Jag vet inte om jag ens orkar skriva egentligen. Men tidigare idag, i natt, lovade jag mig själv att så fort som möjligt skriva ner det som hände för att inte riskera att känslan skulle falla i glömska och för att räta ut vissa saker och ting...
Vi börjar från början.
Jag har i flera år sagt att jag tänker flytta hemifrån den dagen då jag fyller arton. Inte för att jag inte står ut med mina föräldrar utan (bland annat) för att jag inte står ut med relationen förälder-barn, den är förpestad. Relationen baserar sig likt alla andra blodsrelationer i grund och botten enbart på att man har ett gemensamt genetiskt förflutet med någon, när man pratar om kärlek inom släkter och familjer brukar man närma sig begreppet ovillkorlig kärlek; den finns alltid där, oavsett vad. Är det då verkligen kärlek? Om man älskar någon på grund av dennes titel, kusin S., farbror S., son S., älskar man då verkligen personen? Om kärleken är ovillkorlig och består oavsett vilka handlingar titelinnehavaren begår, oavsett hur han utvecklas, utgår ju den älskande bara från den egna relationen till personen, han är min son och därför älskar jag honom, och då är det snarare kärlek riktad mot en själv man vill uttrycka. Det kanske finns något ovanför personlighet, handlingar och titel (släktskap) som man älskar, jag vet inte, men om man älskar någon på grund av sitt släktskap med denne, då älskar man personen på grund av evolutionsteorin. Och jag hatar evolutionsteorin. Resonemanget mynnar helt enkelt ut i en kort fråga; vad är det egentligen man älskar när man älskar en annan varelse?
Relationen mellan en förälder och dess avkomma har dessutom krav ofrånkomligt inbyggt i sig. Det finns alltid en viss önskan hos föräldern att barnet ska uppnå något, varför skulle föräldern annars bemöda sig med att ta hand om barnet? Det finns en förhoppning från förälderns sida att barnet ska få så bra förutsättningar som möjligt för att uppnå något, ofta lycka (även om vissa föräldrar envisas med att inbilla sig att deras barn måste bli läkare, OS-medaljörer eller musikaliska genier). När barnet blir äldre omvandlas förväntan för barnet till ett krav, föräldrarna har faktiskt vigt en stor del av sina liv till honom och därför kan man anse det passande att barnet ger dem betalning för mödan (även om barnet inte har någon skyldighet att göra detta eftersom han själv inte har valt livet och förutsättningarna han har givits). Nu uppstår problemen. Barnet kanske inte ens är intresserat av att söka lyckan, han kanske har en helt annan syn på vad som är viktigt eller hans definition av lycka kanske avviker så kraftigt från föräldrarnas att det på ytan ser ut som att man pratar om två helt skilda idéer.
Föräldrars stora sorg är att de aldrig kommer uppfylla föräldrarollen perfekt, det finns alltid något de har missat i sin formning av barnet. Barnets sorg är vetskapen att han aldrig kommer kunna vara som föräldrarna önskade. Och det är sorgligt, för om båda sidor skulle acceptera att man gör så gott man kan, då skulle harmoni i relationen kanske kunna uppstå. Det är på grund av detta som så många konflikter uppstår under tonårstiden; hur ska föräldrarna veta vilka beteenden som är en del av barnets person (och som därmed bör accepteras) och vilka beteenden som är resultatet av förvirring hos barnet (och därmed bör avlägsnas genom kirurgisk omsorg för att föräldrarna ska fullgöra sin uppgift så bra som möjligt)?
Allt föräldrarna gör för att visa sin kärlek inför barnet föder krav på barnet att uppfylla föräldrarnas förväntningar och det i sin tur föder hat emot föräldrarna för att de tvingar en att känna sig otillräcklig.
Relationen förälder-barn i sig är alltså full av känslomässiga hinder, quod erat demonstrandum.
Jag orkar inte torska och behöva tvinga ut mina föräldrar för att identifiera mig. Det bryter ner relationen på alla sätt; föräldrarna tycker sig ha misslyckats med sin uppfostran, barnet misslyckas med att göra föräldrarna stolta och känner sig därför värdelöst. Däremot var den enda gången jag har blivit inlåst skön... Någon timme (möjligtvis lite mer) ensam, utan krav. Det fanns inget jag kunde göra där för att uppfylla några krav, bara ta det lugnt. Det som hade hänt hade hänt.
Därför ser man till att flytta hemifrån så snabbt som möjligt. Då kan man leva ut sin personlighet fullt ut och föräldrarna kan ha vetskap om det och acceptera det utan att behöva involveras i de faktiska situationerna. Relationen dör ej.
Detta är en av anledningarna till att jag sedan länge har velat flytta så fort som möjligt. Jag orkar inte se hur jag bryter ner min familj när den slutligen har rest sig ur träsket. Och så ville jag flytta för att jag ansåg mig kunna; om jag kan leva fri som en fågel är det väl lika bra att ta chansen?
För inte hade jag tänkt flytta till en lägenhet, vem har råd med det? Jobb? Vem fan har tid? Jag började för några år sedan fila på en idé som byggde på att flytta ut i en bil, vara ute och måla så mycket som möjligt och sova i bilen när jag kände för det. Efterhand utvecklades idén till att sova ute med sovsäck, desto friare desto bättre. För jag ville även känna mig så fri från samhällets strukturer som möjligt, få smaka på det sura för att senare i livet verkligen njuta av det söta, visa för mig själv och alla andra vilken oerhörd potential jag har och så vidare...
Jag håller mitt ord så gott jag kan, och denna gång höll jag det inte enbart som en principsak utan för att jag faktiskt längtade efter allt detta jag har beskrivit ovan. Dagen då jag fyllde arton stack jag alltså, på kvällen, och drog mig utåt skogarna i söderort och la ut liggunderlaget och kröp ner i sovsäcken. Det var skönt, precis som på Gotland i somras när jag cyklade Gotland runt på några dagar och sov under träd på nätterna; man är fri, ingen kan nudda en. Finanskris? Inga jobb? Inflation? Tjata på om vad ni vill, jag lever mitt liv här och jag kommer överleva oavsett vad som händer med era begrepp...
Det började snöa. Upp ur sovsäcken, in under en gran med all packning, regnställ lagt över sovsäcken för säkerhetsskull. Lite småblött men det spelar ingen större roll, det är ganska varmt ändå och jag kommer inte förfrysa något. Jag är fri, jag har råd att bli blöt.
Och så fortsatte natten. Inga större problem, jag visste vad som väntade rent fysiskt; vintern i Stockholm är blöt, kall och mörk, så är det bara. Det visste jag.
Men natten därefter, efter en skoldag med enbart en lektion men ändå en lång dag på grund av läxor, var annorlunda.
På kvällen rörde jag mig västerut och en konstig känsla infann sig... Det var samma känsla som jag känner dagligen, den där tystnaden som smyger sig på, men den här gången var den annorlunda. Förändring är jobbig, stick ett spjut genom min hand och efter en månad kommer jag inte bry mig men ytterligare en liten nål på ryggen när spjutet redan är på plats mördar.
Jag hittade en bra sovplats och la mig och sov, försökte sova. Självklart kunde jag inte sova, jag frågade mig varför jag inte får sova (vilket påminner mig om någon roman...). Varför får jag inte sova på nätterna, även om jag är slut på dagarna? Den senaste veckan, även när jag har legat hemma i en skön säng, har tiden jag har varit vaken i sängen nog överstigit sovtiden. Jag tänker inga nya tankar, jag repeterar vad jag ska skriva här och jag tänker på henne. Ibland kommer en ny tanke men det är mestadels rundgång, ekon från gårdagens sömnlösa natt. De senaste veckornas ekon har bestått av en fråga som är starkt kopplad till nattens händelser (en fråga jag har ställt i ett tidigare inlägg); hur ärlig kan man egentligen vara? Hur ärlig är jag när jag skriver den här bloggen? Hur ärlig är jag emot mig själv med mina känslor? Hur mår jag egentligen, om jag verkligen mår dåligt, mår jag då dåligt för att jag tycker det är bra? Jag tycker om att scrolla ner över bloggen, även om jag inte tycker om att läsa inläggen och se vad det egentligen står, tycker jag om att se att jag faktiskt har åstadkommit något, det är ju ord oavsett hur mycket jag skäms för dem.
Chora skrev ett riktigt bra inlägg på BS häromdagen:
Att läsa om hur jävla svart allting är hela tiden kan ju vara kul om man är en hobbymelankoliker som henkko, men det är inte speciellt stimulerande om man har kommit över den där kicken det ger i början att tänka svart. Kicken att kämpa mot ytlig glädje och omvända världen och få alla att inse att de bara är ett gäng lallare. Det där är bara ungdomligt tjafs. Vem fan bryr sig, egentligen? Inte ens din jävla psykolog, henkko. Inse att du är över 20.
Är det mig han beskriver? Är jag kanske bara en själ som har en fäbless för mörkt, cyniskt och deprimerande, tänkande men egentligen kan må hur bra som helst om jag bara vill? Är jag faktiskt tvingad att må som jag gör?
Jag börjar se bloggen som något annat än total uppriktighet, jag tror inte jag kan vara helt uppriktig ens emot mig själv som sagt. Bloggen kanske egentligen är en berättelse, halv påhittad, halvt sann, men i och med att den har uppstått i mitt huvud är den sann även om den samtidigt är falsk. Att i skeendets mitt veta att jag kommer återberätta det som händer här, och att folk jag känner kommer läsa det, påverkar mina tankar kring situationen, så är det bara. Och jag hatar som sagt att de flesta inlägg jag har skrivit under bloggens första vecka är mörka, det skapar en förväntan av framtida mörka inlägg och tvingar ner mig emot avgrunden. Förvänta er inget, det är allt jag ber. Eftersom detta inlägg troligtvis kommer läsas av mina föräldrar (vilket jag varit medveten om ända sedan jag började skriva inlägget) kan jag inte hjälpa mig att tvinga mig att vara lite intellektuellare än jag egentligen är för jag vet att det är vad som förväntas av mig. Så är det bara.
Varför jag får sova vet jag dock inte. Jag vill väl egentligen inte sova, jag vill göra andra saker. Dygnet har för få timmar och jag har för mycket jag vill göra med mitt liv, men det är ju så skönt att sova...
Vad hände då, när jag låg ute i blötsnön och inte kunde sova? Alla tankar om allt ledde så klart till det oundvikliga, det som har hänt rätt ofta senaste månaderna; känslorna formades efter tankarna och känslorna omvandlades till tårar. Det är verkligen skönt att gråta, det hjälper. Jag brukar behöva någon katalysator för att gråta; film, musik, en väldigt speciell tanke... Men ibland kommer det bara och det gjorde det denna natt. Men, precis som känslan tidigare var annorlunda var även gråten annorlunda... När jag är hemma och gråter vet jag att det är jag som innesluter mig i mig själv, att jag måste få vara ifred och få handskas med mina känslor för en stund, därför lägger jag en tunn hinna runt mig och gråter. När jag känner mig redo kan jag komma ut till omvärlden igen. Mina föräldrar är hemma, dem skulle jag kunna prata med om jag verkligen behövde, Cilla är hemma, jag kan klappa henne och påminnas om att världen faktiskt är underbar, jag kan lyssna på musik och konstatera att jag inte är helt ensam i världen, jag kan gå in på BS och läsa andras tankar, se att världen faktiskt fortsätter oavsett hur hemsk jag tycker den är för tillfället, jag kan skicka ett SMS till Hanna och åter komma ihåg att jag betyder något för någon, prata med Hosen på MSN... Jag är inte ensam helt enkelt. Det var jag dock den här natten. Så ensam man bara kan vara, helt utelämnad till mitt eget inre som för tillfället inte ville mig väl. Påmind om att världen går vidare utan mig men på ett dåligt sätt; världen går inte bara vidare utan mig, min frånvaro verkar inte ens märkas. Den går inte bara vidare, den förändras inte ens utan mig...
Mitt hjärta skar sig. Hela maskineriet var en havererad motor där metallbitar som inte ens ska vidröra varandra trycks emot varandra och slipar ner sig själva tills de nätt och jämt fungerar, som ett krökt cykelhjul.
Det hade nästan börjat regna, jag hade bara ätit lite keso och bröd sedan lunch, en man gick runt i närheten av där jag sov och skrek och var allmänt psykiskt instabil och jag låg ute i mörkret men det spelade ingen roll. Jag kan handskas med det, inga problem, misshandla mig och jag kommer ändå ställa mig upp. Men jag var ensam och det dödade mig, jag kom att tänka på det där citatet i retorikboken om att barn behöver kommunikation, annars dör dem, och min tolkning av det, att människor behöver kärlek annars dör dem, och jag var verkligen döende.
Jag mumlade lite för mig själv att jag ville sova, mumlade om att jag ville ha en kram (främst från pappa men även många andra) och inte orkade känna så här längre... Mumlade är väl egentligen en underdrift. Samtidigt kunde jag inte undgå att likt en journalist som betraktar ett hemskt folkmord tänka att det faktiskt kommer bli ett jävligt bra reportage. Sjukt.
Hur mycket jag än försöker analysera allt kommer jag aldrig komma till kärnan i vad jag vill ha sagt. Språket begränsar mig och min självkännedom begränsar mig minst lika mycket. Alla anledningar jag ger är bara idéer om varför mina känslor är som dem är, känslorna är egentligen inte resultatet av analys och tankar utan det är tvärtom analyserna och tankarna som beror av känslorna. Varför jag egentligen ville flytta hemifrån så fort som möjligt, och inte till en lägenhet utan något annorlunda, var för att jag helt enkelt kände att det var rätt. När jag sedan låg där, ensam som sagt, fick jag välja mellan att antingen ringa mina föräldrar och åka hem (eller ta sig hem med egen kraft; resultatet blir detsamma) eller att ligga kvar i lidandet. Jag har legat kvar i lidande, i dess många former, så många gånger tidigare och det har fört mig till... Mer lidande, därför orkade jag inte längre. Även om jag gör fel i att låta mina känslor diktera över mig så fuck it, jag får väl se det som ett försök, som en fråga rörande vad som händer om jag slutar upp med min jävla stolthet.
Min far sa till mig häromdagen att jag ska vara stolt över mig. själv Exakt vad fan han menade med det undrar jag verkligen. Jag har bara en sak att vara stolt över och det är vad jag har åstadkommit inom graff; jag har börjat på ruta ett och helt själv, utan någon som helst hjälp, kämpat mig upp till toppen. Och jag har en känsla av att min far inte menade att jag skulle vara stolt över det utan över något annat... Allt annat jag någonsin har gjort är bara en bekräftelse på att jag är en produkt av min övre medelklassmiljö. Den här jävla äckligt intellektuella bloggen är inget undantag, vad in i helvete håller jag på med när jag låtsas vara någon jävla författare som med sina ord låtsas beskriva något helt jävla oviktigt skit som inte en jävel bryr sig om? Titta i alla papper om vikt, längd, betyg, idrottslig historia, flickvänner och så vidare... Titta i allt och bilden av vilken jävla fjant som helst ur medelklassen kommer visa sig. Det finns inget att vara stolt över förutom graff, det är den lilla ådran som visar att jag fan är bättre än nästintill alla andra.
Tillbaka till natten.
Dessutom vågade jag inte ligga kvar. När jag i november (eller om det var december) för första gången på länge pratade riktigt öppet med en nära vän om min känslor berättade jag att de skrämmer mig. De tvingar mig att konstatera att livet är det bästa alternativet oavsett hur illa det är, att döden inte är något alternativ. Men om man utesluter döden som alternativ, har man då inte inkluderat det som alternativ vid frågeställningens början? Det skrämmer mig. När jag är hemma skrämmer det mig så att jag gråter mer, när jag låg ute ville jag ta skydd ifrån mig själv.
Så jag skickade ett SMS till pappa och bad han hämta mig. Jag trodde att jag skulle skämmas efteråt, känna mig ännu mer som den där medelklassungen som jag beskrev några rader högre upp, och hata mig själv för alla fördelar jag har fått som andra aldrig sett skymten av. Jag kände mig istället rätt lättad. Det var nog en av de första gångerna jag på allvar inte lät min envishet ställa sig i vägen för mina känslor och det kändes bra, jag kände att jag växte lite. Jag är rädd för att inte ta vara på min envishet, att låta känslorna ta överhanden, för min målmedvetenhet är allt jag har och allt jag har byggt alla mina framgångar på, i skolan såväl som på fritiden.
Jag är inte bara tillbaka, jag har gått vidare. Inte övergivit något, bara gått vidare till en högre nivå.
Jag funderar på att börja sprida bloggen till en lite vidare krets. Bloggens framtid borde egentligen vara oviss för anledningen till att jag startade den här bloggen från första början var för att rapportera mina erfarenheter från projektet jag nyss övergav men den kommer att leva vidare ett tag till ändå... Att skriva här för mig inte direkt att må bättre, det sänker min känslonivå under skrivandets tid men det är som att illmåendet faktiskt begränsas till de timmarna det tar att skriva inläggen istället för att det sprider sig och lägger sig som en dimma över hela dygnet. Alla tankar som har lett till detta inlägg har fått mig att tänka på en speciell vers, som jag återvänder till lite då och då när jag flyger omkring i hiphop-världen, varför den har rotat sig så djupt i huvudet vet jag inte riktigt... Den påminner mig om det förgångna men är ändå inte bunden till det, handlar på ytan inte alls om något jag kan relatera till men kan definitivt utläsas som en berättelse om något som berör mig (om man är på humör), dessutom har Pac flow, röst och energi.
I hear the doctor standing over me
Screamin' I can make it
Got a body full of bullet holes layin' here naked
Still I, can't breathe, something evil's in my IV
'Cause everytime I breathe, I think they killin' me
I'm having nightmares, homicidal fantansies
I wake up stranglin', danglin' my bed sheets
I call the nurse 'cause it hurts, to reminisce
How did it come to this? I wish they didn't miss
Somebody help me, tell me where to go from here
'Cause even thugs cry, but do the Lord care?
Try to remember, but it hurts
I'm walkin' through the cemetary talkin to the, dirt
I'd rather die like a man, than live like a coward
There's a ghetto up in heaven and it's ours; black power!
Is what we scream as we dream in a paranoid state
And our fate, is a lifetime of hate
Dear Mama, can you save me? And fuck peace
'Cause the streets got our babies, we got to eat
No more hesitation, each and every black male's trapped
And they wonder why we suicidal runnin' round strapped
Mister, Po-lice, please try to see that it's
A million motherfuckers stressin' just like me
Only God can judge me
