brunett i tjugo- till tjugofemårsåldern... Söt.

- Nu Simon, nu!!!

- Ja, lätt.

Jag hade gått förbi henne men jag behövde inte springa upp och knacka henne på ryggen, hon satt ju på tunnelbanan; det här ögonblicket varade länge, situationen visste att jag behövde lite extra tid...

In i vagnen.

-Ursäkta...

Hon tar av sig hörlurarna och tittar på mig.

- Ursäkta men du är så himla söt att jag tycker att du förtjänar den här blomman, trevlig helg.

- Åh gud vad sött, tack!

Jag springer ut från vagnen, dörrarna kan ju stängas! Möter A., C. och J. Gormar lite. Jag hoppas att hon inte hörde gormandet och trodde att jag drev med henne... Hon hörde nog inte skrikandet och om hon hörde det förstod hon nog att det inte var illa menat utan var ljudet av rodnande kinder, pinsamhet och den okontrollerbart glada känslan av hur jävla rätt gjort det var.