Ego Trippin'

Någon gång ska jag lära mig att uppskatta poesi... Kanske nästa gång livet är så där totalt hopplöst; när man inte har träffat vännerna på månader, inte har någon att drömma om, inte tycker att något är roligt, regnet vräker ner på slasken och man undrar varför man gör all skit man ändå inte bryr sig om... Det vore ett bra tillfälle. Men vem vet, jag kanske aldrig hamnar där igen; jag kanske håller mig ovanför botten resten av livet. Vem vet. Då får jag väl hitta ett bättre tillfälle för att lära mig att uppskatta poesi, eller så kanske jag inte ens behöver lära mig det om mitt liv fungerar...

Jag skulle vilja kunna läsa en dikt och se att den är bra... Jag ser ingen skillnad mellan en bra och en dålig dikt, men jag vet att det finns en skillnad... Jag skulle vilja kunna skriva bra dikter. Och det handlar inte om övning, det handlar om att jag inte ens har lust att försöka... Men jag vill ha lust att försöka. Tänk att kunna strunta i allt förutom strofer... Finna nöje, mening och allt i annat i några få rader som alltid finns där... Slippa vara beroende av alla andra. Inte behöva bry sig om något alls förutom att dricka lite vatten och äta lite knäckebröd; bara sitta och långsamt läsa en dikt och förstå dess skapare till hundra procent... För att sedan ägna timmar åt att sätta transformera sitt eget inre till text, kort text... Inte som den här jävla bloggen som bara är terapi och spretiga tankar utan istället fokusera på den egentliga essensen...

Men dikter kanske bara kan påminna om känslor man redan har känt, de kanske inte skapar nya intryck. Jag behöver bara få ömsesidigt älska, nå toppen av livet, och sedan är jag klar, sedan behöver jag bara bokstäver för att förnimma den känslan resten av livet... Sprutan i armen style.

Om det vore så enkelt.