Jag har svårt att föreställa mig andra som ligger ensamma; tillintetgjorda. Om man kunde skåda hur någons tankar formas i det ögonblicket, då skulle man verkligen kunna påstå sig känna denna någon... Men tittar man på en ensam person är den inte ensam längre. Det handlar inte om att lära känna någons absolut innersta genom att objektivt betrakta honom eller henne, relationer handlar nog om att finnas där och låta hoppet flöda... Du är inte ensam. Du står inte ensam och du faller inte ensam. Jag finns här för dig, även i sömnen.
Man lär känna varandra genom att hoppet föder önskningar, och allas önskningar är olika.
Vissa nätter skäller min hund i sömnen. Väldigt gälla skall som kan nå oväntad styrka. Så helt ensam är jag inte; Cillas sällskap värmer. Hennes närvaro är skön på ett ansvarsfullt vis, det är som att ha ett litet barn som man vill ge ett så bra liv som möjligt... Någon att skapa ett bra liv åt. Men jag vill även ha någon att skapa ett bra liv med.
Somna kännande en annan människas hand... Eller bara en fingerspets ovanför täcket, det räcker. Veta att man, om man vaknar mitt i natten, kan vända sig om och titta på en sovande varelse, smeka henne försiktigt på kinden utan att hon vaknar... Kanske faktiskt väcka henne om man vill. Veta att man kan göra det utan att det är fel, konstigt eller på något vis inkräktande... Bara rätt.
2 kommentarer:
Du skrev: ´´Insomnandet är ensamhetens främsta fäste. Tystnad, mörker. Allt du har är dig själv, ditt absolut innersta; precis innan du somnar spelar det ingen roll vad du har åstadkommit i livet. Det enda som spelar roll är om du trivs i dig själv eller ej.´´
Vi kanske har diskuterat detta förut men du har iallafall fått ner mina exakta tankar nedskrivna.
Sen är det lite svårt att se vissa människor i vissa olika lägen eller hur? Typ att tänka sig den där snygga, perfekta tjejen göra exakt lika vardagliga saker som en själv.
Vi har nog pratat om det =) .
Jo, det är svårt att föreställa sig...
Fredag Hosen!!!
Skicka en kommentar