Jag tycker det är jobbigt att se ett svar till något jag har skrivit. Inte att se själva svaret, alltså vad någon har skrivit till mig, utan att se att det finns ett svar, ett oläst PM, en kommentar eller liknande. Det påminner mig om att jag faktiskt publicerade en text, en text som jag efterhand ofta skäms för.
Hur in i helvete står ni ut med er själva? Jag som är aktiv på en hel del forum får dagligen bevis på att jag inte är värdig att ta upp varken folks tid eller än mindre nätkapacitet; när man läser gårdagens "verk" (inlägg) läser man alltid en förvirrad, tråkig och "valfritt adjektiv" persons ord.
Och när man läser sina egna formuleringar i efterhand... Hittade jag inte ta bort-knappen på tangentbordet när jag skrev ovanstående inlägg eller? Jag kan i min ensamhet ofta vara cynisk och känna att människor är dumma i huvudet men den jag spyr mest på är nog mitt förflutna jag.
När jag har läst responsen på vad jag har skrivit känner jag mig dock ofta lättad. Även om det är något negativt, det är roligt att se att någon har tagit sig tid att svara mig. Men när jag väl ska svara på svaret brukar det stå still i huvudet. Jag kan knappt formulera en enligt mig bra text när jag enbart får utgå från vad jag känner och tänker, varje ord är en ganska grov omskrivning av mitt jag, och när jag tvingas utgå från vad en annan person har skrivit blir så klart ännu krångligare eftersom jag då tittar på formuleringar som jag egentligen knappt har någon aning om vad de betyder. Jag har bara en liten idé om deras innebörd...
Däremot läser jag gärna andras inlägg som handlar om dem själva. Bloggar som enbart handlar om en viss persons åsikter om musik, människors berättelser om deras liv och så vidare... Text där artikelförfattaren struntar i alla andra (precis som jag gör nu) och bara skriver vidare om sig själva. Ibland orkar jag visserligen inte läsa men det beror snarare på trötthet än allmänt ointresse...
Jag vill bara ligga bredvid dig på golvet och vara tyst och veta att du förstår ändå, för det tror jag att du gör.
Jag skulle vilja läsa ett forum där folk inte svarar på varandras inlägg. Där folk läser varandras inlägg utan att försöka kommunicera med någon annat än sig själv; en lång känsloladdad text från den ena personen, ytterligare en från den andra. På ytan finns det ingen koppling mellan texterna, de kunde lika gärna ha varit skrivna på helt olika forum, men tittar men djupare ser man att skribenterna har färgat varandra. Detsamma vore underbart att göra i verkligheten men då helt utan ord, utan att det finns någon som helst förväntan på kommunikation. För oavsett hur mycket jag försöker sätta ord på min känslor kommer ordens definition av känslorna aldrig att komma i närheten av mitt knäpptysta inres åsikt om desamma.
Det kanske är därför finare konst ofta är så svårgreppbar. Det kanske är det alla konstiga filmar och oförståeliga tavlor gör, uttrycker en känsla hos författaren utan någon förhoppning att någon ska förstå den fullt ut.
Jag undrar hur andra bestämmer sig för vad de ska visa utåt och vad de ska hålla för sig själva. På forum exempelvis, när tycker de flesta att det är vettigt att trycka på postaknappen? Om det man säger direkt relaterar till något en annan person skrev? Om det bedöms vara intressant för andra att läsa? Hur bedömer man det? Postar folk utan att tänka särskilt mycket? Jag tror faktiskt på det sista alternativet. Tills nyligen trodde jag att folk konstant värderade det dem skrev och enbart postade det viktigaste, även när de tramsade, men nu lutar jag faktiskt åt att tro att folk bara skriver, pratar och helt enkelt kommunicerar det som slår dem utan att gå igenom det alltför mycket innan... Hur kan man annars posta flera tusen inlägg? Och hur kan man annars visa sina personlighet? Om allt man skriver är redigerat i efterhand, om allt man skriver har genomgått ens egen censur, hur ska då andra personer veta vem man egentligen är? Man kan visserligen säga att allas självcensur skiljer sig åt och att man därmed visar sig själv även om raderar hälften av vad man egentligen skrev men graden av hur mycket ens personlighet genomsyrar texten minskar åtminstone jämfört med om man hade postat allt, varenda liten tanke man tänkte...
Jag kan uppehålla mig vid det här ämnet i tusen år och ändå inte komma fram till något som helst vettigt. Allting mynnar bara ut i ett växande nätverk med samma svar som när man började men med tusen kopplingar svaren emellan.
Calle uttryckte en gång sin frustration gentemot mig för att jag bara pratade på om mina egna idéer när vi var ute och gick med min hund. Det hade han rätt att göra. Det här är dock min hörna av nätet och här får jag vara hur fokuserad på mig själv som helst, tycker man inte om det får man gärna surfa vidare. Bli inte förvånade om jag fortsätter att skriva om mig själv i all oändlighet...
Allt jag just har skrivit är dock enbart en parantes. Jag hoppas att någon kan finna nöje i att läsa den här bloggen men då måste jag anpassa mig efter två huvudgrupper; de som vill läsa om mina tankar, känslor; mitt liv i stort (de som vill läsa om en persons liv, gärna någon de känner; jag), och de som vill läsa denna blogg för att de är klotterintresserade. I det här inlägget hade jag egentligen tänkt tilltala både kategorierna genom att skriva om graff på ett sätt som även den oinvigde förstår, att jag råkade skriva en lång inledning var inget jag hade planerat...
De flesta undrar nog exakt hur mycket graff betyder för mig, om det verkligen är en så viktig del av mitt liv. Och de flesta undrar nog hur in i helvete jag som är så värdelös på att rita kan vara intresserad av något så pass estetiskt bundet som att klottra. Folk undrar nog också på vilken nivå jag målar, om jag är en storklottrare eller bara utgör en mikroskopisk del av allt kludder de ser där ute... Just nu är jag är en av Stockholms mest aktiva klottrare i min generation (precis just nu har jag visserligen uppehåll sedan en månad tillbaka men nu i bemärkelsen senaste året menar jag). Skulle man istället för att se till fakta se till min potential är jag en av Stockholm största klottrare någonsin. Jag behöver inte ens vara ödmjuk när jag skriver det här, jag vet precis hur mycket tid och energi jag är redo att lägga ner på graff och jag vet hur långt det kan bära. I vissa avseenden har jag till och med potential att bli Stockholms största, utan konkurrens, och det är dit jag ska, det är dit jag kommer komma. Kosta vad det kosta vill, jag kommer inte att tumma på det målet, jag tänker inte kompromissa för en sekund.
Precis som jag i Xenos tags ser känslor ser andra personer potential i mig, de känner sig säkra på att det de har sett ute av mig inte är det sista de kommer att se; att jag har en framtid. Det gäller att ta tillvara på det.
För några månader sedan fick jag ett samtal mitt i natten. Det känns som att den tidpunkten folk ringer mig vid är just mitt i natten, det är sällan någon som ringer mig under kvällen och frågar om jag vill följa med ut och festa (eftersom de vet att jag ändå inte kommer att följa med) men när de flesta har blivit tillräckligt fulla, vill prata ut om vad som har hänt under kvällen eller behöver lite kannor ringer de mig...
Och ibland får jag konstiga samtal från nummer jag inte känner igen. Det var ett sådant samtal jag fick för några månader sedan. Det var ett jävla liv på andra sidan telefonen, det var en skrikande hes röst som försökte säga något obegripligt. Men en sak gick fram, killen var med i NBC.
(Innan jag skriver vidare vill jag bara säga att all fakta jag skriver nedan är sådant andra redan har publicerat (i tidningar, böcker och så vidare), sådant man vet om man tittar på tagsen på stan samt saker som är allmänt kända. Jag skriver inget för att hänga ut någon och jag avslöjar inga nya fakta. Detta gäller även för bloggen i sin helhet.)
Nu är det kört för mig. De har mitt nummer, då kan de säkert få tag på min adress. Nu gäller det att antingen bli brutalt hänsynslös och visa att jag inte tänker ta skit alls, slå tillbaka lika hårt mot dem som de emot mig. Jag påstår ju ändå hela tiden att jag mår så jävla dåligt, nu är det upp till bevis; har du något att förlora eller ej? Annars är det bara att böja sig ner, bita hårt i kudden och bli rövknullad utan att klaga. Det bästa är nog alternativ två ändå, jag är för feg för att ge upp absolut hela mitt liv, jag har lite hopp kvar... Om alternativ två inte fungerar får jag se vad jag gör. Det kanske leder till alternativ ett... Håll bara käften nu och säga inget som kan förvärra situationen.
Huvudet drar väldigt långa kopplingar när det inte vet vad det ska tro. Hjärnan tar hellre det säkra före det osäkra; om det finns en liten chans att intrycken den tar emot är till ens nackdel, då pekar kopplingarna direkt på denna nackdel.
Denna NBC:are var Clin, och Clin är med i OOC. OOC har i sin tur starka kopplingar till AM. AM:arna tycker inte om att en person jag umgås med lirar en tag som liknar AM:s vänner, Hbal är lite för likt HBA, och eftersom man sällan ser en Hbal-tag utan en Shim-tag bredvid är jag delvis ansvarig för hädelsen. Man vill inte bråka med AM:arna, det bara vill man inte, vi pratar om ett av Sveriges största crews som har målat under två decennier. Vissa AM:are var kanske till och med med under åttiotalet, jag vet inte. AM:arna är dessutom inte världens mest laglydiga personer i övrigt utan ägnar en hel del av sina liv åt att vara narkotikapåverkade, de har även familjemässiga kopplingar till bland annat tidigare nämnda Xeno (som förutom sina grova tags är känd för att ha jagat folk med yxa (detta kan man diskutera sanningshalten i) och för att ha begått åtminstone ett rån om jag inte minns helt fel) och säkerligen ett flertal andra tungt kriminella.
Denna slutledning leder till en kort slutsats; man vill inte bråka med NBC. Även om NBC:arna själva skulle vara världens mesta kulturmålare skulle man inte vilja bråka med dem.
Dessa personer ville träffa mig. För att prata. De ville inte säga vad vi skulle prata om, men jag skulle inte vara orolig. Web hade försäkrat mig om att det var hur lugnt som helst att möta tre NBC:are ensam, han sa visserligen fy fan, jag har fått in dig i den här skiten men det var lugnt; inget farligt skulle hända. De lär ju inte döda mig åtminstone tänkte jag, så länge jag bara går dit och får spö är ju skiten avklarad. Det kanske kan leda till något gott i slutändan, livet beter sig ju rätt underligt...
Det visade sig så klart att det inte fanns något att vara orolig för. CMF, Ilsk och Clin hade enbart konstaterat ett faktum som många andra hade blundat för; Shimmen är för bra för att vara utan ett crew.
Jag har en väldigt kluven inställning till att vara en del av ett crew, det hade jag även när Clin ringde. Jag vill vara så fri som möjligt, och varje etikett man sätter på sig själv minskar den friheten. Påstår man sig vara dum placerar man sig själv i ett fack och man blir dum, svårare än så är det inte. Därför borde man inte säga att man är någonting om man vill frigöra sig så gott som möjligt, man är ingenting utan man gör bara saker, man har inte ens ett namn utan man existerar, det är allt man gör. Att då vara en del av crew och därmed bli någon, vara något, blir på någon nivå en begränsning eftersom det är en kategorisering. Är man dessutom en del av något slags gängstruktur är man dessutom på någon nivå en del av en social helhet som denna stuktur representerar. För att ta ett mycket konkret exempel från verkligheten:
ENC bråkar (bråkade?) med RGE. RM utgörs av (bland andra) ENC-medlemmar. En RM-medlem bestämmer sig för att lägga en målning med en RGE-medlem, alltså kan man i västerort skåda chromefärgat klotter med bokstäverna RM-RGE samtidigt som man ser verk av RGE vilka ENC har förstört (och vice versa). Ska ENC:arna i RM då gå och köra över RGE-piecen som är gjord tillsammans med en annan RM-medlem?
Alltså är man tvungen att anpassa sig när man är med i ett crew. Inte tvungen egentligen men det underlättar, väldigt mycket. Jag tycker inte om att anpassa mig, det ligger farligt nära att kompromissa och det hatar jag.
Dessutom uppstår det krav när man är med i ett crew. När man representerar helt ensam kan man göra vad man vill, man kan skriva helt oläsbara krumelurer bara för att man vill, är man en del av ett crew (och vill behålla sin plats i detta) är det dock en fördel om man gör sådant som de andra i crewet uppskattar. Och man måste ligga i lite för att vara med, precis som i ett hockeylag; är du inte tillräckligt bra för att spela får du så klart ge plats åt andra som är bättre. Sett ur något perspektiv uppstår det alltså en kravbild; man ska reppa och man ska helst göra det på ett visst sätt (bra, vad det nu betyder).
Själva medlemskapet i sig utgör alltså en begränsning.
Å andra sidan öppnas mycket konkreta dörrar; man träffar vänner att måla med (övriga medlemmar i crewet samt deras vänner), vänner att lära känna och ha roligt med i allmänhet till och med, man kan lägga knasigare målningar om man är flera, man har några som ställer upp när saker ska (exempelvis) fotas, man har ett skyddsnät när folk vill bråka och så vidare. Om man vill klottra underlättar det helt enkelt att ha ett crew, det är evolutionärt fördelaktigt.
Det var dock inte därför jag gick med i crewet. Att göra saker enbart för att de gynnar ens överlevnad äcklas jag av.
Jag vill se graffcrew som en certifiering. Genom att låta mig gå med i NBC visar Clin, CMF, Ilsk och Rent att de uppskattar vad jag gör. Och jag uppskattar vad de gör, varför inte bevisa detta genom att använda samma signatur? Lite som ett äktenskap, man tar varandras namn.
Det går inte att inte uppskatta NBC, och att jag ens blev tillfrågad såg jag som ett stort erkännande och jag kände mig ärad. Däremot var jag inte säker på om jag skulle tacka ja eller nej förrän jag hade gått igenom alla dess tankar och även ytterligare en stark känsla; när jag blev tillfrågad kände jag att antingen låter jag mina tankar om frihet och fördelarna med frånvaron av adjektiv styra min tillvaro och går aldrig med i något crew, kör enbart min egen grej, eller så tar jag den här chansen. Bara för att testa. Fungerar det inte kan jag gå ur:
Är jag nöjd med mitt liv som det är nu, ensam? Nej, jag är inte nöjd med mitt liv, sedan vet jag inte om det verkligen beror på att jag står ensam utan crew eller ej men nej, mitt liv är jag inte nöjd med och att inte vara med i något crew är en del av det livet. Nu har jag chansen att förändra det, testa hur det är att vara en del av ett crew. Ett riktigt jävla tungt sådant dessutom; varför ska jag inte ta den?
Och så tackade jag ja.
Det är tre signaturer som är eller har varit NBC-medlemmar som verkligen gör intryck på mig. I det flesta crews finns det bara en person (möjligtvis två) som sticker ut: RGE har Ridler, FY har Xeno, ENC har Dart och Läd10, AM har Mel, WUFC har Que och Rilo, NFC har Reson (även om jag egentligen är extra förtjust i Cyclon) och så vidare. Men NBC har som sagt haft tre, Cliss, CMF (den enda som är kvar i crewet numera) och Olaf.
Cliss för att han är en av Stockholms bästa målare någonsin. Hans stil är helt underbar och han är enormt bra på att handskas med färger. Målningen är visserligen en av hans mer
avancerade och jag gillar egentligen hans renare grejor men jag ville visa något jag faktiskt har sett i verkligheten.
CMF för att han har bombat som fan. Det finns nog inte många elskåp i Stockholmstrakterna han inte har industrikritat ner.
Och Olaf för att han vågade experimentera. Jag tycker inte alla hans experiment är särskilt lyckade men hans grejor är definitivt intressanta att titta på.
Men faktum är att jag inte har upplevt vare sig Cliss' eller Olafs storhetstider, de var högaktiva innan jag började måla. Och detsamma gäller CMF egentligen, det är mest buffs som vittnar om hans äventyr, inte fräscha tags (i samma utsträckning). Och det är det sista skälet till varför jag valde att gå med i NBC; NBC har en historia och man ska visa respekt för det gångna, graffhistorien är inget undantag. Att reppa NBC är för mig ett sätt att tacka tidigare generationer klottrare och även föra vidare traditionen. För jag tror att vad CMF har sett är att crewet behöver byggas upp igen om det inte ska bli ett av dåtidens crew, om det ska fortsätta hänga med i graffgamet, och därför har han värvat yngre förmågor som kan bära fanan på ett vettigt sätt.
Ilsk sa visserligen häromdagen att han och Clin har fuckat upp crewet rejält genom att knappt måla någonting utan bara bomba och vara allmänt galna. Men lite förändring har aldrig skadat och faktum är att vi alla är slavar under vår egen tidsålder, jag känner inte att Natural Born Chillers (som NBC står för) verkligen är jag, jag är inte så chill... Även om jag inte ser mig själv som en kriminell person så tycker jag dock att beskrivningen Natural Born Criminals, som Clin skrev på sin flogg, är bättre. Det är råare. Det är vad graff är nuförtiden; det är rått och hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar