Imorgon kommer jag att hata mig själv

Jag är så omåttligt dum.

Det här kommer att bli ett förvirrat inlägg, åtminstone på ytan. Faktum är att allt jag skriver på den här bloggen är förvirrat, att jag helt plötsligt var tyst en hel vecka borde alltså tyda på att jag under sju dagar var lite vettigare. Förhoppningsvis var jag det, för jag hade faktiskt inte planerat den tystnaden... Jag känner att rösten som dessa ord (orden på bloggen) utgör börjar tystna men ännu inte är helt borta. Jag börjar tröttna på rösten, av flera anledningar. Jag lovar inte att jag kommer att sluta att blogga helt, inte heller att jag fortsätter... Jag lovar ingenting, vem vet om jag skriver tre inlägg under morgondagen. Jag är ändå värdelös på att faktiskt göra vad jag skriver att jag tänker göra. Jag hoppas dock att det här är det sista inlägget i vilket jag direkt tilltalar dig. Dig, dig, dig... Dig. Du! Jag vill inte föra en monolog med mig själv riktad till dig.

Jag har som sagt skrivit en stor del av den här bloggen för att jag vet att en speciell person läser... Jag skulle nog ha skrivit väldigt mycket av det jag har skrivit även utan henne men det har blivit ett betydligt intensivare skrivande när jag har vetat att hon gärna har velat läsa. Nu känner jag att jag vill gå vidare, att skrivande och läsande inte är nog. Inte som ett krav riktat mot dig (om du läser detta) utan som en beskrivning av hur jag känner, att det inte längre finns samma lust att blott skriva en blogg för dig utan att jag så gärna vill något mer... Dessutom är det som sagt främst ångest och förvirring som är källorna för denna blogg och jag inbillar mig vara mindre nedsmutsad av dem känslorna nu än tidigare...

Mycket av det jag skriver ser ut som upprepningar för er, och vissa saker är till och med upprepningar. Hur många gånger har jag exempelvis inte skrivit att jag upprepar mig? Jag ser att jag ofta skriver nästan samma sak men jag ser även små nyansskillnader... Nästan varje dag de senaste månaderna har jag vaknat upp till ett nytt liv med känslor som jag inte riktigt känner igen. Jag vet inte om det beror på omtyckande av en annan person eller på att jag mår bättre... Det, skrivandet och den konstanta förnyelsen, känns hur som helst som att kräkas ut ord i mängder ena natten för att vakna upp morgonen därefter och knappt komma ihåg vad man har skrivit men ändå känna att man inte riktigt lyckades fånga vad man ville ha sagt för att därefter göra ett nytt försök... Jag hatar att inte veta vad som är källan till den känslomässiga förändringen.

Jag hatar den här bloggen och allt jag skriver för jag ser folks ögon, hur de undrar om det är samma person som står framför dem som skriver de där texterna... Nej, det är det inte. Jo, det är det. Vad fan ska jag svara? Jag hatar bloggen för att jag aldrig med hjälp av den här skitsidan kommer att kunna förklara för dig hur mycket jag tycker om dig eller att jag ens tycker om dig... Det blir bara ord i tomma intet eller en metafor, jämförelse eller liknelse som känns falsk och äcklig. När jag tänker på att jag kanske kommer att tvingas sluta prata med dig och inte se dig gör det bara förjävla ont. Jag kan skriva att det gör ont som i att jag vill ta den här jävla skitdatorn jag skriver på och kasta ut genom fönstret för att sedan gå till tunnelbanan och åka fram och tillbaka mellan ändstationerna en hel dag och bara gråta men det är just dessa liknelser som utgör skillnaden mellan vad jag känner och vad jag skriver... För jag vet inte hur ont tanken gör bortom att den gör äckligt jävla skitbajsont.

Jag vet att jag inte känner dig och jag vet att du kan säga att man inte kan tycka om någon man inte känner... Du kan säga vad du vill, jag tror inte att man tycker om en person för att man råkar kunna sätta ord på dennes egenskaper. Jag känner en jävla massa personer som är alltifrån snälla och pålitliga till ambitiösa och roliga via unika och söta, och även fast jag känner dem känner jag inte mycket för många av dem. Jag tror att man tycker om någon av andra anledningar och även om man inte alltid kan peka på dessa (vilket en viss Daniel förklarade för mig för några månader sedan) yttrar sig omtyckandet via konstiga känslor och beteenden...

Jag vet inte ens varför jag började skriva det här inlägget, vad jag ville ha sagt. Jag ville nog ha sagt att jag vet att jag fortfarande är en förvirrad och inte helt stabil människa... Och jag vet att varenda blogginlägg jag skriver är bevis på att jag har varit detta men än värre att dagens inlägg är ett bevis på att jag fortfarande är det. Och jag vet att även om du tycker om att läsa den här bloggen kommer du aldrig kunna tycka om mig så länge jag är så här... Så jag vill bara säga att jag är på rätt väg. En vecka utan bloggande som sagt, utan att jag ens försökte undvika att skriva, det om något visar väl att det sker en utveckling åt det bättre?

Och jag vet att jag är omogen, liten och barnslig... Jag vet. Jag känner mig liten omogen, liten och barnslig även när jag sitter här ensam vid min dator utan referensmall... Å andra sidan måste det innebära att det finns något inom mig som jag kan referera till som moget, stort och vuxet, jag kan till och med känna att det finns där... Det är inte lika nära som det lilla, även fast det är stort är det så pass långt bort att det ser än mindre ut än det lilla, men jag ser det någonstans där borta och det närmar sig...

Ge inte mig så lite som en chans, gör ditt bästa för att inte komma närmare S. som bloggar än vad du är nu. Men ge Simon några chanser när han väl visar sig, om han visar sig... Han förtjänar det. Han kommer att vara lite osmidig och underlig då och då i början när S. kanske tar över alltför ofta men han kommer förhoppningsvis att lära sig efterhand... Han måste till och med få låta S. gör små besök, speciellt till en början, för att kunna hålla honom i styr. Dessutom är ingen helt vettig, man måste ju få vara lite jobbig och konstig... Men om S. syns för mycket, se då till att kasta bort honom utan att tveka.