Vart kommer allt ifrån?

Samhällets avskum.

Jag vet att ni känner er stolta över att ni reflekterar och leker intellektuella på alla möjliga sätt och vis. Jag är likadan, jag kan känna mig riktigt begåvad när jag sitter och formulerar tankar som jag vet att ingen annan skulle förstå; som att jag är ovanför allas huvuden. Faktum är dock att det snarare är min oförmåga att beskriva det beskrivliga än min icke existerande förmåga att beskriva det obeskrivliga som visar sig då jag uttrycker sådant som enbart jag själv förstår. Innerst inne vill jag så klart inte tro på det, att jag bara är en misslyckad pedagog, men det är sanningen.

Och ni är precis likadana.

Ni som försöker vara svåra genom att referera till obskyra filmer, läsa böcker i mängder och vara halvt olyckliga. Ni som för en sekund när er hjärna gör sitt bästa för att utvärdera ert liv ser på er olycka som något åtråvärt, något att vara lite malliga för eftersom ni inte är som alla andra; knaprar ni några gram SSRI måste ni ju ha nått en högre grad av insikt än alla andra bekymmerslösa idioter, alltså är ni värda vördnad.

Nej. Kort och gott; nej.

Om ni ställdes inför Valet, det slutgiltiga; vad skulle ni då välja? Att fortsätta leva ert liv precis som det ser ut nu eller bli en lycklig och vad ni skulle kalla ytlig människa som skiter fullkomligt i oförståeliga svartvita filmer?

Anledningen till att vissa inte väljer det lyckliga livet är inte någon övertro på er jävla pissluffarkultur utan för att de inte kan. För att de har suttit tillsammans med vänner och umgåtts på det mest harmoniska av vis men ändå inte varit nöjda utan snarare uttråkade eller för att de är själsligt misshandlade.

Om en av dessa personer ställdes inför valet att antingen fortsätta i samma gamla spår eller givas det enkla livet samt förmågan att uppskatta det, skulle han eller hon välja utan att tveka. Det finns inget vackert i att må dåligt och vara negativ; absolut ingenting alls. Ni klagar på blondinbella för att hon enligt er är så ytlig och självupptagen men (beroende på vilka av er jag tilltalar) gör ni det antingen för att ni vill visa att ni skiljer er ifrån normen eller för att ni är avundsjuka. Om ni kunde vara nöjda med livets simpelt ljusa sidor skulle ni utan tvekan vältra er i den lyckan, men nu sitter ni hemma på era jävla rum och runkar istället.

*

Jag har inte en enda normal relation i mitt liv. Ingen som jag träffar någon eller några gånger i månaden och bara umgås med. Jag har folk jag målar med, jag har folk jag umgås i skolan med, det finns folk som jag SMS:ar med och lånar ut pengar till. Men någon riktig vän eller flickvän som jag faktiskt träffar ofta sedan länge och ömsesidigt diskuterar livet med har jag inte. Calle är den vännen ibland, men han försvinner i perioder; långa perioder. Det är bara jag.

*

Bråka med vilka som helst: MC-gäng, muskelknuttar och arga föräldrar. Utom människor som inte har någon Gud. Du har en Gud, och jag har en Gud; en dömande makt. Min dömande makt är mitt samvete och min tro på kärleken, att jag tror att jag faktiskt en gång kommer att uppleva kärlek. Din Gud kanske är dina vänner som du på någon nivå står till svars inför. Vissa har dock ingen Gud alls, antingen för att de har förlorat absolut allt, har psykiska besvär eller är för dumma för att bry sig om världen utanför deras behov. Lämna de människorna ifred; du kan inte vinna mot någon som kan mäta vinst och förlust.

*

Jag skriver den här bloggen för att jag kan.