Jag har haft en del tankar under den gångna veckan, inga som jag orkar plocka fram just nu dock. Dessutom har jag redan diskuterat dem med A. så varför upprepa sig? Jag kan istället gå vidare till vad jag egentligen vill skriva om, elementet i mitt liv som uppenbarligen gör att jag fortfarande behöver bloggen för att jag inte vet hur jag ska hantera det på något annat vis...
Jag vill att du ska veta att jag inte stöter på flickor normalt, men det har du nog redan förstått. Jag är inte bra på det. Jag skulle kanske kunna vara bra på det men sett till mina tidigare bedrifter är jag nog så värdelös man kan vara... Jag kan prata, se stilig ut i rätt kläder och i dessa har jag dessutom en härlig discogymmarkropp, så om jag skulle vilja skulle jag kunna glida in antingen på någon klottrarfylld hemmafest eller ett Stureplanshak och plocka hem en brud. Ärligt talat är jag dock inte intresserad av det. Förut var jag inte intresserad för att jag inte orkade, nu för att jag inte vill ha någon annan än dig.
Okej, det jag just skrev är inte helt sant, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå ut och ragga stenhårt bara för att visa för mig själv och alla andra att jag kan men jag skulle gärna ställa in den stundande älskogsakten (nu förstör jag hela meningen men hur in i helvete stavar man ordet?!) så fort det blev uppenbart att jag hade lyckats få mitt byte i säng...
Jag vill att du ska veta att jag inte lovar något. Vem fan tror jag att jag är egentligen; tror mig kunna lova något när det gäller kärlek, det finns ju så klart inga löften... Jag vet inte vad jag egentligen känner eller vad du betyder för mig. Om du är en räddare i ensamheten eller ett slutgiltigt svar. Det enda jag vet är att jag hoppas att du och jag skulle förgylla varandras vårar... Innan studenten. Kanske som ett farväl till ungdomen eller ett välkomnande av vuxenlivet. Det skulle kanske rinna ut i sanden. Eller fortsätta. Och fortsätta... Och fortsätta... Fortsätta... Jag vet inte. Det största problemet nu är nog inte min brist på löften utan dina känslor... Kanske. Kanske inte..?
Jag vill be om något tecken men ändå inte. Jag skulle vilja veta säkert om jag blir en närmare vän för varje dag som går, om jag närmar mig ditt hjärta eller om jag bara står och stampar på samma ställe. Men det är roligt att inte veta vad du egentligen säger, att både få tvivla och drömma om vad ett leende betyder.
Det är så sjukligt hur mycket en människa kan hänga upp sig på en annan. Det är två saker som min mor har sagt som jag nog aldrig kommer att glömma, den ena sa hon för flera år sedan och den andra sa hon ganska nyligen... "Den enda personen du måste leva med resten av ditt liv är dig själv". Sa hon för flera år sedan. Vad hon sa nyligen vill jag inte skriva här men det handlade om kärlek... De senaste veckorna har jag hamnat i rätt känslosamma samtal med ett antal människor och det gläder mig att jag känner mig normal. Det blir så tydligt att man är normal när man pratar med andra. Att andra personers känslolägen också beror på andra är dem själv.
Åh, vad mycket jag skulle vilja skriva till dig... Säga till dig. Nästan viska. Egentligen kan allt sammanfattas i några få rader... Du vet vad jag skrev till dig mitt i natten förra veckan. Det är allt jag vill.
1 kommentar:
Simon du är knäpp! Skriv att du vet absolut ingenting istället!
Skicka en kommentar