Ett lugnare och lite längre tankeflöde

Vad kretsar människors liv kring egentligen? Vilken är den första tanken folk tänker när de vaknar på morgonen? På våren brukar jag (när jag väl går upp ur sängen) titta ut genom fönstret och känna mig glad över vädret... Man får energi av solen. När jag vaknar annars brukar jag nog mestadels fundera på vad dagen har att erbjuda, inte vad jag är mer eller mindre tvingad att göra i form av skola eller annat utan det som gör att jag faktiskt tycker det är värt att gå upp för dagen... Någon målning jag ska fota, någon plats jag ska måla, någon målare jag ska träffa. Mitt liv kretsar på tok för mycket runt graff. Även när mitt liv inte består av graff sett till det yttre finns graffen alltid där i bakhuvudet; ett funderande om vilka spots som är tomma, vilka som kör hårdast och hur man borde ta sig i kragen och utvecklas... På alla sätt man kan utvecklas. Jag måste lära mig att koppla bort skiten. Det är sjukligt hur mycket man kan diskutera klottergamet, man kan vandra omkring i timmar med likasinnade och bara prata klotter...

Jag skulle helst vilja vara tyst. Kunna vara tyst. Det finns egentligen inte så mycket man behöver säga till någon.

Jag är dålig på att verkligen ta in vad andra människor säger. För ögonblicket uppfattar jag det som sägs men jag glömmer saker så fort, jag kan ha så fullt upp med mig själv och mitt inre att jag glömmer andra... Förlåt. H. har den senaste veckan försökt förklara för mig att han ska till Paris i helgen. Ändå ringde jag honom idag och tyckte han var dum i huvudet när han inte svarade... Han var några tusen meter över havet i ett flygplan som just skulle mellanlanda i Amsterdam. CP-Simon.

Jag har svårt att förstå att det här kommer att vara så många år till... Åren kommer att gå snabbt men ändå inte, jag antar att livet är kort men timmarna äro långa... Jag vet inte om jag har skrivit det någon gång, jag kan ha gjort det men i så fall tåls det att upprepas... Tänk om lycka inte är tillräckligt för mig? Tänk om jag när jag känner mig så lycklig man bara kan känna sig inte tycker att det duger... Hemska tanke. Vad ska jag då göra med mitt liv?

FY-crew; Forever Young. Det finns någon charm i gangsterromantik... WHY, Witness Heaven Young. Det är så sorgligt att det blir vackert, båda förkortningarna går egentligen ut på att dö ung... Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna i FY dör rätt unga, jag kan tänka mig att det pågår ganska mycket skit i deras liv. Men hur man kan komma till sådan insikt, medvetet eller omedvetet, att man accepterar att man troligtvis faktiskt kommer att dö ung kan jag inte förstå... Så hård är jag inte. Jag kan ju inte ens acceptera att jag ska dö någon gång, jag har typisk svensk dödsångest...

För några år sedan fick jag ett tips av en forummänniska, han tyckte att jag skulle skriva en lista på konkreta saker jag ville förändra i mitt liv och sedan se till att ha fixat skiten inom ett år. Då skulle livet kännas bra. Jag skrev aldrig den listan men hade jag skrivit den hade nog att gå med i TAK legat väldigt högt uppe, det vore en så oerhörd bekräftelse tänkte jag... Jag gick med i TAK för några veckor sedan. Och så blev jag kickad av olika skäl. Sedan blev jag medtagen igen (ni kanske har märkt blippandet i ytterlisten mellan Shim-NBC och Shim-NBC-TAK...).

Det var väl roligt att bli medtagen men jag kan inte påstå att det betydde så mycket... Jag kan inte påstå att jag brydde mig nämnvärt när jag blev kickad heller. Det känns som att vad det gäller graff gör jag bara så gott jag kan på det sättet jag tycker man ska måla, sedan får väl folk tycka vad de vill om det... Jag klassar mig inte ens som en målare egentligen, jag är bara en jävla toy. Målar man inte tåg är man ingenting, svårare än så är det inte i min värld. Man kan lägga hur många väggar som helst men bor man i Stockholm utan att ha grejor uppe på pendeln och tuben är man inte ett skit... Och därför jag är inte ett skit.

När A. blev av med sin flickvän verkade hans liv bli tomt... Han behöver något att sysselsätta sig med hela tiden numera. Exakt vad in i helvete gjorde han och hans flickvän när de var tillsammans dygnet runt (vilket jag antar att de var periodvis) som var så jävla aktiverande? Det var samma sak för P... Han var på G ett tag med panels, gymmande och allt möjligt... Och så kom flickvännen. Nu spelar han WoW dagarna i ända och har så vitt jag vet lagt en enda piece i år... Folk hänger upp sitt liv på relationer i så sjuk utsträckning. Jag skulle nog göra detsamma om jag kunde, alternativet är väl sorgligare...

En av Stockholms främsta stations- och tunnelbanebombare förklarade för en bekant till mig att hans flickvän inte ens ber honom att välja mellan graffen och henne. Hon vet att han skulle välja graffen varje dag... Jag tror att det är skitsnack rakt igenom.

Vi behöver relationer. Man tynar bort annars...

Jag funderar på att göra mitt bästa för att glömma henne. Funderar är en överdrift, tanken når mig då och då... Göra mitt absolut bästa för att komma på andra tankar; tänk om jag tittar på henne och missar allt annat som kanske finns framför mina ögon? Allt man behöver är ett par upphittade tulpaner och lite mod... Jag skulle kunna följa rådet jag ger till A.; skita i att sitta inne och fundera och bara gå ut och köra på, hamnar man i underliga situationer tänker man inte på så mycket annat än just situationen...

Och egentligen skulle jag vilja försöka glömma henne bara för att se hennes reaktion, för att se hur hon skulle känna om hon förstod att hon faktiskt inte har mig i sitt grepp; jag är ond, jag vet... Skulle hon bli orolig för att förlora mig? Om jag försvann en vecka, skulle du bry dig då? Jag vet inte om du har tänkt på det men vi har nog pratat nästan dagligen under flera månader nu... Det är ganska mycket. Jag tycker åtminstone det... Jag kan inte riktigt komma på någon annan jag skulle orka prata så mycket med, lika lite som jag kan tänka mig att jag skulle orka träffa någon av mina vänner varje dag... Men jag skulle nog stå ut med att träffa dig så pass ofta. Ha, vilken smidig formulering; min förklaring till att jag tycker om dig är någon tveksam övertygelse om att jag skulle stå ut att träffa dig dagligen... Jag inbillar mig att jag skulle överleva det. Kanske. Vi känner ju knappt varandra egentligen, vi är fortfarande främlingar på någon nivå... Det finns en charm med det; tänk vad vi har att upptäcka om vi bara vill.

Förut var du orolig för att du inte visste var du hade mig, nu vet du precis var du har mig. På gott och ont... Den här bloggen visar ju bara hur lättfångad jag är, vilken ju inte är så sexigt. Men jag kan inte hjälpa att bloggen och min önskan att fånga dig motverkar varandra... Det får bli som det blir. Jag har absolut ingen aning om var jag har dig. Noll koll. Du är så motsägelsefull.

Jag bygger så mycket luftslott... Det varnade P. mig för. Hans första reaktion när jag berättade lite om dig var något i stil med "haha, en sådan där typisk MSN-brud man bygger luftslott med, jag vet precis!". Kanske är det bara fantasiskapelser, kanske är det något mer, jag har som vanligt ingen aning... När jag är ute på stan kan jag titta mig omkring. Och fundera på vilka som är söta, vilka som ser ut att vara bra människor, vilka man skulle kunna passa med... Fundera. Men om jag när jag kommer hem senare på kvällen fortfarande har flickor i tankarna brukar du överskugga allt jag har sett under dagen. Det är något slags psykisk ensam variant av det man så ofta ser i andra fall... Par som splittras tusen gånger om och skaffar sig nya flick- respektive pojkvänner men ändå alltid hittar tillbaka till varandra. Eller så är de bara otrogna, eller bråkar, eller något annat... Hela tiden. Men det slutar ändå alltid med att dem är tillsammans... J. och N. kommer jag att tänka på. Men efter några år tog det till sist slut...

Jag tror att du önskar att du och en kille jag inte ens vill skriva första bokstaven på är ett sådant par... Han som det känns tryggt att prata med när du vandrar genom stan. Jag är verkligen nyfiken på vad ni egentligen har för relation till varandra men jag gör mitt bästa för att undvika att fråga det... Jag vågar inte riktigt, och jag vet att jag inte har något att göra med det. Jag undrar vad du säger till honom, om allt mellan er handlar om just er eller om han snarare är en vän och om jag kanske förekommer i någon bisats när ni pratar... Jag är kanske lite svartsjuk egentligen.

Jag undrar om någon relation som bygger på mer än vänskap (från antingen en eller flera sidor) är lätt att förstå. A:s relation till hans före detta flickvän och ett annat par får mig att häpna... Men det kommer han nog att skriva om själv när han inom kort gör ett gästinhopp här på bloggen.

Fy fan vad jag inte orkar med den här skiten egentligen. När jag verkligen stannar upp och känner efter och tar till mig det jag vet, då kan det verkligen göra förjävla ont... Men jag gör mitt bästa för att inte bromsa mig så pass mycket. Jag tittar framåt istället och försöker tänka att om det slutar med att det inte fungerar mellan oss, ja, då var inte det menat helt enkelt... Det finns inte bara en lösning på ett problem utan många. Alla kan vara lika bra men det som gör en viss lösning rätt kan i många fall vara användningen av lösningen; man hittar rätt och man kör på det, varför förändra något då? Men man ska inte glömma att det finns flera rätt. Det enda som gör dem fel är att de inte tillåts visa att de är rätt...

Väldigt konkret.

Men folk kan omöjligen låta relationer styra hela deras liv... Tja, i och för sig... De flestas i min ålder liv kretsar väl kring vänner och möjligtvis pojk- eller flickvänner. När man blir lite äldre förskjuts fokus mot kärleken och till slut kommer familjen... Det handlar väl bara om relationer. Hela det där spelet. Jag vill inte ha det spelet... Jag vill bara ha en trygg grund som jag vet finns där och sedan vill jag få spela i form av graff resten av tiden. Jag har nog med orosmoln på grund av allt skit det där jävla färgläggandet för med sig; alla som oförklarligt kör över en, alla som utan anledning vill banka en till småbitar, alla som snackar skit. Jag orkar ju inte ens med det gamet heller egentligen... Jag vill inte ha något spel alls. Jag vill få sitta därute i västerorts graffmecka tillsammans med min hund, dig, P., P:s hund och hans flickvän och bara få vara ute i solskenet... Inget jävla spel om vem som råkar ha målat flest tåg, inget jävla spel om att hitta någon bättre, inget jävla spel om att göra karriär; ingenting alls. Bara en massa färg, en massa sol, en massa kärlek från alla möjliga håll och en enda stor lycka... Lite musik också kanske.

Det där pillandet är så roligt. Det är extra roligt eftersom man vet att man inte är lika bra som de stora grabbarna; Ians, Polar, Erse, Crack, Virus, Pasha, Ance, Gauge, Jeks, Kaos, Gres och allt vad de kör (märk väl TP:arnas dominans i den där listan)... Det är roligt att veta att det egentligen inte blir så jävla bra när man målar. Det blir liksom lite så där barnsligt fint då... Lite som att "titta vad jag kunde göra med en sprayburk!" som om det vore första gången man målade. Det är charmigt. Det är inte så allvarligt när man målar fame. Alla får vara med, alla respekteras... Några småungar kan stå och prata med folk som har målat tusentals målningar.

Vuxen, tänk att man juridiskt sett är vuxen... Jag klättrade upp på en lyktstolpe idag. Tanken var att jag skulle ställa mig på lyktstolpen med en blombukett i varje hand för att A. sedan skulle ta ett foto... Men det blev inte så, jag kom inte upp. Jag vågade inte riktigt, hade den där lyktan gått sönder hade det nog gjort rätt ont... Moget att klättra upp i taklyktor. Moget att springa upp och ner för trappor istället för att gå med lugna steg. Moget att gå omkring i trasiga kläder. Moget att vara lite smårädd när man möter ett gäng av tonårspojkar... Inte rädd kanske men man viker ner blicken lite. Varför vet jag inte. Jag är en sådan liten pojke när man tittar på mig utifrån... Å andra sidan är det väl på någon nivå vuxet att leva så pass mycket inom sig själv som jag gör. Därmed inte sagt att det är bra, det är nog tvärtom värdelöst för mig i stort... Jag känner mig på vissa plan väldigt många år äldre än många i min ålder men jag känner mig på andra plan väldigt många år yngre. Jag kan skratta lite åt mina vänner när de förlorar sig i sitt inre för jag har varit där så många gånger... Och jag gapar av avund när de berättar om sina vänner och flickorna de förför...

Jag skulle nog kunna skriva det här inlägget i all evighet. Det finns liksom inget naturligt stopp för mig... Det mesta jag har skrivit idag har jag nog skrivit förut, i någon form. Men det är härligt att bara se bokstäverna bilda ord, se samspelet mellan fingertopparna och figurerna på skärmen och känna flytet...

Jag har fått kritik för att det är helt omöjligt att hänga med vem jag menar när jag skriver "henne", "dig" och så vidare... När jag skriver "dig" eller "henne" helt plötsligt utan förklaring menar jag oftast den där tjejen som ni inte vet vem det är. Ibland menar jag bara en tanke om kärlek och "henne" (eller "hon" uppenbarligen) är då enbart personen denna tar sig i uttryck igenom... Ibland tilltalar jag läsaren rent allmänt som "dig". Annars avgör sammanhanget; har jag pratat om en viss tjej och sedan skriver "henne" är det med största sannolikhet samma tjej... Dra egna slutsatser. Och när jag skriver "prata" kan jag mena alltifrån öga till öga, till telefon, till SMS, till MSN... Jag och hon pratar nästan bara via MSN.

Jag skrev i förra inlägget att den här bloggen vilar på din och min relation och det är ju rätt uppenbart eftersom jag så ofta tilltalar dig när jag skriver här... Jag vet inte, det känns roligt att du läser vad jag skriver. Om du slutade läsa skulle jag nog skriva betydligt mindre, eller åtminstone byta inriktning avsevärt på bloggen... Till en början handlade mitt skrivande mest om att handskas med mig själv, och nu handlar det väl om att handskas med mina känslor till dig, överlag åtminstone... Det finns väl andra saker som snurrar i mitt huvud också men det är enklare att skriva om något som är ganska vardagligt på någon nivå men ändå starkt... Jag orkar inte föra en massa konstiga filosofiska resonemang med någon annan än mig själv. Det leder ändå ingen vart, jag kan aldrig få någon att förstå vad jag menar... Och jag har nog inte funderat så mycket i alltför abstrakta banor på sistone... Jag gör väl mitt bästa för att ta igen de där åren jag ligger efter socialt, då blir tankarna lidande...

Hela min tillvaro har sin grund i en väldigt skör tråd från det förflutna. Jag sökte inte till gymnasieskolan jag går på nu som förstahandsval, egentligen sökte jag till Brännkyrka som förstahandsval men jag ändrade det i sista sekund till en annan skola... Som jag precis inte kom in på. Jag tror att jag blev fjärde reserv. Hade jag stått kvar i reservkön hade jag utan tvekan kommit in men jag valde att istället tacka ja till skolan jag går på nu (åtminstone några månader till). Under hela höstterminen i ettan, ja, ännu längre egentligen, funderade jag på att byta skola... Det förstörde mycket på många sätt. Eftersom jag (mot min vilja) dessutom inte läste vissa ämnen med min klass hamnade jag lite smått utanför... Precis som jag gjorde i högstadiet när jag inledde sjuan med att vara hemma från skolan ett halvår. Fan, jag har varit en jävla outsider i sex år... En tredjedel av mitt liv. Det är klart att det färgar av sig...

Jag slutade måla under sommaren mellan nian och ettan. Men sedan, när skolan började igen, satte jag igång. Jag kände nog att jag var så pass utanför i skolan (på grund av det jag beskrev ovan) och att mina vänner på fritiden gick andra vägar (andra skolor, andra intressen, flickvänner och så vidare...) att det inte fanns någon annan tillflyktsort än graff. Vad skulle jag göra med mitt liv liksom? Jag vet inte... Vad ska jag göra med mitt liv nu? Nu kommer allting att förändras än en gång. Folk kommer att försvinna, några kommer att vara kvar... Jag har bara bjudit gamla vänner till min studentskiva. De som faktiskt finns kvar, även om jag slutar måla, hamnar på sjukhus eller dör...

Jag vet inte ens jag skulle vilja bli yo:ad med RIP SHIM-signs om jag dog i förtid... Jag vet inte om jag ens vill umgås med målare längre. Det är därför jag tycker om Ilsk så mycket... Vi har distans. Men är ändå så mycket närmare än jag är med många andra målare... Och den utvecklingen har gått så snabbt. Han har nog ingen aning om vad jag pratar om nu men jag har som sagt bara bjudit gamla vänner till min studentskiva, Ilsk är dock också välkommen... Jag känner att jag kan lita på honom, även om han är en jävla galning...

Jag skriver väl egentligen den här bloggen för att jag inte kan viska allt det här till dig på natten... För att jag vet att även om du inte hör mig viska det så läser du det dagen efter, om några timmar... Kanske. Du kan åtminstone läsa det om du vill.

Åh, vad jag vill krama dig, vad jag vill säga ditt namn... Allt man säger får en annan vikt när man kan sätta en adress på det man vill ha sagt. Det här är bara ett budskap skickat ute i ingenstans, men ändå inte... Du vet ju att det är avsett för dig.

Vad förvånade många skulle bli om jag skrev ditt namn.