Jag vet inte ens hur jag mår eller känner nuförtiden. Mår jag bättre än jag gjorde för ett eller två år sedan? Blir min själ känsligare och känsligare för varje dag eller blir den hårdare? Det känns som att jag hela tiden blir känsligare för sådant som berör mitt inre, att små subtila handlingar som är riktade mot min själ kan förändra hur jag känner mig hur mycket som helst, medan vanliga handlingar betyder mindre och mindre. Det här är en motsägelse eftersom det är de vanliga handlingarna som ger upphov till känslorna men för att exemplifiera: om någon skulle slå mig skulle jag inte bry mig. Om någon skulle råna mig, knivhota mig, skulle jag nog inte bli så berörd i efterhand (även om jag skulle skita på mig på plats). Det finns inget personligt emot mig i handlingen, vad är det då att uppröras över? Något som är riktat emot mig personligen, något som verkligen är menat för mig berör mig dock väldigt starkt. För starkt tycker jag nästan...
Jag antar att jag mår bra numera. 2008 var definitivt ett bättre år än 2007 och det finns faktiska fysiska bevis för att jag mår ganska bra nu. Jag vågar ju skriva den här bloggen, och även om den bär en ganska mörk grundkänsla tyder det inte bara på självförtroende utan även självkänsla. Jag vågar ju uppenbarligen öppna upp mig ganska rejält utan att vara anonym, jag verkar ha förstått att även om jag visar vilken svag människa jag stundtals är så är jag värd lika mycket som vem som helst. Och jag mår väldigt bra en stor del av dagarna, humöret är numera en sinuskurva snarare en konstant linje på den negativa delen av y-axeln...
Nu skulle jag kunna prata om hur man genom relativiteten skulle kunna härleda att denna sinuskurva upplevs jobbigare än en konstant linje, orsakerna till mitt illmående och slutligen flicka in lite historia, hur det har varit förut. Men det vill jag inte, jag vill skriva om något helt annat.
BS 10/1-09:
Jag kan enbart svara med min version av världen i detta nu. Inget deppinlägg utan bara vad som snurrar i huvudet just nu. Igårkväll låg (som jag nämnde i en annan tråd) en vän i min säng, en kille. Vi hade dessutom hängt tillsammans en stor del av kvällen. Han mådde rent fysiskt dåligt eftersom han tidigare hade käkat lite HBW-frön, vilka alla blir spyfärdiga av om man ska tro FB-knarkarna... Han verkade mest vara trött och lite seg men inte alltför borta även om hans lokalsinne var satt ur spel. Eftersom jag så klart var helt nykter lyckades vi dock ta oss hem till mig (min fars lägenhet, han är bortrest) där vi softade lite med förhoppningen att han skulle börja må bättre... Jag är värdelös på att umgås med folk om man inte ska göra något konkret. Jag blir stressad, tror jag... Men just igår var det faktiskt riktigt skönt. Musik, TV med avstängt ljud, inte mycket prat oss emellan utan enbart "häng". Det var avslappnande helt enkelt.
Senare rörde vi oss emot min morsa där jag bor för tillfället. Vi gick ner i källaren och han la sig och vilade i sängen medan jag satt på sängkanten och surfade lite... Tänk, tänk, tänk hur underbart det hade varit om det inte hade varit han utan en flickvän som låg i sängen. I samma sits, lite satt ur spel på grund av sjukdom, droger eller vad fan som helst så att man fick ta hand om henne och känna sig värdefull för en annan människa. Vilken känsla.
När jag gick och la mig senare på natten kände jag hur hela kudden luktade honom... Lite rök, lite så där halvgrovt, som en hamn typ (stora skepp, containrar och arbete är halvgrovt). I det här fallet betydde det bara att han hade legat där men hade kudden istället luktat av en flicka hade kudden vittnat om förtroende och intimitet...
Nu kanske det här kan tolkas som någon konstig homoerotisk historia, att jag är kär i honom eller vad vet jag, men faktum är bara att jag längtar efter något så enkelt som lite kärlek från en flicka. I många avseenden känner jag mig stor, stor inombords alltså, men känslomässigt / mellanmänskligt / relationsmässigt / eller vad man nu vill kalla det känner jag mig som en liten pixel, om ens det. Det är som att man zoomar in på den här tänkta pixeln och allt inzommningen gör är att man förstår hur jävla liten pixeln egentligen är... Jag menar, jag vet inte ens om jag någonsin har pussat någon på munnen. Jag känner mig som en femåring.
Jag är en rätt bra kille överlag men den här litenheten vet jag lyser igenom. Jag är inte totalt jävla puckad, inte oändligt jävla ful men jag är oändligt liten i det här fallet och då spelar det ingen större roll hur jag ser ut eller är i övrigt.
Och allt är biologins fel, det där djuret som finns kvar i mig... Fy fan vad jag vill peka finger åt det och istället göra precis tvärtom emot vad naturen säger vad man ska göra. Göra tvärtemot för att jag är en människa och är så pass intellektuellt medveten att jag kan välja att fullkomligt strunta i allt vad biologins lagar säger och istället bygga upp min egna värld och lagar. Men jag vet att det är jävligt tråkigt liv eftersom vi faktiskt är byggda för att älska varandra...
Men det finns väl hopp, jag tyckte mig se att hon tittade lite på mig häromdagen, sneglade på mig så där, och det är väl roligt att hon tänker tillräckligt på mig för att titta att åtminstone titta åt mitt håll.
Senare rörde vi oss emot min morsa där jag bor för tillfället. Vi gick ner i källaren och han la sig och vilade i sängen medan jag satt på sängkanten och surfade lite... Tänk, tänk, tänk hur underbart det hade varit om det inte hade varit han utan en flickvän som låg i sängen. I samma sits, lite satt ur spel på grund av sjukdom, droger eller vad fan som helst så att man fick ta hand om henne och känna sig värdefull för en annan människa. Vilken känsla.
När jag gick och la mig senare på natten kände jag hur hela kudden luktade honom... Lite rök, lite så där halvgrovt, som en hamn typ (stora skepp, containrar och arbete är halvgrovt). I det här fallet betydde det bara att han hade legat där men hade kudden istället luktat av en flicka hade kudden vittnat om förtroende och intimitet...
Nu kanske det här kan tolkas som någon konstig homoerotisk historia, att jag är kär i honom eller vad vet jag, men faktum är bara att jag längtar efter något så enkelt som lite kärlek från en flicka. I många avseenden känner jag mig stor, stor inombords alltså, men känslomässigt / mellanmänskligt / relationsmässigt / eller vad man nu vill kalla det känner jag mig som en liten pixel, om ens det. Det är som att man zoomar in på den här tänkta pixeln och allt inzommningen gör är att man förstår hur jävla liten pixeln egentligen är... Jag menar, jag vet inte ens om jag någonsin har pussat någon på munnen. Jag känner mig som en femåring.
Jag är en rätt bra kille överlag men den här litenheten vet jag lyser igenom. Jag är inte totalt jävla puckad, inte oändligt jävla ful men jag är oändligt liten i det här fallet och då spelar det ingen större roll hur jag ser ut eller är i övrigt.
Och allt är biologins fel, det där djuret som finns kvar i mig... Fy fan vad jag vill peka finger åt det och istället göra precis tvärtom emot vad naturen säger vad man ska göra. Göra tvärtemot för att jag är en människa och är så pass intellektuellt medveten att jag kan välja att fullkomligt strunta i allt vad biologins lagar säger och istället bygga upp min egna värld och lagar. Men jag vet att det är jävligt tråkigt liv eftersom vi faktiskt är byggda för att älska varandra...
Men det finns väl hopp, jag tyckte mig se att hon tittade lite på mig häromdagen, sneglade på mig så där, och det är väl roligt att hon tänker tillräckligt på mig för att titta att åtminstone titta åt mitt håll.
Det här inlägget blir inte tillräckligt bra... Jag väntar ett tag och ser om jag lyckas skriva något bättre senare.
Och jag ska fixa typsnitten någon dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar