Sanningen om mitt liv är att det är ganska tomt. Jag kan fylla det med träning, jobb och allt möjligt annat men det är ändå tomt... Jag märker det när jag inte har något att göra. Som idag, när jag kom hem ifrån skolan och konstaterade att jag faktiskt inte behövde plugga, att det faktiskt inte fanns någonting alls som jag behövde göra.

Man kan säga att mitt liv är tomt men att jag fyller det med en himla massa aktiviteter. Idag bestämde jag mig för att ta en promenad, en väldigt lång promenad, för att undvika att sitta hemma och inte göra någonting...

När man kan sitta hemma och inte göra någonting i sin ensamhet, då är ens liv inte tomt längre. När man kan stänga av MSN, kanske till och med TV:n för att istället ströva omkring hemma och göra så lite som möjligt; kanske bläddra i gamla bilder, kanske lyssna på lite musik. Bara ta det lugnt även fast solen står som högst och staden är ett kaos... Jag kan inte inte göra någonting ännu. 

Idag kände jag hur tankar skulle börja snurra och känslor bryta ner mig om jag inte skulle göra något, så jag gick ut och gjorde något. Det är en sak att alltid ha en inre röst som talar till en, det är ungefär så mina tankar fungerar, men det är en helt annan sak när den rösten går på tjack och syra och försöker övertyga en om alla möjliga konstigheter... Vissa skulle kanske säga att jag flydde från mitt inre för att slippa handskas med mina verkliga problem men så negativ vill inte jag vara, jag ser det som att jag fortfarande erkänner mig undermäktig vissa delar av mig själv och inser meningslösheten i att ens låtsas att jag är starkare; tidvis är jag ganska svag och liten mentalt, varför ge sig in i en fight med sitt eget psyke vid de tidpunkter? Varför inte bara hämta krafterna på annat håll och komma tillbaka när man kan vinna fighten på walk over...

När jag kom hem kände jag mig bättre, på alla sätt och vis... Lugnare.

Tjugotre och trettio; allt är tyst utom datorns fläkt som snurrar...