Success

Jag tror att jag kommer att sakna min skola... Min klass. Jag kommer inte att sakna alla långa nätter arbetande med uppgifter som får mig att känna mig liten. Och dum... Väldigt dum. Men jag vet att de nätterna inte är skolans fel utan har med helt andra saker att göra; mig själv. Allt handlar alltid om mig, eller hur? Jag kan inte hjälpa det, allt handlar faktiskt om mig i mitt liv... Precis som allt handlar om dig i ditt liv. Dessa nätter då jag plågades av att känna mig intellektuellt underlägsen är dock över, som tur är. Istället plågas jag av andra ting. Inte ens plågas, bara småpinas lite... Det är skönt.

Jag kommer att sakna att vara omgiven av människor med en framtid. Jag är visserligen uppvuxen i en typisk villaförort och de flesta av mina vänner kommer nog att få rätt vettiga liv till slut men just nu känns det som att det likaväl kan gå åt helvete för de flesta av dem. Alla är så förvirrade... Egentligen är nog mina klasskompisar lika förvirrade som mina vänner men det syns inte utåt. Och jag tror faktiskt att de flesta i min klass även om dem säkerligen är lika förvirrade som alla andra ungdomar kommer att lyckas (lyckas i bemärkelsen bli framgångsrika; göra karriär): Om man gick ut högstadiet med nästintill toppbetyg, läser en teoretisk gymnasielinje på en fin skola och tycker att allt under VG är ett värdelöst betyg har man någon förhoppning om att lyckas. Varför slita så annars?

Strunta i motveringen. Den blev så dålig ändå. Poängen är att det är skönt att vara omgiven av folk som man vet kommer att vara vid liv om tio år, och troligtvis även vara rätt lyckliga. Och det är skönt att vara omgiven av människor som är begåvade, det ger en hopp om mänskligheten i stort. Och att dessa människor (överlag) dessutom är rätt schyssta gör inte saken sämre. Men folk borde ha självdistans. Det har folk aldrig, aldrig på riktigt; jag har ingen självdistans.

Några i min klass vet numera att jag målar, de läser min blogg så hur skulle jag kunna dölja det? Jag vill inte ens dölja det längre... Jag vill låta folk, åtminstone en del, veta det och lära känna mig. För de verkar vara rätt trevliga personer. B. exempelvis. Men jag vill inte att de ska lära känna någon annan än den jag faktiskt är och om de inte kan acceptera att Shim är en rätt stor del av mig själv så får det lov att vara... De flesta skrattar lite åt det misstänker jag, skrattar åt klottrandet alltså. Småretar mig. Ser på klotter som ett litet sattyg... Jag önskar att det kunde vara just det, något som man gör bara för att det är roligt och inte tar så allvarligt egentligen. Men gör man något tillräckligt mycket värderar man det oundvikligen högt och dessutom förstör allt det sociala kring graff så mycket. Det bygger upp en spännande värld och en rolig gemenskap och till och med konflikterna som graff skapar kan vara roliga att betrakta. Men det har blivit för stort, man kan inte överblicka något längre... Det finns för många fotologgar, för många som målar någon målning per vecka, för många med en penna i fikan. Å andra sidan är det vackert att så många är med och stödjer gamet och ser upp till den där lilla eliten som verkligen kör... Den lilla eliten som faktiskt kan kalla sig klottrare. I början av 2000-talet stod ett knappt tiotal personer för 90% av SL:s saneringskostander om jag inte missminner mig. Det är äkta.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag bara skriver. Jag har två och en halv timmar att fördriva... Förlåt för ett substanslöst inlägg. Jag har vettigare saker att komma med i framtiden, tro mig. Bara så ni vet. Tillbaka till klottret.

Folk, mina klasskompisar, tycker nog precis som jag tyckte innan jag kom in i gamet. Det är bara en rolig grej. Det betyder inget egentligen. Man skulle kunna säga att era prov är lika meningslösa som graff. Proven betyder ingenting egentligen, än mindre än graff. Det handlar bara om att pränta in kunskap som tusentals andra elever redan har lärt sig före er. Det är inte ens kreativt, inte på någon nivå alls. Det kan man åtminstone påstå att graff är. Och ändå bryr ni (vi egentligen, jag är ju en del av vår lilla plugghästgrupp) så mycket för ni vet att er framtid står på spel beroende på hur väl ni presterar på den där låtsasuppgiften... Det är samma sak med klotter. Den där lilla tagen kan göra att man får respekt av en hel storstad, försätts i fängelse eller göra så att man blir misshandlad. Låtsasspel som får så mycket konskevenser. Man tar det allvarligt.

Jag önskar nästan att jag inte gick med i något crew alls, att jag fortsatte ströva omkring ensam och måla i ensamhet. Graff för mig är inte röjjet och alla vänner egentligen, jag har vänner på annat håll. För mig handlar graff om att få stå ifred och pilla på mina målningar längs linjen... Bland annat. Jag vet inte vad jag tänker på när jag målar men jag känner mig verkligen lugn när jag målar. Vissa dagar målar jag för adrenalinet men oftast inte, snarare motsatsen. Jag känner att man tvingar sig själv att inse att man kan torska snart och att den insikten är härlig. Livet kommer ändå att gå vidare. Ibland tvingas man inse än värre möjligheter... Det är fel att säga att man tvingas inse det men man funderar oundvikligen på det.

Man kan faktiskt bli påkörd av ett tåg. Man kan faktiskt dö... Man kan råka nudda strömskenan. Det är en skrämmande tanke men inte obehaglig, inte när jag mår som bäst; inte idag. Jag kommer aldrig, oavsett vad, ta mitt eget liv men om jag skulle vara tvingad att lämna jordelivet på grund av omständigheter jag inte styr över; då skulle jag nog acceptera det. Om det verkligen vore kört. Jag skulle inte gilla det men jag skulle kunna tänka på mitt liv och vara väldigt nöjd och stolt ändå... Jag har faktiskt vänner som jag tycker om. Och som tycker om mig. Jag har faktiskt visat att det jag sa för flera år sedan, att jag skulle börja måla mycket och bra, inte var skitsnack utan sant. Jag har ännu inte uppfyllt alla mina löften men jag har verkställt ett antal och jag har visat att min potential faktiskt kan omvandlas till handling... Jag har aldrig haft en flickvän. Men jag har vågat visa vad jag känner och fått ett ganska bra gensvar, även om du jag pratar om kanske inte förstår ett skit av vad jag menar just nu. Jag har inte åstadkommit mycket i livet men det lilla jag har åstadkommit har faktiskt gått väldigt bra och jag känner mig tillfreds med mig själv och det jag har lyckats med... Det vore sorgligt om min framtid skulle försvinna. Men jag skulle vara stolt över att ha lyckats levt ett så pass värdigt liv.


Jag önskar egentligen nästan att jag aldrig började måla graff. Jag skulle nog kunna ha upplevt alla dessa känslor via andra sundare kanaler... Som inte tärde på min framtid. Å andra sidan är jag innerligt glad över att jag faktiskt är så jävla hiphop. Jag är en del, om än en liten del (enligt vissa till och med en viktig del!), av den där kulturen som jag älskar så mycket. Fy fan vad stort det känns...


Jag känner mig tillfreds med mitt liv men det är på väg att bli ännu bättre. Jag har nog nästan lyckats leva ett balanserat liv under de senaste veckorna... Målat för mig själv i min takt och sedan lämnat den världen för att umgås med vänner som inte har ett skit med graff att göra. Skithärligt. Då får man distans till alla världar; skolvärlden, graffvärlden och alla andra värdesystem man stöter på...


Jag önskar att jag vore tio år äldre än dig. Och kunde lura ut dig i vårsolen med ett leende på dina läppar. Lura ut dig bara för att visa att jag kan lura ut dig; är värdig din uppmärsamhet! Egentligen skulle du vara så förälskad i mig att du skulle vilja springa ut med mig i värmen, övertalningsförsöken skulle vara överflödiga, men man kan ju inte vara så lättfångad, det är tråkigt; allt är ett spel, catch me if you can. Jag önskar att jag kunde lära dig något och vore erfaren, stor och vacker. Men ändå inte... För jag är bara liten och fin. På mitt sätt. Det kanske fungerar också? Du kan få vara killen. Den självsäkra som visar världen. Jag kan vara den söta lilla flickan som bara förundras över hur stor världen är! Jag kan ha på mig för små jeans, för stor tröja och bara känna mig liten... Det är så skönt. Om man vet att någon vaktar en, skyddar en från allt ont i världen. Någon som kramar en när det är mörkt ute...


Fy fan vad skönt det är att bara sitta här i mitt lilla hörn och skriva medan de andra sitter runtomkring och pluggar, pratar eller bara slappar. Och så lyser solen ute dessutom.


Jag hade tänkt skriva om en person idag. En klasskompis, det var därför inlägget inleddes med en liten tanke om min klass... Jag vill skriva om M., för hon gör mig så himla glad. Hon har sin konstiga lilla brytning, sin underliga gångstil med fötterna halkande efter sig och är alltid glad. Förutom när hon är arg: Då jävlar. När man är med henne blir allt lätt och roligt, livet blir ljust. Och det finns ingen spänning. Ingen. Hon är beviset för att killar kan ha tjejkompisar; att till och med jag kan! Det finns ingen tanke på hur det skulle vara att vara hennes pojkvän. Ingen tanke på vad vad hon känner för mig. Det finns bara en härlig känsla av vänskap och inget mer. Så bra. Det känns inte intimt eller påträngande om hon nuddar en utan om hon vill slå mig så är det just det hon vill göra; slå mig, inget mer. Hon försöker börja umgås mer med folk ifrån klassen inbillar jag mig, det är bra för jag skulle gärna umgås mer med henne. Skvallra om allt möjligt...

Det finns folk jag stör mig på också. Sidor hos folk jag knappt står ut med... Undrar vilken del av deras annars så bra personlighet som tvingar dem att vara så jobbiga, elaka eller tråkiga. Ingen är perfekt, folk har dåliga sidor, det får man acceptera. Men det finns även folk som man rent av bara inte står ut med... Jag tänker inte prata mer om dem. Även om det kanske är roligare att läsa mitt sliskiga skitsnack om människor än mina lovord. Men jag skiter i vad som är roligare, jag tänker inte ägna det här inlägget åt att hata.


Jag är trött. Innerst inne är jag trött, jag har bara sovit tre timmar i natt. Jag är trött på att vara trött och trött på att vara trött på att vara trött. Och jag är trött rent allmänt, även om jag känner mig lycklig. När började timmarna gå så snabbt? När blev fem timmar en ganska kort tid? Jag vill få ta det lugnt, helt lugnt... Inte lugnt i tre veckor eller ens ett år. Jag vill bara ta det lugnt tills jag är lugn, det kanske tar fem minuter men jag vill ha hela livet på mig om det krävs. Och ändå inte. Lugn och trygghet är väl samma sak. Och ni vet vad jag menar när jag skriver trygghet...


Det kanske bara är ett negativt tankemönster; hela du kanske bara är en psykos i miniformat. Vad spelar det för roll? Om jag kunde styra min tankar skulle jag vilja leva i den psykosen, nu när jag inte kan styra dem vill jag ändå vara ett offer för den...


För ungefär en vecka sedan kände jag något speciellt när jag skulle gå och lägga mig, och jag tror...

Jag kan ju för fan inte ens skriva det jag tänker skriva! Sluta Simon, sluta, sluta, sluta! Det ser ju bara sjukt ut. Det är inte mitt fel, jag skriver bara vad som råkar poppa upp i huvudet, tankar som har ackumulerats under veckan och som nu kommer tillbaka i någon helt slumpmässig ordning... Det är inte mitt fel! Jag är oskyldig! Ett enda stort offer! Jag tar inget ansvar för något.

När jag skulle gå och lägga mig för en vecka sedan kände jag mig inte direkt ensam på det sättet som jag beskrev i ett tidigare inlägg... Ensam som utelämnad till mig själv. Jag kände mig snarare förvånad över att jag faktiskt var ensam... Som att det vore naturligare att inte vara ensam. Det var en konstig känsla...

Sex är värdelöst. En utlösning utsöndrar endorfiner men det gör bara att man känner sig som en jävla knarkare med sprutan i armen. Istället har man kuken i handen. Det är inte ens skönt. Man gör det bara för att illusionen om tvåsamhet lockar, kanske... Jag ljuger knappt när jag säger att jag bara gör det för att öka testosteronproduktionen; så att man känner sig lite större och starkare och träningen ger bättre resultat. Bieffekten är mer äckliga finnar, jag funderar nästan på att ta en kniv och skalpera hela mig.


Jag undrar vad mitt liv egentligen består av i procent... Mina handlingar, mina tankar och mina känslor. Och om det råder någon överensstämmelse (kongruens, dagens ord!) mellan dem. Jag tror att skillnaden mellan mina handlingar och mina känslor är enorm. Det mesta jag gör är jag i ögonblicket rätt likgiltigt inställd inför men i bakgrunden mal hela tiden olika känslor. Jag kan inte förneka att en stor del av känslorna och även tankarna handlar om dig. Jag erkänner det rakt av, inget idé att förneka något. En annan stor del är väl vad ögonblicket råkar lyfta fram... En moralfråga, en händelse. En person. Jag funderar på graff... Framtiden.

Framtiden är oviss. Våren är här och därmed snart studenten... Och jag vet inte vad jag ska göra. Om jag ska plugga eller jobba och vad jag i så fall ska antingen plugga eller jobba med... Eller om jag bara ska glida. Resa? Var ska jag bo? Hemma, med Hosen ute i ingenstans, i en lägenhet? Med vilka? Eller vem? Ensam? Vad ska jag fylla mitt liv med.

Det känns bra att framtiden är så oviss, det känns väldigt ungdomligt. Så att många andra har varit i samma sits och känt sig lika nyfiket vilsna som jag känner mig just nu och faktiskt klarat sig...

*

Allting kommer att ordna sig Simon, tro mig. En dag, snabbare än du anar, kommer du att hålla din och din underbara älskades son eller dotter i famnen. Och allt kommer att vara bra, då kommer det inte att finnas några tvivel om något. Bara lycka.

Du är på rätt väg Simon.

The Art of Racking

Det bästa med graff är alla minnen. Precis som den här underliga kärlekshistorien genererar minnen i mängder skapar graff minnen... Vad jag kommer att kunna skratta åt det här när jag blir äldre.

Det var en gång en stackars förvirrad liten 14-åring som hade fått för sig att det här med klotter var häftigt. Kanske inte något att satsa på fullt ut men det var roligt och man fick respekt av polarna om man kunde skryta om att man minsann målade... Och syntes på parkbänkarna i Enskede!

Men då och då måste man som sagt steppa upp sitt game, men kan inte vara nöjd med det som är utan man måste vidareutvecklas. Det är den mest grundläggande principen för hela vårt universum: atomers positioner förändras, evolutionen tvingar djuren att förändra sig och tiden går framåt... Förändring. Man måste gå ifrån parkbänkarna till stationsbänkarna, man måste gå ifrån att vara en toy som köper sina kannor till att racka kannor.

Varför man måste racka kannor kan nog ingen riktigt svara på. Hur kan det vara mer äkta att sno sina kannor istället för att betala för dem, att lägga ner alla sina pengar på att få måla? Det har kanske något med graffens ursprung att göra, att man genom att racka kannor visar att man respekterar vad grabbarna i NYC gjorde för att kunna måla på 70- och 80-talet. Det har nog egentligen mest att göra med att man kan göra det; man kan skaffa sig sina grejor gratis och man får inget dåligt samvete av det så man kör på.

Den här fjortonåringen var dock inte en erfaren rackare, han skulle som sagt precis steppa upp sitt game. Allt han tidigare hade tagit var en Ballerina-rulle på Konsum, då i samarbete med en av sina partners in crime... Nu var han helt ensam. Biltema sades ha kannor. Och Biltema låg (och ligger fortfarande) ute i Alby vilket är en bra bit att åka om man bor längs södra gröna men vad gör man inte för att vara äkta... Och från tunnelbanestationen Alby till det där jävla Biltema ingår dessutom korsandet av en stor motorväg, en massa pulsande i januarimånadens snöslask och slutligen ett undrande över var in i helvete Biltema egentligen ligger...

Men till slut hittade fjortisen fram. Han förberedde sig genom att känna efter så att rackfacket hans ryggsäck var preparerat med faktiskt fungerade och genom att övertyga sig själv att allt skulle gå bra... Och så gick han in. Sanningens ögonblick närmar sig... Av någon anledning plockar han på sig en varukorg i vilken han lägger ner kannorna, sex till antalet troligtvis. Det fanns visserligen en anledning för detta agerande vid närmare eftertanke: Kannorna var nämligen placerade precis vid in- och utgången (och därmed kassorna) vilket innebar att kassörskorna skulle se om någon stack ner varorna i sidan av ryggsäcken... Och det vore ju knas! Så istället stoppade vår hjältefjortis kannorna ner i varukorgen, gick längre in i butiken och fumlade i skydd av några hyllor ner sprayburkarna i ryggsäckshålet. Och tågade därefter mot utgången.

Fy fan vad lugnt det här är. Det är ju bara att gå rakt ut. Jag kan luta på mig så att man inte hör klirrandet, och jag kan låtsas prata i mobilen så ser det naturligt ut... "Ja, jag är hemma snart...". Hahahahaha, fan vad bra det gick.

Och så hann vår hjälte gå några meter utanför Biltema innan han hörde en ganska tyst röst säga "ursäkta", ursäkta som när man frågar någon efter vägen. Han, vår fjortishjälte, tyckte det vore så misstänksamt att springa att han istället bara softade... Eller så slogs han inte ens av tanken att springa för att han var så jävla färsk. Sedan fick han ett väktarleg och en upplysning om att personen framför honom var civilväktare och som grädde på moset var han gripen för stöld (eller snatteri kanske det var). Nu tändes lampan i huvudet! Vem var färskast; fjortishjälten eller civvaren som inte ens kan gripa någon ordentligt?! Fuck att stanna! SPRING! SPRING! SPRING! Rakt över parkeringen medan bilarna åkte hit och dit, SPRING! Med en väktare flåsande i ryggen; stanna, stanna, STANNA! SPRING BARA! SPRING! Och han sprang... De båda sprang. Ända till en brant liten sluttning fylld av snö sprang våra tappra pseudoidrottare men väl vid branten ramlade 14-åringen när snön nådde för högt över hans korta ben... Och så låg väktare på honom.

- Varför stannar du inte när jag säger att du är gripen?!?

- Jag hörde inte...

Och så fördes han tillbaka till Biltema medan väktare höll honom i något underligt grepp. Han försökte ramla en gång för att få de två att ramla och därmed kunna fly men det ledde bara till att han halkade ner på sina knän och väktaren stod kvar. Orubbad.

Förhör. "Förhör". Erkänner du? FAN HELLER. Neka allt. Neka alltid allt. Fuck alla kameror!

Fjortisen hade en förklaring till allt. En alldeles otvivelaktig förklaring. Det var nämligen som så att kannorna som låg i ryggsäcken var inköpta på Biltema i Haninge (japp!) några veckor tidigare och han skulle använda dem för att lacka om bilar. I januari. I Stockholm. Väktaren upplyste honom i förhöret om att det krävs flera års utbildning för att lacka om bilar men det hade inte fjortisen tid att lyssna på, han satt och övervägde om det inte skulle gå att springa ut ifrån det där lilla rummet, längst in i en massa krångliga korridorer som väktaren hade fört honom... Han satt ju faktiskt närmare dörren än väktaren.

Men när ID-uppgifterna väl var tagna så var det ändå kört. Polisen kom, konstaterade att fjortisens utsaga var rent och skärt "skitsnack". Sedan blev det skjuts hem till de inte särskilt glada föräldrarna. Och väktaren lyckades dessutom ljuga ihop någon historia om att vår hjälte hade varit våldsam och förstört hans jeans vilka var värda cirka 1 000 kronor... Är man under 15 slipper man nämligen allt vad åtal och ersättning heter (kannorna var ju intakta när Biltema återfick dem, således hade de inga skadeståndsanspråk alls) så det enda straffet blev dessa tusen kronor som hjälten fick återbetala till sina föräldrar (vilka i sin tur hade betalat väktaren) i form av de få kontanter han hade och en massa underliga presentkort.

Men det var värt det. Varenda sekund av skam man behövde känna inför sina föräldrar och hur mycket bråk det än förorsakade: FY FAN VAD VÄRT DET VAR!!! Minnet för mig att le, att jag kan skriva en sådan här historia är helt underbart... Och veta att det inte är påhittat utan att det faktiskt har hänt, att jag inte var någon i publiken utan att jag var huvudpersonen. Och veta att det bara är en av många historier. All in the game.

Avslutningsvis kan vi konstatera att jag fortfarande är lika färsk när det gäller rackande. Jag köper mina kannor. Det finns dock de som tar rackandet seriöst, http://www.nsd.se/video/DisplayVideo.aspx?id=4233428&autoplay=true&keepThis=true&TB_iframe=true&height=360&width=480 (yo yardfeelings @ flogg).

Men jag är bara en liten tönt som gillar att stå och pilla på mina målningar ute i ingenstans med min köpta Haglöfs-rygga och mina second hand-jeans som jag har betalat för =) .

Hata mig... Och en serenad.

I'm like a head trip to listen to, 'cause I'm only giving you things you joke about with your friends inside your living room

The only difference is I got the balls to say it in front of y'all and I don't got to be false or sugar coated at all

I just get on the mic and spit and whether you like to admit it,

I just shit it better than ninety percent of you rappers out can

Folk tycker tydligen att jag är cool som skriver den här bloggen... Jag vill inte bli uppskattad. Inte av allt och alla åtminstone. Lika lite som 90-talets målare ville att deras graff skulle vara fin och tillfredställa vuxenvärldens idéer om ungdomens ideal och politiska medvetenhet vill jag att alla ska uppskatta vad jag skriver. Om alla tycker om vad jag skriver, då tillför jag absolut inget nytt, då är jag på tok för snäll. Man måste uppröra, tvinga folk att ställa sina liv upp och ner och få dem att förstå att de likt mig inte vet ett skit om någonting. Alls. Om alla kan uppskatta vad jag skriver tar jag inte upp tillräckligt mörka sidor av våra medvetanden...

Nä, jag ska sluta med cynismen. Jag blir bara rädd när jag förstår att folk gillar vad jag gör, skriver... Men det har jag redan skrivit om så det vet ni. Egentligen vill jag att alla ska tycka om mig, sorgligt nog...

Att uppröra inom graffvärlden är enkelt. Det gäller att bara trycka på rätt knappar och helt plötsligt är man utkastad ur crewet man precis blev medtagen i: Det är bara att vara sig själv. I andra världar, exempelvis i den sociala kretsen en av Stockholms finare innerstadsskolor utgör, är det svårare att uppröra för de flesta ser antingen igenom försöken att uppröra som rena rebelliska aktioner enbart för sakens skull eller ignorerar sådant de inte gillar... Eller är toleranta. Enda sättet att uppröra är att vara rent ut taskig och det är meningslöst... Leder ju ingenstans. Allra minst om allt man önskar är att bli omtyckt och få leva ett liv i lugn och ro.

Men cool... Vad in i helvete är det för jävla klassificering av den här bloggen? För att jag erkänner att jag är en en jävla klottrare men ändå liten tioåring känslomässigt? För att jag inte ens försöker vara häftig och inte säger saker bara för att få uppmärksamhet utan försöker nämna sådant som faktiskt är relevant för vad jag skriver? Om jag gör tvärtom då, blir bloggen töntig helt plötsligt då; om jag ser till att vara helt omotiverat uppmärksamhetssökande...

Det är faktiskt lite ironiskt att jag aldrig har pussat en tjej men har sugit kuk. Det håller jag med om. Och så har jag mage att kalla mig hetero! Oj, oj, oj!

Jag är lite småsur. Det är som vanligt ditt fel utan att du egentligen har gjort ett skit, men det är typ vad hela vår relation bygger på så det är väl inte så konstigt; att vi nästan aldrig har träffat varandra men att jag ändå har gått och kärat ner mig... Känslor byggda på ingenting. Hur lyckas jag? Jag har en osund relationer till tjejer, det märkte jag när jag skulle bjuda in folk till studentskivan; de flesta av dem få tjejer jag har försökte bjuda är sådana jag antingen har inbillat mig ha tyckt om eller faktiskt tyckte om för länge sedan... Att se skillnaden mellan vänskap och något mer är enormt svårt för mig. Killar rent allmänt sägs inte kunna ha kvinnliga vänner så jag är väl inte ensam om mitt problem, vi är tydligen för primitiva för vänskap...

Jag är sur för att jag i fredags var på en fest och satt bredvid en ganska söt flicka (nästan för söt; hon såg nästintill barnslig ut) som jag nog hade kunnat ragga på... Om jag bara hade lust. Istället tittade jag på henne och funderade på skillnaden mellan er två; henne och dig. Först försökte jag säkerligen slå bort tanken och säga åt mig själv att sluta fåna mig men till slut kom jag väl på att det var roligare att fundera på dig än att försöka stöta på någon annan härlig tjej... Vad ska jag göra åt saken? Du får lov att säga något till mig. Du fick ju tre alternativ, kom igen; ska jag dra åt helvete, fortsätta i mina tafatta försök eller kan du inte bara gå med mig på bio?Kan du inte bara säga ja till det? Det betyder inte ett jävla skit! Jag kommer inte ens nudda dig, jag kommer inte ge dig något så futtigt som en kram, jag kommer bara vara glad över att du har valt att ägna några timmar av ditt liv åt mig. Du har absolut ingenting att förlora! Var inte så jävla tråkig nu!

Och jag ser förjävlig ut i ansiktet just nu så vi går så klart inte på bio inom de närmaste dagarna. Ge mig några dagar. Bra, då bestämmer vi det! Och apropå finnar hade du en finne på näsan för några veckor sedan, jag ser läskigt nog allt =) . Jag tyckte dock mest det var sött med något som bröt det annars så regelbundna mönstret...

Ibland känner jag som sagt att allt jag skriver är en jävla lögn, ett jävla påhitt. Men jag påstår bara att det här är en historia, inget annat. Och jag säger inte det här till dig i lugn tystnad, jag skriker det till dig förtvivlat... Nu när jag ändå har kommit igång kan jag lika gärna skriva vad jag tänkte skriva för några dagar sedan. Vad som får mig att tro att jag faktiskt tycker om dig på riktigt...

Jag skäms inte inför dig. Jag gör verkligen inte det... När jag hade ringt dig tusen gånger på fyllan och skrivit en massa förvirrade SMS på fyllan var jag rädd för att du skulle vara riktigt sur på mig (med all rätt) men jag skämdes inte direkt... Jag kände att du kanske skulle vara sur på mig men du skulle förstå mig på någon nivå. Du vet att jag är knäpp. Vi är alla knäppa men du vet på vilket sätt jag är knäpp...

Du gör mig glad, ibland när du är fånig och nästan lite smått dum så blir man ändå glad och imponerad av att du vågar vara så fånig och dum. Som att du struntar i om andra skulle skratta utan bara kör på... Vet att du ändå är smartare än de flesta. Och ändå inte.

You've got that thang and you know it... But yet you don't and that's what's so cool!

Man ser att vissa är ett par så tydligt... Som med Jonas och hans flickvän. Jag tror att om vi bara lät det flyta skulle man kunna se det lika tydligt på oss. Det tror jag.

Och jag orkar inte vara din vän. Om inget har hänt till sommaren kommer jag att försvinna, blocka dig på MSN, ta bort ditt telefonnummer och bara försvinna ur ditt liv. För att få dig att försvinna ur mitt. För jag orkar inte leva med dig som en vän, jag måste gå vidare i så fall... Precis som jag inte pratar med Natalie regelbundet längre. Det känns lite sorligt om det skulle bli så men man kan inte stå kvar och stampa på samma ställe hela livet. Du får förlåta mig för det om det blir så...

Ååååh, jag vet inte... Herrejösses vad läskigt det vore om det hände något. Jag skulle nog springa och gömma mig direkt. "Näää, jag måste ut och måla alltså... Måste ha grejor uppe längs linjen annars slår Ilsk mig du vet." Jag skulle nog dissa dig hårdare än du dissar mig. Börja undvika dig, inte som nu av respekt utan av rädsla... För något obestämbart. Det där stora monstret som står och skriker att det kommer gå åt helvete, att ingen ändå kan tycka om alla mina konstiga sidor och att jag bara kommer att göra bort mig.

Ibland vill jag bara att allt mellan oss ska försvinna. Det tar så mycket energi.

Summasumarum. Jag tänker på tok för mycket på dig för att inte göra något åt det. Jag behöver bara skämmas i ett tiotal dagar oavsett hur åt helvete det går. Du gör mitt liv lite ljusare. Det är så mycket jag skriver där du är objektet och jag subjektet; jag tycker om dig, jag tänker på dig, jag vill ha dig. Jag är jag och du är dig. Det är ju inte så det är, det är ju jag som är offret för dig. Du har fångat mig och du förföljer mig i tankarna.

En lugn kväll

Det handlar inte om att inte ifrågasätta känslan, det handlar om att ha så pass bra kontakt med sig själv att man kan förstå känslan och inse att den är fin oavsett varför den har uppstått. Man kan bortförklara allt med hjälp av naturvetenskap och psykologi. Det finns ingen mening med något och vi är bara snälla emot varandra på grund av evolutionära principer... Men vi har givits möjligheten att känna och det gör vår meningslösa tillvaro meningsfull, så det så.

Detta börjar likna ett inlägg som jag inte vill skriva, inte just nu åtminstone. Jag vill inte skriva något förutom ett inlägg riktat direkt till dig och ingen annan, men jag orkar inte skriva något långt och känner att det bara skulle bli förvirrat om jag försökte... Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker om dig. För tusende gången. Men ömhetsbetygelser ska upprepas.... Så är det bara.

Puss på dig.

Skit

Fan också.

Olaf

Jag undrar vad Olaf skulle säga om mig... Om gamet i stort. Jag funderar en del på det, för det känns som att jag är den som får bära NBC-arvet (oj, vad episkt det lät) eftersom Ilsk säger sig hata att måla ordentligt och det är som det är med Clin... Annars är det ju bara gamlingar i crewet: Jag är framtiden! Ilsk säger att NBC var ett målarcrew tidigare men att han och Clin har fuckat upp det och gjort det till ett röjcrew så det vilar verkligen på mig om jag vill att det ska målas ordentligt...

Vissa kanske tycker att Olaf har fått så mycket respekt för att han olyckligtvis försvann tidigt från gamet, det är ju sådant man inte får säga (och att jag ens nämner det känns oerhört respektlöst; jag menar verkligen inget illa, det här inlägget är tvärtom en uppenbar hyllning till honom) och man vet inte vilka tankar som egentligen döljer sig bakom folks ord. Jag var inte med på tiden när han körde så jag vet inte hur aktiv han egentligen var, allt jag vet är vad jag har sett i filmer och på bilder... Man kan inte ta ifrån honom att han var en riktigt jävla bra målare.

När jag ser hans pieces kommer jag dels att tänka på de många olika skisserna. Stilarna till och med kanske, det finns något bestående men det är en rejäl variation... Och att han lyckas göra kulturell förortsgraff. Det kanske är formerna som är kulturella och färgläggningen som är förortsaktig, jag är osäker... Jag tycker visserligen att även att hans chromare utstrålar denna tvetydighet så den teorin stämmer inte direkt. Kulturell graff är så in i helvete jävla tråkig, man kan verkligen se hur någon snäll innerstadsunge som drar tre tags om året har stått och pillat och varit så duktig. Förortsgraff är bättre, men ibland får man i huvudet bara upp schablonbilden av en full, nedknarkad tonårskille som står och brölar med en kanna chrome vid någon station och lägger en piece som om den inte ser ut som skit är rätt typiskt omedvetet Resone-inspirerad. Och dessa två extremiteter lyckas Olaf kombinera till guld.

Han var verkligen sjukligt duktig... 

Vad han skulle tycka om mig är så klart helt omöjligt att veta... Och helt meningslöst att spekulera i, men man undrar ju. Jag funderar på hur han var som person också... Graffare kan vara så motsägelsefulla, abnormt estetiskt begåvade människor som blandar ut sin kreativitet med ren och skär förstörelse. I och för sig är fyllebombing nästan höjden av kreativitet, de få gånger jag har varit full och hållit i en penna har jag känt mig som kungen. Kungen! Av stil. The king of staaaaal...

Jag hoppas att han skulle uppskatta att jag faktiskt försöker utvecklas. Just nu har jag fastnat lite, men jag försöker att hitta nya sätt att se på bokstäverna så gott jag kan... Han om någon måste väl uppskatta utveckling med hans många tolkningar av kombinationen Olaf i åtanke... Färger är jag dock värdelös med. Det blir bara skit. Antingen skit eller tråkigt. Man kan lira chrome för att undvika problemet.

Det känns på något underligt vis jävligt tryggt att vara med i ett av crewen han var med i... Som att jag vet att det är okej att göra vad jag vill, känner jag för att skriva helt oläsliga grejor är det okej liksom. För han har gjort det mesta.

Tryggt på samma vis som det känns att vara med i samma crew som Ilsk, inte för att han är farlig eller något utan för att jag tror att han fullkomligt skiter i att jag är en känslig liten fitta. Vissa står inte ut med en alltför mesig attityd men så länge som jag målar verkar Ilsk ärligt talat skita i om jag skriver ett flera hundra sidor långt kärleksbrev förklätt till en blogg.

Det här kan nog bli riktigt bra =) .

Allt är ett spel

Hör ni mig, hör ni mig, kan ni höra mig! 

Allt det här är för mig...

Hör ni mig, hör ni mig, kan ni höra mig!

Allt jag sagt, allt jag gjort, blev en sång för dig.

Förståelse. Jag vill inte. Retoriska figurer, övertalningsknep och tydligt språk... Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte: Jag vill verkligen inte. Inte alls. Inga jävla dikter heller, poesin är helt värdelös, inget alls utom tystnad är vad jag vill ha... Och så kommer jag om någon minut sitta här och beskriva tystnaden med ord. Förstöra hela poängen med det här inlägget. Jag har ju redan börjat, fy fan vad dum jag är...

Jag har ingen aning om vad min definition av lycka är. Jag har tydligen skrivit den här, någonstans bland alla ord finns den gömd. När jag igår fick höra att den, definitionen, var fin kom jag direkt att tänka på mitt inlägg om Hosen och hans trippande, hur vi satt hemma hos först min farsa och senare på kvällen min morsa och bara tog det lugnt. Lycka är att känna hur någon annan känner och accepterar en... Fullt ut. Och dessutom tycker om det den ser. En tystnad för att ord inte behövs, när man känner varandra så pass bra att man vet att man om man vill kan plocka ut varandras essenser från kroppen och bara betrakta det där vi kallar jaget... Det som förblir konstant vart man än går, inte sidorna man visar upp utåt och förändrar beroende på var man råkar befinna sig utan det där inre som beskrivs på begravningar. Det som alla svartklädda människor sörjer och känner i form av ett gemensamt minne.

Hosen var dock hög den där kvällen så det var ju inte ett sådant ögonblick. Det var dock en försmak...

Idag fick jag ett av mina sedvanliga inre sammanbrott under dagens sista lektion. Tankar som snurrar utan att man får stopp på dem och känslor åt alla håll... Flera personer höll anföranden och två var riktigt bra. Nästan för bra. Någonstans i mitt bakhuvud började pressen nagga att jag en dag kommer behöva stå där uppe och matcha dem... Vad har jag att komma med? Jag kan inte övertyga någon om ett skit, jag tror inte på ett skit. Förutom själens obotliga ensamhet. Nä, inte ens den.... Medan jag lyssnade på B. och D. (och imponerades av B:s förmåga att leka med talarkonsten och ändå lyckas åstadkomma ett riktigt bra anförande samt D:s mod att våga göra precis det han ville) kom jag på att det jag har fått mest beröm för på sistone är den här jävla bloggen... På gott och ont. 

Ont för att jag hatar förväntningar. För att förväntningar begränsar och uppskattningen blir en drog... Samtidigt som jag vill ta åt mig av det positiva vill jag slå bort det för jag vet att en dag kommer det jag skriver inte längre uppskattas och folk kommer att se ner på mig. Precis som i graff; i somras hette det "ALLA ÄLSKAR SHIM" på flogg och nu börjar alla dissa mig via olika medium istället. Indirekt eller direkt. Jag är redo för det, för att stängas ute och åter vara ensam... Den ensamheten är jag åtminstone redo för, det finns andra ensamheter som smärtar värre...

Jag skulle kunna ställa mig inför klassen och framföra ett blogginlägg i muntlig form. Jag har ingen aning om vad jag skulle övertyga den kära publiken om med mitt persuasiva (ingen kan stava skiten) anförande men jag vet hur jag skulle prata, hur framförandet skulle vara uppbyggt. Det skulle variera mellan långsamt lugnt tänkande och klimax, som värst i form av gråt. Jag skulle kunna lägga glassplitter i skorna, trycka fötterna allt vad jag kunde ner i golvet vid lämplig tidpunkt bara för att tvinga mig att gråta inför 32 bekanta personer... Det vore så skönt om folk såg ens känslor. I brist på någon som ser ens jag. Mina känslor kanske till och med är mitt jag; jag vet som vanligt inte.

Jag skulle bland annat säga...

Var vår vår verkligen vad vi ville...

Din och min vår

Vår vår

Vår vackra vissna vår

Och så skulle jag bryta ihop... Totalt. Jag vet inte ens jag skulle kunna sluta gråta på fem minuter om jag väl började. Fem minuter är ingenting. Sedan vet jag inte vad som skulle hända... Tur att jag har bloggen att skriva på istället så att jag slipper göra så sjuka saker. Och otur att du ens finns så att jag tvingas formulera sådana där grejor. För även om mycket av det jag skriver är rent filosofiska tankar om kärlek skulle de omöjligt finnas där om det inte fanns en anledning. Jag längtar så till sommaren... Mer kan jag inte skriva här. När sommaren väl är här får ni andra nog veta. Och vår vår är egentligen inte vår... Den är min. Det är därför den är vissen.

Mitt mål är inget annat än att fråga mig själv vad in i helvete ett anständigt liv är för något; när är livet bra nog? Kan det vara det? Jag skriver den här skiten för mig själv, för att få styrka att våga experimentera med det verkliga livet och allteftersom laborationen utvecklar sig här rapportera huruvida livet blir bättre eller sämre... Vad som fungerar och inte fungerar. Problemet är när man inte kan göra bedömningen. Men jag tror på det här, jag tror på att leva i ett inre kaos som yttrar sig genom skrik till den intet anande omgivningen och sedan beskriva allt här för att slutligen kunna ta sig i kragen och visa upp en fin yta utåt. Som förhoppningsvis inte är en yta på ett dåligt vis utan mer som plexiglas... Lite reflektioner här och var man men ser igenom och kan mestadels skåda delar av insidan.

Och jag skriver för att kunna självsäker oavsett vad. Jag tänker visa er alla vem den egentliga kungen är, The Knig of Kebab. Vare sig det rör graff, skolan eller relationer. Framför allt skriver jag för att för att lära mig att behärska verklig självkänsla... Vara så pass självsäker att jag vågar kasta bort den här bloggen och bara skriva skit även fast jag vet att många läser och inte bry mig ett en gnutta när de därefter skäller på mig. Veta att jag är så mycket bättre än så många och att jag även om det enbart är inbillning och jag egentligen är sämst ändå är värd lika mycket som alla andra...

Vad mer kan jag skriva... Kanske något om vad jag känner inför graff just nu. Jag är bara trött på skiten. Framförallt det sociala, jag undrar hur många som målar av sociala skäl istället för av... Ja, andra skäl. Det är så mycket tjafs, attityd och bara skit. När man blir trött på samspelet kring människor graff orsakar blir man nästan trött på graffen självt. Den blir en symbol för allt det där andra... Jag kan inte förneka att tanken att sluta har slagit mig. Men tanken att mörda vem som helst bara för att känna hur det känns att mörda har också slagit mig. Tankar betyder absolut ingenting, det är bara blixtar från klar himmel man inte kan hjälpa och som man skrattar åt efteråt. Som känslor. Det finns så mycket jag inte har gjort som jag skulle vilja göra... Jag kan inte sluta, inte innan jag har avslutat vissa grejor. Jag skulle ändå inte kunna sluta på grund av vem jag är, hur jag tvingar mig själv att göra vissa saker bara för att, men det finns som sagt fortfarande en faktiskt lust och då och då även en glädje. Och jag älskar hur graffen gör att jag slipper kategorisera mig... Jag behöver varken vara en överpretentiös västerlänning eller en ungdomsbrottsling. Jag är exakt det jag vill och ni kan aldrig greppa mig, hur mycket ni än försöker: Haha!

Idag försökte jag skriva i skolan, det har jag funderat på att göra länge. Satt längst bak i klassrummet med en bärbar... Jag vet inte riktigt hur det var... Stressigt men skönt ändå... Jag hann ändå inte skriva klart inlägget, det kommer väl någon annan dag.

Tillbaka till laborationen.

http://www.youtube.com/watch?v=cUQgm3qRPio

Jag är älskvärd, så varför älskar ni mig inte? Jag gör ju bara mitt bästa för att leva som en kärleksfull människa, jag försöker verkligen slå bort cynismen och hatet för att istället uppskatta livet...

Jag har målat i snart fyra år. Tills i höstas hade jag inget crew, det var bara jag och mitt repp jag stödde mig på. När jag började på riktigt satte jag igång helt ensam, jag hade ingen kompis som jag lirade med utan jag körde för mig själv. Allt jag har är vad jag själv har byggt. Jag stod och målade fame i månader för att bli lite bättre och för att jag gillade det, jag gick ut längs linjerna och bombade och då och då gav jag mig ut på lite mer spektakulära missions... Jag gjorde allt ensam och jag gjorde allt för kärleken för klotter, för att jag ville sätta mina egna gränser. För att jag jobbar bäst ensam. För att klottret var det enda i livet som inte skrek på mig... Ni, alla andra målare, kanske tror att ni är hårda för att ni har haft en tuff uppväxt, knarkar, slåss, bombar stenhårt och torskar hela tiden. Vet ni vad som är hårt? Det är hårt att sitta på ett soc-möte på morgonen tillsammans med ens föräldrar som man vill göra stolta för att de inte har gjort något annat än att älska en hela livet och ändå, sedan på kvällen, gå ut och lira en panel ensam i Hagsätra. Som man torskar på. Och veta att man tänker fortsätta måla.

Det är hårt att faktiskt ha en framtid och ändå sitta i en rättegångssal och inte ångra ett skit. Det är hårt att bli dömd till femton lax och istället för att låta dem växa på banken jobba hela jävla sommaren för att bli av med skiten så att man kan leva ett normalt liv. Det är hårt att lägga alla sina pengar på kannor istället för att slösa dem på kläder och annat. Att lägga timme och åter timme på att bara åka runt i Stockholm för att leta spots utan att vara full, att göra allt som har med klotter att göra nykter så att klottret inte bara blir en handling som är rolig när man är packad... Och det kanske är hårt att slå ner någon som försöker gripa en men det är ännu hårdare att bli gripen av en privatperson, vara trevlig mot denne när han trycker upp dig mot en container och är så hotfull att du tror att han inom kort kommer att döda dig, och märka att trevligheten leder till att ni till slut står och pratar öga mot öga medan ni väntar på polisen. Ett elskåp, en tag, och han grep mig; varför fan skulle jag palla springa? Grip mig, döm mig till skadestånd, ungdomstjänst och allt vad ni kan hitta på, förstår ni inte: Jag bryr mig inte ett skit.

Jag

bryr

mig

inte

ett

Skit.

Och det viktigaste; jag gör inte allt det här för att kunna peka på hur jävla hård jag är utan jag gör det för att jag tror på skiten. Ni, alla målare, ska visa mig respekt och inget annat, precis som jag visar er respekt. Jag visar er alla respekt för även om jag stundtals är kaxig och just har beskrivit hur otroligt äkta jag är så känner jag mig bara som en liten obetydlig fläck på Stockholms graffscen. Känslomässigt blir jag förvånad varje gång någon säger att de har sett mina tags. När jag började hänga med TAK:arna för ett år sedan och de sa att jag körde som fan funderade jag på om det kanske fanns flera Shim i Stockholm vars ära jag stal. Jag förstår fortfarande inte att jag är med i NBC... NB-fucking-C, det är helt sjukligt stort.

Vad har jag gjort er?

Kulo, vad har jag gjort dig? Från ingenstans började du spitta mig. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag gjorde för att förtjäna det... Hade jag en dålig attityd kanske? Du har ju aldrig träffat mig?

Hilo, tryckte jag in mina tags mellan dina? Skojar du eller? Jag körde alltså inte över dig utan la mina tags för nära dina? "Okej".

Wanda, du lirar över en NBC vid Slussen och förväntar dig att inget ska hända och visst, hela crewet softar lite och ser bara till att rätta till misstaget vid just den spotten... Sedan kör du över en TAK-station istället för att vänta fem minuter (bokstavligt talat, stationer buffas på måndagar och du lirade din piece på söndagsnatten) och förväntar dig att inget ska hända den gången heller och när man väl går ut och ger igen så hotar du mig via dina signs? Vad in i helvete?

Arab, jag kanske har råkat spitta dig. Jag ber om ursäkt, det var inte menat.

Faktum är att jag inte ens vågar bråka med någon av er fyra. Ni kommer att äta upp mig, jag är väl medveten om det, för jag är inget annat än en jävla tönt. Men varför behöver ni ens bråka med mig? Kan ni inte bara skita i mig om ni inte gillar vad jag gör? Lämna mig ifred eller älska mig liksom? Jag har nog med bekymmer vad det gäller brist på kärlek, jag håller ju för in i helvete gå under för att en flicka inte tycker om mig. Jag är en känslig själ.

Det känns så jävla ovärt att måla när folk utan anledning går över ens grejor. Det är som att visa att ingen ändå uppskattar all energi man har lagt ner på graff, att man är värdelös och bara förtjänar att bli spottad på... Jag kan slå tillbaka graffmässigt och vinna om jag bara vill, men jag vill lira enligt mina egna regler, inte vara tvingad att lira mer eller mindre beroende på hur mycket någon annan kör. Ibland målar jag inget på en månad, ibland lägger jag nio pieces på en helg. Lämna mig bara ifred, låt mig leva mitt liv som jag vill... Och jag kan inte röra er utanför graff. Jag har ju redan skrivit att ni skulle äta upp mig.

Och varför kan inte du älska mig? Ja, inte någon av klottrarna utan du... Du vet; du. Varför är det så svårt? Det är ju så lätt för mig att tycka om dig.

Ge mig bara kärlek, det är det enda jag vill ha. Det räcker om jag får min lön i kärlek. Give me some of that good old love. Välj själv passande citat. Jag känner mig som den nya Dart; gör bara sitt bästa för att bidra till graffen och gör det bra. Men folk visar ändå ingen kärlek. Man blir ledsen. Och i det så kallade vanliga livet verkar ingen se en heller, blä.

Men jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta reppa och jag tänker fortsätta visa dig min uppskattning. Ni får döda mig respektive börja hata mig. Jag är hellre död och hatad än levande i ett hav av likgiltighet.

Jonas

Jag var full igår. Eller om det blir i förrgår nu, lördag hur som helst. Det var inte direkt planerat utan det blev bara så... När jag väl var ute på krogen med några vänner kändes det lika bra att uppfylla den månatliga fyllans kvot (eller i mitt fall den årliga fyllans kvot), dessutom hade en av dessa vänner gjort det till sitt uppdrag att supa ner mig. Jag var inte svårövertalad. Jag sa så klart en massa saker till olika personer och betedde mig som ett svin, bland annat skickade jag typ femtusen SMS till en tjej och ringde henne konstant under natten (utan att hon svarade, så klart). Kan inte påstå att jag skäms alltför mycket över det egentligen, skrattar mest åt det så här i efterhand. Hon vet att jag är sjuk i huvudet och tycker om henne, inget nytt under solen alltså! Jag kan skratta åt det precis som jag skrattar åt hela min relation till henne: Jag är så jävla underbart bra. Lite dåligt samvete för att jag störde henne har jag men i övrigt är det hela rätt komiskt egentligen... Det som är jobbigare är mina rena och skära känslor inför henne, de dödar mig.

Men det här handlar inte om henne utan om en annan person, vi kan kalla honom för hans riktiga namn fortsättningsvis, jag tror inte att Jonas misstycker.

Vi har varit bekanta länge, ändå sedan sexårs egentligen. Vetat varandras namn, ungefär var den andre bor och så... Som man är bekant med någon när man är ett barn. När vi i sjuan hamnade i samma klass organiserade sig vänskapsbanden på ett sådant sätt att han och jag umgicks i samma gäng, Calle med vänner typ. Jag var väl aldrig riktigt helt en del av det där gänget, jag hängde inte med och spelade datorspel sena helgnätter och lajvade inte under loven men jag fanns där i utkanten. Precis som vanligt med andra ord. Jag trivs på något vis med att vara lite utanför sådana där grupperingar, då kan jag glida runt lite hur jag vill i det sociala landskapet... Men visst blir det ensamt ibland. Jag kompenserar genom att ha några få personer på olika håll som jag litar på. Något kärnhårt crew är jag dock inte en del av, ett sådant där pojkgäng som alltid håller ihop och träffas hela tiden utan avbrott. Jag tror mer på tvåsamhet än grupperingar, när jag umgås med människor i grupp har snarare flera tvåmannaband än ett enormt band till gruppen...

Men Jonas är ämnet, inte jag. Okej, mina känslor inför Jonas är ämnet... På någon nivå är vi verkligen varandras motsatser. Rent fysiskt är han lång, jag kort, han blond, jag brunett, förut hade han långt hår och jag kort (men nu har han klippt sig så hans frisyr kan inte direkt påstås vara motsatsen till min snagg). Han är dessutom så pass spinkig att jag framstår som muskulös. Som människor är vi även varandras motsatser... Jag måste hela tiden göra något konkret, verkställa ett visst uppdrag, kan prata rätt mycket om mig själv och vara rätt kaxig av mig. Så är jag åtminstone oftast i sällskap med Jonas. Jonas blir ganska tyst när vi möts, ler lite och ställer snällt någon fråga om varför det jag har fått för mig att göra är så viktigt, och så går jag igång med mitt svar och pratar i tusen kilometer i timmen på ett oförståeligt intellektuellt förortsvis om den filosofiska grunden till mitt handlade. När jag väl är ensam och har lugnat ner mig flyger tankarna och känslorna om dagen fortfarande åt olika håll och jag försöker hitta svaret på frågorna jag har ställts inför under livets senaste dygn... Om jag var elak i en viss situation, vad någon menade när denne gjorde en viss sak, hur dagen egentligen har varit; bra eller dålig. Ibland på ett destruktivt sätt där tankarna flyger okontrollerat åt alla håll och ibland som ett härligt lugn... Jag tror att Jonas snarare ler åt dagen när han är ensam och ser skönheten i livet utan att krackelera det vackra till ett fult mosaikmönster.

Jag har sagt det förut, och jag sa det igår igen. Jag är så oändligt avundsjuk på Jonas. Igår sa jag att jag ville kyssa honom enbart för att få del av honom, det jag ser som essensen av Jonas. Jag kan till och med nu i nyktert tillstånd säga att jag skulle vilja ha sex med honom om det ledde till att jag fick känna Jonas inre... Jag vinglade upp till honom igår när han gick i sin fina Tintin-frisyr med sin korta söta flickvän under vår promenad från Södra station till Gamla stan och sa det han redan vet... Jag är så sjukligt avundsjuk på hur du lyckas bygga upp dina relationer. Dina vänskapliga relationer och dina band till dina flickvänner. Du har haft två flickvänner så vitt jag vet och båda under lång tid, flera år, och när det tog slut med den första lyckades du ganska snabbt hitta en annan. Inte för snabbt men snabbt. Snabbt på ett bra vis, inte som Johan som kräver en relation för att fungera och kastar sig in i vad som helst för att få det behovet uppfyllt utan snabbt som i att du konstaterade att din och Fridas tid var slut och hade varit fin men att det var dags att gå vidare och hitta en annan vettig människa. Och så gick du vidare. Och hittade Anna, eller om hon hittade dig; ni hittade väl varandra. Man ser så tydligt att ni är ett par... Det är så himla fint. Det är så fint att jag vill få ta på det där bandet mellan er och även om jag egentligen är mer attraherad av din flickvän än dig Jonas skulle jag inte vilja nudda henne, då skulle jag lätt förvirra mig själv med dig, utan jag vill istället få känna din kropp och själ så att jag kan hitta den delen av dig där er relation har lämnat ett spår. Inte tvingas vara en del av relationen utan bara känna den. Åh...

Jag stör mig på dig ibland. För jag tycker inte att du har åstadkommit så mycket här i livet ännu ärligt talat; du kan rita men gör du ens det numera? Vad ska du jobba som, du är inte så överdrivet begåvad inom något skolämne och anstränger dig inte ens för att kompensera bristen på naturlig fallenhet för skolan med ambition. Du glider inte ens, utan det går bara åt helvete för dig då och då och folk, jag, Calle och Anton exempelvis, skrattar åt dig för att du stundtals är så jävla dålig. Men du vet tusen gånger mer än mig om livet... Dess mekanismer. Hur man ska behandla det för att kunna vakna upp med en stilla vårdag i sinnet, dessutom med en flickvän i famnen och omgiven av en massa vänner. Vakna upp i ren och skär lycka. Jag letar fortfarande efter den förmågan.

Kyss mig Jonas.

Blunda

Det är verkligen helt hopplöst att förstå sina känslor. Jag har ingen aning om jag är glad, nere, lugn eller trött just nu... Var är vågen som berättar för mig hur jag ska tolka dem här känslorna? Jag har ingen aning om jag kommer att gråta snart eller bara sitta och le harmoniskt... Jag kan knappt förstå att jag är vid liv. Tänk att det snöar ute. Helst vill jag skratta, gråta och skrika på allt, åt allt, för allt och med allt... Absolut allt. Och så är jag rädd. För så mycket... För saker jag borde vara rädd för och saker jag inte har någon som helst anledning att frukta... Åh. Jag tänker sluta skriva nu... Och hoppas att tystnaden säger vad jag inte kan säga. Du som läser detta, slut ögonen och känn bara efter... Så länge det behövs. Tills du känner dig själv. Tills du förstår vem du faktiskt är. Slut ögonen...

Söndagen den 22:a mars

Kvinnor är överlägsna män. Jag har skrivit det så många gånger förut men detta faktum visar sig på oändligt många olika sätt... Jag har nog aldrig sett en kvinna verkligen gå ner sig själv totalt, gå ner sig så till den grad att hennes utseende närmar sig det berömda Skriet, gå ner sig så att varenda litet ansiktsdrag skriker smärta... Jag har sett och hört kvinnor bryta ihop för ögonblicket, gråta tills de nästan krampar men det handlar om just ögonblick; en kort händelse. Annars lyckas kvinnor visa en oberörd yta, hur jävligt livet än är...

Män sitter på sina rum och låter sig ätas upp av den unkna dimman som bryter ner absolut allt... Män och män; det finns inga män, vi är bara pojkar. När de lämnar pojkrummet följer molnet med och stinker så att alla kan känna hur ångesten andas...

Å andra sidan har jag aldrig sett ett flickrum på samma sätt som jag har sett en pojkes.

Kvinnor skrattar åt oss pojkar, med all rätt. Senast igår skrattade en tjej åt mig, jag raggade inte ens på henne utan försökte bara förmedla mina tankar till en annan själ! Jag stod och försökte vilt förklara hur jag känner om förhållandet mellan ljus och mörker i storstaden och hon bara log åt mitt tafatta försök att med ord formulera något som inte går att sätta ord på...

Tankar är till så stor del upprepningar. Man återkommer till samma punkt om och om igen, och så rör man sig vidare efter att ha kört samma tankebana hur många varv som helst... Känslor återupprepas också, återkommer när man minst anar det. Min största fiende är kluvenheten. Om jag kunde skulle jag sätta en kniv i den och njuta av hur dess dess blod blötte mina fingrar som ett sista minne av hur den kändes... Nu kan jag bara slå mig själv för bröstet och gråta med öppen mun. Stängda ögon. Spända senor i halsen. Snor överallt. Tårarna syns knappt... Och ett förtryckt skrik som blir en häftig inandning och däremellan för en sekund kanske ökar lite i styrka...

Den finns överallt, kluvenheten. När man är ute i skogen med Cilla och tycker att livet är fint i sitt lugn, men kanske lite ensamt..? När man är i ute på uppdrag med Stockholms finaste och tycker att uppdraget går bra, men hur jävla nödvändigt är det man håller på med egentligen..? När man är hemma hos en vän tillsammans med andra och bara umgås vilket är trevligt, men lite väl händelselöst..? Ge mig en absolut positiv känsla som inte går att ifrågasätta. Perfektion.

Det sägs att man får den man förtjänar. Vilken skala man använder sig av för att mäta en persons förtjänlighet är det ingen som vet, men den sägs fungera. Jag funderar då och då på om jag är så bra att ingen förtjänar mig eller om jag är så dålig att jag inte förtjänar någon. Bäst eller sämst. Både är lika ensamma... Kan man inte få vara så där lite lagom bra? Så att världen svärmar av fina människor att kära ner sig i, som dessutom faller för en själv, inte för ytan man uppvisar utan vem man faktiskt är; skavankerna så väl som de vassaste delarna...

Mitt liv är ett sådant enormt jävla haveri. Jag försöker vira ut en tunn koppartråd som har slagit knut på sig själv... När man har stått i sin källare och försökt göra just det (fixa en tillknasad koppatråd) är den bilden väldigt målande, tro mig. Mina vänner endera knullar, knarkar eller klottrar. De är hyfsat normala människor på det stora hela som lever ungefär som man kan förvänta sig att en ung storstadsmänniska ska leva med andra ord. Jag är också hyfsat normal. Men hur lyckas man som en hyfsat normal socialt fungerande människa med konststycket att under arton år förbli okysst? Inte ens en liten puss? Helt jävla otroligt.

Det råder så mycket förvirring i mitt liv... Jag känner då och då att jag inte är begåvad nog för att göra karriär. Jag skulle klara det om jag ansträngde mig till döds men det skulle inte flyta på så där naturligt... Min begåvning ligger på andra plan. Jag påstår mig bara vara en jävla slitvarg, inget annat. Jag kan gå längs linjer i all evighet, har nog gjort fler armhävningar än vad alla andra killar i min klass har gjort sammanlagt, kan stå ut med smärta länge... Väldigt länge. Men är jag bra på det, är jag en bra slitvarg? Jag överlever evigt slit men mer då, kan jag känna mig lycklig samtidigt som jag sliter? Min mamma beskrev hur mitt liv skulle bli om jag bestämde mig för att genomföra min vackra plan om att flytta hemifrån, ut till ingenstans... Livet skulle enligt henne bara handla om att skaffa mat och få sömn. När hon sa det förstod jag ingenting; det är ju vad livet handlar om? För bara några månader sedan handlade mitt liv om att sköta skolan, få upp tillräckligt med graff och i övrigt se till att överleva... Det var allt. En bra dag var en dag då dessa kravspecifikationer uppfylldes... Vad ska man annars göra med livet?

Jag tror att jag har mått sämre än vad jag själv riktigt har förstått ännu. Det finns inte tillräckligt med distans för att betrakta dem där åren utifrån... Precis som jag behövde lite avstånd för att skriva om Natalie behöver jag lite avstånd till mitt jag för att beskriva det. Jag tror att mitt uppsving började med H., någonstans runt förra hösten eller kanske vintern alltså. Det var en frisk vind. Sedan dess har det nog gått uppåt sakta men säkert, och en vis annan tjej har nog också bidragit en del genom att bara finnas till; tvinga mig att känna känslor. Visst, inte alltid de bästa känslorna men åtminstone något... En påminnelse om hur starkt det är att bara acceptera bristen på fråga; du behöver varken vara duktig i skolan eller måla mycket, det är inte så man mäter livet. Livet är så mycket mer, det är alla underliga känslor som uppstår ur tillsynes meningslösa ting. Någon gjorde något och det fick mig att känna.

Man vill bli förstådd... Jag vill bli förstådd. Att bli förstådd är att inte längre känna sig ensam, känna att man istället för ensamheten har någon att slåss mot odjuret tillsammans med. Det kan handla om att förklara en känsla för någon annan, en vän eller bara en bekant men det mynnar oundvikligen ut i längtan efter kärlek. Att vara med någon man förstår och som förstår en själv och tillsammans tackla livets svårigheter men även glädjas åt dess framgångar och allt däremellan... Jag är inte besatt av någon människa men jag är besatt av tanken att slippa vara ensam, det kan jag inte förneka. Men om man är ensam med någon enbart för att undvika ensamheten förblir man ensam, därför spelar människan eller människorna man ser som räddningen väldigt stor roll.

Jag tycker oändligt synd om A... Han har ett mått. Han vet exakt vad han har gått miste om. Jag har bara en dröm att sörja, en dröm som jag knappt ens tror på.

Tillbaka till koppartråden. Jag försöker få balans i mitt liv och se till att prioritera mina vänner... Inte fokusera mitt liv på en enda sak oavsett sinneshumör och deppa ensam resten av tiden utan göra olika saker beroende på vad jag har lust med och dessutom se till att umgås med andra människor som jag tycker om. Och se till att se ut som en artonåring istället för en en tioårig pojke. Det kanske låter lätt men fan vad svårt det är för mig, åtminstone med den där drömmen om att leva i tvåsamhet hela tiden i bakhuvudet. Den bara finns där, jag kan inte hjälpa det; det är inte mitt fel. Allt vore så mycket lättare med dig vid min sida, det vore verkligen det... Men om du vill ska jag så klart inte störa.

Får jag vet vad du tänker på!

Skulle du råna en bank för oss två?

Om det är så, låt mig veta...

Och om det är nej så går jag...

Jag ska inte tvinga dig.

Och så vill jag hälsa till Hosen avslutningsvis. Jag vill bara det... Jag tänker på dig.