Det går rykten i graffvärlden. Folk påstår att jag är bög, dels på grund av vad vissa har sagt och möjligtvis även på grund av denna blogg. Det roliga är att vad vissa har sagt är saker de själva påstod att jag skulle vara tyst om... Och jag var väl tyst. Sedan spred dessa personer sakerna själva istället. Ironiskt.
Och med denna blogg i åtanke; hur kan ni ens tro att jag är bög? Förstår ni inte vad hela den här bloggen bygger på? Från början byggde den på att jag mådde dåligt och behövde uttrycka mig, nu bygger den på att jag är i desperat behov av en flicka (kärlek, sex, samvaro... Allt!) och att jag tycker mig veta en person som jag vill uppleva allt det där med... Och precis som jag kände för att försöka uttrycka de där dåliga känslorna vill jag försöka måla upp min strävan efter ett mindre ensamt liv...
Jag är inte bög. Ni kan sluta ringa Ilsk och påstå att jag är det. Även om jag vore bög skulle han inte bry sig, han skiter i vad jag gör i sängen. Någon dag ska jag skriva ett helt jävla hyllningsinlägg till Ilsk; han ensam är mer äkta än vad alla andra Stockholmswriters är tillsammans.
Faktum är att jag ända sedan jag gick med i NBC har tänkt avslöja allt om mig som visar hur oerhört fånig jag är. Här på bloggen har jag skrivit mer eller mindre allt och även om Ilsk inte läser ett skit av vad jag skriver vet han det mesta... Jag ville avslöja all skit för honom och TAK:arna av den enkla anledningen att jag vill veta om jag verkligen kan lita på att de står upp för mig, även om jag bara är en liten fjant. Nu har jag visat vilken fitta jag är och kan fortfarande reppa NBC-TAK... Det känns bra. Som att jag skulle kunna tatuera bokstavskombinationerna över hela underarmen och veta att jag inte behöver oroa mig för att bli utkastad från sammanslutningarna för vem jag är... Att tatuera sig är dock inte riktigt min grej men jag får erkänna att jag tycker att det vore satans hårt att ha crewnamnen över hela underarmen... Men jag är som sagt inte hård. Andra får fylla sina underarmar med färg, jag nöjer mig med väggarna.
Jag vill inte ha någon tatuering alls. Jag kan tänka mig vilken ångest man kan binda till en bild... Man förknippar bilden, som i sig kanske är betydelselös, med tiden då den gjordes, tankarna, känslorna, personerna... Jag vill ha möjligheten att lämna allt och försvinna utan att varje dag behöva bli påmind om mitt gamla liv. Jag vill veta att jag när jag vill kan försvinna från allt och starta ett nytt liv... Att jag stannar kvar i det här livet istället för att röra mig vidare blir det slutgiltiga beviset för att det här livet är bra, eller åtminstone på rätt väg. Det finns ingen som tvingar mig att leva det; jag väljer det här livet framför något annat...
Det är det läskigaste med graff. Det är så stort... Det är så många som vet vem Shim är. Det skulle inte räcka med att flytta till andra sidan stan för att försvinna... Om några år kanske inte Europa ens är tillräckligt stort. VIM:arna riskerar nog att bli igenkända av vänner även i NYC... Som vet vilka det är, vad de har gjort med sina liv och så vidare... Jag vet inte vart jag vill komma. Det är läskigt att man kan avanonymisera sig så mycket med hjälp av en pseudonym.
Man blir så trött på stressen ibland. Jag ser hur det här bara är en försmak på min framtids stress, men nuets stress känns mer påtagande... Folk man borde hinna träffa, eftersom de är ens vänner. Saker man vill göra, för man vill göra dem! Saker man borde göra och då menar jag inte hemmasysslor: Jag gör verkligen inte ett skit hemma. Jag är dagligen förvånad över att mina föräldrar faktiskt lagar mat åt mig även fast jag knappt visar någon tacksamhet alls... Skola, släktmiddagar. Vad vet jag vad man ska göra... Om några år kommer stressen orsakas av jobb, viktiga (på riktigt viktiga!) skolarbeten och slutligen även små liv som man har fått för sig är roliga att ta hand om. Jag mognar väl. Om några år kommer det nog inte verka lika hemskt...
Då och då känner jag att det vore skönt att bara lämna allt, slippa alla förväntningar andra har, förväntningar man själv har och krav... Kraven är minst jobbiga; det är inte så mycket folk kräver av mig. Ingenting egentligen. Men folk förväntar sig mycket, speciellt jag själv... Alla vill väl fly ibland. Det behöver inte vara så extremt som att lämna allt och åka till Brasilien utan att låta någon veta ett skit, det kan räcka med att gå hem ifrån skolan, skita i att lämna in det där arbetet i tid, strunta i att ringa de man har lovat ringa, inte ens försöka vara trevlig mot föräldrarna och lägga sig i sängen för att bara ligga där utan att göra någonting alls. Inte äta, dricka, sova, lyssna på musik... Inget. Bara ligga där och låta tiden gå... Det är bra att göra det, då förstår man hur jävla tråkigt det blir efter ett tag. Och man förstår hur skönt det är under tiden som man känner sig fri från allt... Man kommer till den härliga insikten som jag skrev ovan; att man faktiskt är fri men själv har valt det där stressiga livet, och att det faktiskt inte är så dåligt.
Det vore kanske skönt att kunna störta så där utan att vara ensam.
Mrs. So Fly crash-lands in my room...
Jag har så oerhört svårt att tänka mig att någon skulle stå ut med mig. Och den tanken ensam är nog för att sända ut dåliga vibbar som leder till att folk inte står ut med mig... Jag måste bli av med den tanken. Tanken grundar sig delvis i vem jag är, jag är en ganska hänsynslös människa; jag anpassar mig inte direkt efter andra... Om någon vill träffa mig men jag har planerat att gymma ensam, då gymmar jag nog ensam och låter personen vänta. Dåligt exempel, det stämmer kanske inte ens... Jag sätter ofta mig själv och mina mål framför umgänge med andra, typ... Utan tvekan. Ibland önskar jag att jag kunde göra det motsatta, bara vara med folk istället för att alltid åstadkomma något, men det förblir oftast just en önskan.
När jag ser hur andra i min närhet lever känns det så uppenbart att jag lever i en egen värld, inte bara inom mig utan även i den rent fysiska världen. Jag går vanligtvis inte ut på krogen på helgerna. Inte heller på någon fest. Jag sitter oftast inte och softar hos någon vän en lördagkväll... Jag träffar inte folk och fikar. Eller bara går på stan... Någonting. Det händer väldigt sällan att jag gör något sådant. Mitt liv är bara en enda lång promenad som till stor del äger rum i ensamhet eller i sällskap med Cilla. Det är därför jag tjatar om promenader hela tiden. Jag ska ut med hunden och gå, jag ska ut och gå och måla, jag ska ut och gå till en viss plats för att träffa någon jag för en gångs skull faktiskt har lovat att träffa... För att med den personen gå runt och prata lite. Jag bara går och går. Och sitter vid min dator... Hela min fritid kan nog beskrivas med en dator och en gångstig.
Jag vet inte ens vad jag pratar om. För även om jag vet att jag lever det livet jag beskriver vet jag inte om jag vill leva det. Jag kanske vill leva mer i den där världen som de flesta andra lever i, där relationer är viktigare än vad det nu är jag prioriterar?
Jag lever inte ens i det där graffuniversumet som finns i skuggorna... Det där universumet där flickor är tillsammans med den ena målaren det ena året och en annan nästa, där nästan allt man gör kan relateras till klotter, där man har tillgång till stationsnycklar, har koll på exakt var och när man kan måla tåg och så vidare... Jag lever inte i det. Graff är till största delen något jag gör för mig själv. Stänger jag av mobilen och lever mitt liv har jag knappt någon kontakt med graffvärlden.
Fy fan vad frustrerande det här är... Jag känner hur jag verkligen inte kommer någonstans. Det är bara ett himla tjattrande ut i ingenstans om absolut ingenting som inte leder någonstans... Jag vill ju bara kunna beskriva vad jag vill ha sagt! Hur oerhört motsägelsefulla alla känslor är! Hur jag tror att du inte skulle stå ut med mig. Hur sjuk i huvudet jag är som ens tänker på det; hon tycker inte ens om dig Simon, fatta det! Nej, jag vägrar! Jag vägrar! Hon snackar så jävla mycket skit! Även om hon inte har förstått det ännu så tycker hon om mig, så det så!
Jag ska försöka skriva något som faktiskt handlar om något. Sedan ska jag slappna av ifrån allt... På ett konstigt sätt. På ett paradoxalt sätt...
***
När jag i lördags träffade en vän var vi ute på en ganska lång promenad. Han kanske inte är en vän men här på bloggen kallar jag nästan alla jag träffar för mina vänner, det blir enklast så. När vi hade varit och promenerat länge stod vi slutligen utanför mitt hus. Jag frågade om han vill komma in; äta något, dricka något, softa lite.
-Ta inte illa upp men jag är inte mycket för att umgås.
Svarade han. Jag skulle ha kunnat svara detsamma. Det var vad jag ville beskriva ovan.
*
När jag umgås med folk händer det att jag säger saker jag vet att jag inte borde säga. Umgås jag med människor som slåss, knarkar och är kriminella kan jag förklara jag nog hur oskyldig jag är. Umgås jag med oskyldiga människor försöker jag ibland förklara hur skyldig jag är. Jag undrar varför? Vill jag alltid göra det där testet jag beskrev ovan; se om jag blir accepterad även om jag ställer mig utanför gruppen? Är jag så jävla kåt på bekräftelse? Skaffa dig lite självkänsla och riktigt självförtroende S.
*
Att du svarade när jag ringde igår förvånade mig. Hade jag varit du hade jag stängt av mobilen och flytt! Vem vet vad jag gör! Jag kanske hackar mig in i mobiloperatörernas system med hjälp av A. och tar reda på var du är och lägger mig med kikare på taket bredvid. Och ett stort jävla objektiv samt en Canon EOS 450D. Fly, fly, spring ifrån mig! För din skull men även för min. Spring ifrån mig om du inte tycker om mig... Spring även om du gör det! Jag är för farlig för dig. Jag behöver dig! Du behöver inte mig. Och egentligen är det inte just dig jag behöver; jag behöver någon som skyddar mig ifrån mig själv! Men i nuet är du den enda som kan göra något mer än bara hindra mig från att äta upp mig själv...
Stanna... Jag behöver bara en liten knuff i ryggen. Som en katalysator... Någon liten poff som hjälper mig på traven. Sedan kommer jag att vara vettigare... På ett bra sätt. Inte ett dåligt... Åh. Åh kan du älska mig... Åh, som tjackpundarn... Älskar sin barndom... Åh kan du älska mig? Som Theo Jensen älskar gitarren... Som en, ja som en gammal vän... Som något mer än en gammal vän.
***
-Han har tappat greppet totalt.
-Japp.
-Eighteen year old psychotic trying to be lyrical...
-Japp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar