The Philosophy of Sex; An Introduction

Varför skulle det vara ärligt att skriva varenda tanke man tänker? Just nu tänker jag att jag skulle kunna trycka ner alla tangenter samtidigt och låta mina fingrars muskler (och verkligen enbart dem) styra mina ord. jirgrewguobwergboi4ibohvn wnotwoibn44nio435qoin.+. Var det ärligt? Det kanske det var... Jag vet inte. På någon nivå kanske det är ärligt att skriva varenda tanke, oavsett dess liten- och fånighet. Det känns dock ärligare att skriva sådant som man i vanliga fall kanske skulle skämmas lite för att prata om... Men då är ju ärlighet att visa upp den lilla sida av sig själv som skiljer sig ifrån normen, inte att visa upp hela alltet. Man kanske inte behöver vissa upp hela alltet, eftersom så mycket som sagt är detsamma för alla... Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vill bara komma fram till att det inte går att definiera vad som är ärligt och oärligt, och att vad jag skriver är varken eller...

*

Jag inbillar mig att jag blir sämre och sämre på allt jag gör. Igår när jag tränade kände jag mig svagare än någonsin. Och ändå var det mitt bästa ryggpass hittills. Det är så med allt, det känns verkligen som att jag blir sämre och latare men det blir jag inte. Som tur är förföljer den här känslan mig inte dygnet runt, utan endast då och då. Den försvinner nog snart.

*

Jag hinner inte skriva vad jag tänkte... Det får vänta...

Lalala, jag gör vad jag vill, lalala...

Bitches used to ask me to kick a flow to them

Next thing you know I'm stroking them

Det är så vi rullar!

Jag tror vad fan jag vill, för tror man på något tillräckligt mycket blir det sant. Och att jag skriver vad jag vill behöver du inte ens godkänna, jag kommer att göra det ändå. Vi ses imorgon!

Jag kom på att jag vill skriva en sak till så jag lägger till det här stycket några minuter efter skrivandet av det egentliga inlägget... Vad fuskigt. Jag borde skriva ett nytt inlägg egentligen. Men det vill jag inte. Jag vill bara skriva kort och gott att du kan säga vad du vill men faktum är att du har suttit och pratat med mig flera av den gångna veckans nätter. I timme efter timme. Det betyder bara att det tycker om att prata med mig, det vet jag, men det går åt rätt håll. Och igår var en bra dag när jag vågade mycket... Jag är på gång, på väg upp och vägrar falla ner!

The World Is Below The Heavens

Tunnelbanan är det allra finaste. Holiest of Holy som UP skrev en gång... Dels är tågen dem mest värda tågen man kan måla i Sverige, men det är systemet i sin helhet jag pratar om, inte enbart tågen. Det är alla tunnlar där folk har sprungit ifrån väktare och utforskat stadens dolda utrymmen, det är stationerna där golven är storstadens motsvarighet till grottristningarna, det är linjerna utåt förorterna där folk tar sina första steg in i graffvärlden... Och tågen förstås, känslan när man att utan förvarning ser en panel rulla in är helt enorm. Jag ser sällan panels, men när jag väl ser dem blir jag varm.

Det händer saker i tunnelbanan, om man bara håller sina ögon öppna och hjälper världen lite på traven... Igår började jag prata med några fulla KTH:are på tuben, eller det var faktiskt de som började prata med mig. De diskuterade hur jag skulle tvätta mina jeans vilka jag ansåg att jag lika gärna kunde slänga men de tyckte att dem var bra och skulle tvättas genom att läggas i kallt vatten för att få bort blodfläckarna som prydde högerbenet! Jag råkade skära mig lite igår och jeansen fick lite stryk... Innan vi pratade om jeansen förhörde de mig om ifall jag hade varit i slagsmål, och jag sa att jag inte hade varit det men de tyckte att jag skulle låtsas som att jag hade varit i slagsmål och vunnit om någon frågade. När jag berättade att jag läser natur-natur blev de än mer exalterade; blod på jeansen och naturare, vilken blandning! De tipsade mig om att söka teknisk design på KTH (de läste det) eftersom det i klassen "BARA ÄR TJEJER!!!". Det roliga var att de sedan sa att det är typ hälften tjejer... Men på KTH är det väl detsamma som bara tjejer.

Senare på kvällen, när jag hade gymmat och skulle byta plattform vid Slussen för att ta mig hemåt, såg jag i trappan på väg upp till perrongen hem en lapp som låg ensam ute i kanten av ett trappsteg... Den var rosa. Inte illrosa utan ganska behagligt rosa, det var en post-it-lapp så tänker er den rosa motsvarigheten till de vanliga gula lapparnas färg. På lappen stod det Simon med bläckpenna, understrycket med en rödrosa spritpenna. Dessutom var det ett litet hjärta, ritat med samma bläckpenna som namnet hade skrivits med. Jag tänkte nästan ta upp lappen och behålla den men jag struntade i det. Jag stannade upp, ensam i trappan, och tittade lite på den. Log för mig själv... Sedan gick jag vidare och uppskattade världen för dess stöttande. Tack, det behövs.

Lite andra småsaker hände också. En kvinna i 45-års åldern frågade mig "vad ska man behöva stå ut med" när några 20-åringar pratade rätt fritt om vilka han och hans kompis skulle ha sex med. Jag svarade att det bara är att stå ut i två minuter, då kommer tunnelbanan. Hon svarade att det var ett... Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa, något om att det var ett bra eller åtminstone intressant perspektiv. Sedan gick hon på tåget och det sista hon sa till mig var att de där två minuterna var riktigt långa. Jag höll inte med henne alls. Jag stör mig sällan på folk som pratar på tunnelbanan, inte ens barn som skriker. Det visar ju bara hur staden lever, vad staden är för person... Det är roligt att se. Ibland föraktar man folk för vad dem säger men jag vet att jag kan säga jävligt dumma saker när jag är uppe i varv och umgås med folk.

Det som är jobbigt är så klart att se och höra rent negativa händelser. Det var en hund som gnydde när jag väl kom på tunnelbanan på väg hem inatt... Jag orkar inte skriva om det. Jag är ingen hjältemänniska utan precis som alla andra vill jag bara blunda och hoppas att världens hemska sidor försvinner då.

Det sista jag såg på tuben var ett par. Jag trodde det var en syster och hennes bror först, för de var väldigt lika varandra och han såg ut att vara lite yngre än henne och var dessutom oklippt jämfört med henne... Dessutom satt de mestadels tysta bredvid varandra, sa inte så mycket. Hon såg bra ut, hon såg begåvad, mogen och söt ut. Han såg fånig och liten ut. När de väl gick av tog de varandras händer och lutade sina huvuden emot varandra samtidigt som de promenerade iväg i natten... Sådant ger mig hopp. Att det faktiskt ordnar sig för dem flesta även om vissa, däribland jag själv, tycks vara hopplösa.

One Love

Jag vet inte riktigt varför jag berörs av hiphop... Det är något med de korta slagkraftiga raderna. Man hör flowet och beatet i flera minuter och sedan, för några sekunder, fångas man av ett fåtal ord... En hel låt och allt man har förstått textmässigt är två rader. Men det räcker, men har förstått allt. Ibland kan man inte ens på en rent intellektuell nivå förstå det lilla lyrikstycket. Det kan vara ologiskt, grammatiskt felaktigt och innehålla ord man inte förstår... Men man förstår.

Vissa lyckas till och med skriva hela verser som trollbinder en. Det är inte riktigt samma sak; om de korta formuleringarna är en bild är verserna snarare en film. Den ena varianten är inte bättre än den andra, det är bara annorlunda format för att uttrycka en känsla eller tanke. Jag blir inte lika hänförd av poesi, för där finns det sällan någon musik som förstärker orden och bestämmer uttalet; rap är onomatepoesins höjdpunkt.

Jag författar lite rader själv ibland. Inget seriöst utan kanske i form av SMS till C. eller spontant någon gång när vi träffas. Ibland ensam i mitt huvud, i vissa fall till och med på datorn. Jag gillar inte att skriva för hand, det uppstår inte samma flyt som på tangentbordet... Det blir inte särskilt bra och rimmen är fåniga men det är verkligen äkta hiphop i min värld; en amatörmässig vilja att uttrycka något och göra det. Att man själv är amatör behöver inte begränsa ens verk, de kan mycket väl konkurrera med elitens. Man behöver absolut ingenting förutom ett fåtal ord som man låter flyta samman... Det kanske är därför jag är redo att ge upp så mycket för hiphoppen, för att jag vet att även om jag fråntas allt utom min tankeförmåga kommer den att finnas där.

En eftermiddag

Varför skriver jag egentligen den här bloggen? Inom kort kommer ytterligare åtminstone en person att kunna läsa vad jag skriver och förstå mer eller mindre allt. Så mycket som man kan förstå av vad jag skriver. Det känns inte så obehagligt, utan tvärtom lite roligt. Jag undrar om det är han som hon tycker om, han är en fin kille.

Mina föräldrar kan läsa vad jag skriver och jag skriver om alltifrån sex till dumma saker jag gör, saker jag annars aldrig skulle nämna för dem. Det berör dock mig inte särskilt mycket att dem kan läsa det; för mig är vad jag skriver en berättelse och även om den handlar om mitt verkliga jag förändrar beskrivandet av livet livet självt. Det enda jag stundtals skäms för är att jag inte skriver om något viktigare, att jag inte ser till att engagera mig för att göra den här världen lite bättre; politiskt, genom välgörenhet eller på något annat vis. Att jag enbart skriver om mig själv och min upplevelser, och är så pass bortskämd att jag anser att mitt liv då och då är hemskt. Jag tröstar mig dock med att det är mänskligt, man vet bara vad man själv har och oavsett hur utvecklad empati man har är det svårt, för att inte säga omöjligt, att leva sig in i någon annans tillvaro. Jag skriver inte den här bloggen för att förändra världen, så storslagna tankar om mitt skrivande har faktiskt inte, utan för att det på någon nivå underhåller mig. Som filosofi; helt meningslös men roligt. Är det inte vackert vilka konstiga förklaringar människan kan hitta på för att förklara sin tillvaro, förklaringar som kanske är helt fel men ändå är någorlunda vettiga? Det är kreativt.

Dem enda jag inte vill ska läsa denna berättelse är mina bröder. Jag vill ha en frizon i världen, en plats där jag inte blir dömd för allt jag gör. Kanske. Jag vet inte varför jag inte vill att dem ska läsa den, men jag vill inte det.

Jag skriver dessutom bloggen för att tvinga mig att inte falla ihop. För att tvinga mig själv att fortsätta stå upp, fortsätta försöka med allt.

*

Roligt är något jag är dåligt på att ha. Vad gör folk för att ha roligt? Är det att gå ut och festa som är folks definition på roligt? Då lever ni ju bara några få timmar i sträck per vecka, det skulle jag inte stå ut med. Jag tränar, inte för att det alltid är roligt utan för att jag vill bli vältränad, och vissa dagar är det skönt, andra dagar mindre skönt. Roligt? Ingen aning... Jag målar, det är knappast roligt hela tiden men det förstärker känslan av mening med livet. Jag tänker, tänker för att jag måste; om det är roligt eller ej har jag ingen aning om. Det är bara något som sker inuti mig oavsett vad jag gör. Jag pluggar, för att få mötas av en ljus framtid, knappast för att pluggandet självt är roligt (även om det har sina ljusglimtar).

Det roliga är små slumpmässiga ögonblick. Att se något tokigt, att prata med någon som säger något komiskt eller den första sekunden då man gör något man har längtat efter att få utföra. Det är kanske därför folk går ut, för att sannolikheten att uppleva dessa ting ökar när man är med folk och dessutom inte är vid sina sinnens fulla bruk... Men du har större potential när du är nykter, om du inte är en feg ynklig jävel. Jag ska kanske försöka dra mig ut någon helg. Kanske med Tove, Hosen är för pundig, Hanna för kulturvänster och Calle orkar nog inte med mig just nu. Får se vad som händer. Dricka vet jag inte om jag orkar, det kan bli riktigt dyrt.

*

Tillbaka till varför jag skriver bloggen. Jag skriver för att förklara mig själv, för att jag allt som oftast i det verkliga livet uttrycker mig så osmidigt. Det här har jag skrivit om förut. Verklighetens Simon pratar i rask takt utan uppehåll, bloggens Simon har ett högre mått av eftertänksamt. Några ord, ett uppehåll mitt i en mening och så en tystnad... Och sedan ett fåtal ord. Därefter tystnad igen... 

Dem senaste inläggen, även detta, har jag dock skrivit i väldigt hög takt men så tycker jag inte att dem håller samma kvalité som vissa av mina tidigare skriverier. Experimenterande är alltid bra hur som helst.

Jag är rädd för att jag har någon form av diagnos. Jag har som sagt en hel del konkreta problem i form av brottslighet, socialt umgänge och ett mörkt förflutet. Bara det tyder på att något är fel, i nästan alla beskrivningar av psykiska sjukdomar pekas ju "antisocialt beteende" ut som en konsekvens av sjukdomen i fråga (säger jag som absolut expert på psykologi...). Bloggen visar dessutom att jag har mer än nådigt starka känslor, i alla riktningar. Textmängden ensamt är ju bara den sjuklig, hur orkar och hinner jag? Varken jag eller andra tar nog den här tanken på särskilt stort allvar. Jag tycker själv att jag är fånig; tror jag mig verkligen vara så pass speciell att jag kräver en diagnos? Självupptagna äckel. Å andra sidan är jag rädd för att själva övertygelsen om att det är lugnt, att jag bara är förvirrad och ung, visar att jag faktiskt är sjuk... Att vägra inse tanken själv bekräftar farhågan.

Jag undrar om jag är farlig eller en vanlig människa. Jag har väldigt hatiska känslor ibland, och då jag är underordnad dem vet jag inte var min gräns går. Jag har dock tillräckligt med intellekt för att bromsa mig, åtminstone den våldsamma delen av mig själv.

Nu får det vara nog med skrivande för stunden. Det blir för spretigt, det ska vara fokus på en enda tanke. Och den tanken ska beskrivas så skarpt att inte bara jag själv börjar gråta av orden, utan även andra.

The thought alone is killing me right now!

FY FAN VAD BRA DEN HÄR VÅREN KOMMER ATT BLI!!! PER-FUCKING-FEKT!!!

Ante up Håkan

Vad spelar det för roll var du har mig?

Å alla nätterna på väg hem

å vi höll oss kvar till gryningen

Jag har aldrig skrattat så länge...

Å jag önskar att jag inte blev kär i dig

å jag önskar att jag blev, mer kär i dig

Det enda som gick därifrån den natten var telefonledningar, och tågens...

Å jag väntar på gryningen...

Å jag väntar på gryningen...

Ja, jag väntar på gryningen

Ja, jag väntar på gryningen

Å jag väntar på gryningen... Ååååh...

Jag säger det igen: Fuck alla andra

Den enda filosofin som håller i längden är att man ska kunna stå på sina egna fötter. Det är okej att ta emot en hjälpande hand då och då men i grund och botten ska man alltid vara medveten om att man står ensam, om än inte låta det mynna ut i en cynisk pessimism mot världen. Låt det bara vara ett konstaterande, inget mer.

Jag är med i NBC men jag är redo att bli droppad från crewet vilken dag som helst. Jag skulle inte deppa och jag skulle inte bry mig alltför mycket rent allmänt. Jag skulle ta det, och jag skulle handskas med det. Det är just därför jag inte kommer att bli droppad, för jag står på egna ben istället för att glida på andra; jag har tagit mig hela vägen hit själv, utan någon som helst hjälp. Det är mer än vad dem flesta kan säga.

Äntligen något ärligt

Det finns saker man inte vågar skriva.

Nedräkningen har börjat

Vilken baksmälla den här historien kommer att sluta med. I detta nu, och ändå sedan hon fick veta, har jag känt ett konstant lyckorus men samtidigt en sorg. Man kan hata och älska samtidigt, och man kan vara lycklig och olycklig i ett och samma ögonblick. Och om den andel lycka jag känner nu slår över till ren och skär olycka, då kommer jag nog att gå under... Jag är rädd för att jag faktiskt inte kommer att lyckas få henne. Få henne, fånga henne, jag vet inte hur jag ska precisera min jakts mål för jag har ju ännu inte riktigt bestämt mig för vad jag vill... Helst skulle jag väl vilja se henne som min flickvän men det är ett så diffust mål. Det är lättare att säga att jag har lyckats när jag har legat med henne, det är en lagom nivå. Och jag tror faktiskt att jag kan klara det, det finns en så stark känsla av att hon känner åtminstone någonting för mig.

Skriver jag det här för mig själv eller som en sång åt henne? Jag menar inte allt jag säger, och det jag säger är en censurerad version av mina tankar; då kan ni ju tänka er hur lite av det jag tänker som jag faktiskt menar. Igår kväll ville jag skriva ett inlägg där jag kallade henne för jävla hora och verkligen förolämpade henne på riktigt... Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle skriva, och jag tror knappt att jag menade det alls. Hon ber ju om att bli förolämpad, och det blir jag sur på. Och jag blir sur på att hon hela tiden ska poängtera hur lite jag gillar henne, som för att frigöra sig själv från allt ansvar. Låt det bara vara en lek, en lek där jag vill fånga henne och hon ser hur duktig jag är. Inte för att jag är man och hon är kvinna utan för att jag tycker om henne och hon vet det. Men det är inte bara en lek, det är mina känslor; hela jävla min tillvaro. Grät jag på grund av henne? Nej, allt kretsar ju inte kring henne. Jasså, är det därför du har tänkt på henne dygnet runt senaste två dagarna Simon? Har hennes namn varit utanför ditt medvetande en enda gång sedan du pratade med henne sist? Och hur många av dygnets timmar har du tänkt på henne senaste månaderna? Du är äckligt besatt.

Det är en så stor motsättning mellan vad mina jag vill och hon vill. Jag vill skriva en blogg som försöker porträttera mitt innersta och hon vill läsa en sådan blogg, men mitt inre är inte alltid alltför vackert och sexigt, och jag vill ge bilden av att jag kan förföra henne. Helst skulle jag vilja kunna bete mig som en sådan där härlig tjejtjusare som rör sig utan tvivel och plockar en flickas hand utan att han känner henne och drar med henne på äventyr... Han vinner alltid för han är den enda som vågar försöka. Och det är egentligen mitt enda hopp, ingen annan vågar ju försöka fånga henne och om jag bara vågar så lyckas jag nog.

Jag såg mig själv på tunnelbanan idag. Från ingenstans satte sig en man med silverrandig svart kostym och en hink med en ensam ros, bredvid mig. Där är ju jag. Romantikern Simon. Så rolig jag ser ut! Men det är bara bra Simon, man kan skratta åt dig men det är charmigt! Våga fortsätta att se ut som en tönt! Egentligen var det ju inte jag, jag har bara en önskan om att våga dela ut rosor och leka med andras känslor... Särskilt hennes. Men jag vågar ju inte.

När rosmannen bytte tåg bytte han även skepnad. Det visade sig att utklädnaden inte var något annat än yta, för han var ingen romantiker utan snarare en förvirrad filosof. Han satte sig bredvid två tjejer, frågade på en gång om de kunde beskriva varför det blir dag och natt genom att med hjälp av sina händer förklara hur jorden snurrar. Om de lyckades skulle dem få rosen. De misslyckades, gick istället av tunnelbanan och sa som en adjöhälsning att rosen var väldigt fin (den var ljusrosa och faktiskt väldigt fin). En man och en kvinna satt i sätesbåset bredvid honom. Han attackerade dem istället, och frågade detsamma. Allt urartade i en diskussion om att människorna måste bli upplysta; upplysta om att jorden roterar runt sin egen axel i en viss riktning, att vi rör oss med en hastighet av 22 000 km/h genom rymden och att vi alla är utomjordingar! Alla måste veta det!

Varför? Varför måste vi veta det? Frågade kvinnan när mannen hon umgicks med hade gått av samtidigt som kostymfilosofen predikade vidare. Varför måste vi veta dessa helt onödiga ting? Hur påverkar det mig?

Det var inte ignorans hon uppvisade utan bara en ärlig betraktelse; att det faktiskt inte spelar någon som helst roll hur snabbt vi åker genom universum eftersom vi ändå upplever att vi står stilla. Men filosofen vägrade acceptera vad hon sa och föreläste vidare om alla möjliga frågor, när jag gick av var han i fullfärd att prata om hur ägg ruttnar i franska barer, han hade börjat prata om detta då en full israel som (enligt kostymmannen) såg ut som en fransman (han hade en rolig frisyr och bröt rätt hemtrevligt samtidigt som han såg rätt glad ut i sitt påverkade tillstånd) satte sig mitt emellan de två lägrenas fästen. Han höll på precis som jag. Tjatade på om en massa ting som inte spelar någon roll. Vad spelar det för roll om jag utnyttjar henne för att skriva? Vad spelar för roll om jag ens tycker om henne? Vad spelar det för roll om vi blir ett par eller enbart förbli vänner? Vad spelar att det för roll jämfört med den gemensamma känslan hon och jag kommer att känna när vi ser in i varandras ögon och förstår att vi kommer att ligga nakna i hennes säng om några sekunder?

För trott eller ej; det kommer att hända =) .

Knarkare

Jag är verkligen en jävla knarkare. En känslonarkoman, lika sorglig som dem som tyr sig till rena och skära ämnen för att stilla sitt begär.

Det läskigaste är om jag bara utnyttjar henne för att kunna skriva. För det är väldigt roligt att skriva vissa av inläggen. Jag rodnar, ler och känner mig liten och stor samtidigt.

Knarkare.

Lila & Brun

Jag kommer inte kunna skriva vettiga inlägg på ett tag... När får ursäkta mig men jag kan bara inte... För mycket naturliga glädjeämnen i blodomloppet.

Jag känner mig sjukligt sprallig. För även om hon inte leker med mig ännu verkar hon inte tycka att det är jobbigt att jag sneglar på henne ifrån andra sidan rummet... Och hon skulle nog inte tycka det att det vore särskilt jobbigt om jag en dag frågade om hon vill komma hem till mig och leka. Pretty pink, baby blue... Why don't you teach me something new!

Jag skriver mest inlägg om mina känslor till henne, inte särskilt mycket om henne. Jag har redan skrivit tusen gånger om att jag är så förvirrad, att jag inte vet vilka känslor som är sanna och vilka som lurar mig... Jag visste ju att jag skulle falla för henne redan i höstas, har jag fallit för henne enbart på grund av den övertygelsen? Eller hade jag kanske redan fallit för henne då, utan att jag vågade erkänna det ens för mig själv? Jag vet inte... Jag vet inte. Om jag inte kan skriva ett inlägg om henne, är det då verkligen henne jag tycker om eller är det bara sammanblandning mellan hon och hon? Men jag kan ju skriva om henne... Jag har skrivit om henne. Jag har skrivit väldigt, väldigt bra om henne, bättre än något på den här bloggen men det får ni inte se... Att jag ens nämner det här känns fel. Det är mellan henne och mig...

Hon får på tok för mycket komplimanger. Bortskämda jävel. Och jag är för snäll mot henne, jag är snäll mot alla men jag kan vara lite taskigare mot henne bara för att retas... Det vore bra.

Den stora frågan är egentligen vad det innebär att känna någon. Jag förstår mig inte på folk som träffar varandra på krogen, på någon fest eller liknande... Hur vet du vem du drar med dig hem?! Drar folk med sig någon enbart för sex och ibland visar det sig att man hade tur, att personen duger för mer än bara sex? Och så kör man på med den personen, man lär känna varandra under tiden som ens pojkvän-flickvän-relation pågår... Jag förstår inte. Jag är värdelös på att lära känna folk rent allmänt, åtminstone när man tvingas lära känna ett antal okända människor samtidigt som man ska umgås med folk man redan känner. Jag behöver lite lugn och ro, jag umgås helst i par rent allmänt...

Är att känna någon att känna till någons åsikter, inre tankar och allmänna liv? Då känner jag en hel del personer. Är det att veta vad någon gör när ingen annan kollar? Hur någon äter sin frukost, vad någon sysselsätter sig med när denne är ensam... Är det att vara uppriktig mot varandra och lita på varandra? Det är ju inte att känna varandra, det är bara ett tecken på att man känner varandra... Men kännandet kanske inte går att definiera på något annat vis än genom just dess enkla konsekvens. Och vi känner inte varandra så bra egentligen men vi litar ju på varandra, jag litar på dig och du litar på mig... Det tror jag att vi gör. Och om vi inte känner varandra, hur kan vi då ens vara vänner?

Jag förstår inte hur det fungerar när det där bandet bryts. Två människor umgås med varandra dagligen och sedan, som en blixt från klar himmel ibland, bestämmer sig den ena av dem två att det får vara nog... Packar sina saker och drar. Pratar inte på några veckor. Vad in i helvete? Hur kan något så starkt vara så skört? Hur fattar man beslutet att helt plötsligt ge upp? Ger man upp när man ens behöver anstränga sig? Är kärlek att inte behöva anstränga sig alls för att tycka om någon eller en vilja att anstränga sig för att bevara relationen... Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting. Men jag vill verkligen lära mig...

Pretty pink... Baby blue... Why don't, you teach me... Something new?

Åhhh, kom igen Lena!

När jag var ute på en promenad häromdagen hittade jag denna sköna sign... Ingen piece utan bara denna lilla text. Jag började skratta lite för mig själv.

Så jag hör att du förklarat krig mot kärleken...

Jag vägrar fälla en tår. Vare sig tåren är en riktig tår eller en dålig känsla; jag vägrar. Jag vet att jag är så mycket bättre än vad jag visar utåt, jag vet att mitt illamående har förlamat vissa av mina ljusaste sidor...

Det är dags att steppa upp sitt game. I plural egentligen, för det är många delar av mitt liv jag kan förbättra om jag bara ser till att ta fram mina bästa sidor. Jag kan göra mycket bättre ifrån mig i skolan om jag ser till att faktiskt bry mig och verkligen kämpa, jag kan lyfta väldigt mycket tyngre skrot om jag bara tar i, jag kan måla enormt mycket mer om jag verkligen vill och jag kan fånga henne; det kan jag verkligen. Och jag kan kan må bra, det femte elementet.

Det är skönt att ligga i sängen och låta den spontana känslan av sorg överväldiga en... Känsloresultanten pekar ditåt och själen förväntar sig att den känslan ska tillåtas accelerera. Men jag vägrar, för jag vet att det inte kommer att leda någonstans alls. Det kan vara kallt, blött och snö ute; jag skiter fullkomligt i hur vädret egentligen är för det är vår och sol nu. Det är vår, inget annat. Och på våren låter man känslorna och hoppet flöda inför sommaren då ens innersta önskningar förverkligas.

Och du din jävel! Man går och lägger sig efter två, somnar troligtvis närmare tre efter att ha pratat med dig många timmar och förväntar sig att få sova en lång natt... Jag vaknade innan sju och har knappt lyckats somna om ordentligt sedan dess. Vad ska vi göra åt att du håller på att dissekera mitt huvud? Mitt hjärta snarare, du vet som när man undersökte kohjärtan på högstadiet... Ni kanske inte gjorde det på din skola men på min skola gjorde vi det. Ett snitt, titta; där sitter artären! Vi kan snitta lite mer, se kamrarna... Aj, aj, aj! Försiktigt! Jag lever fortfarande!

Men det ordnar sig. Jag ska försöka få dig att snällt operera ihop köttbitarna som tidigare var ett hjärta, och om inte du gör det kommer jag att göra det själv för att sedan peka på hur vacker denna min absoluta kroppsdel är.

Känn peppen!!!

Nej, men inget jävla depp nu. Sluta nu genast: STOPP OCH BELÄGG!!!

Nu kan det bara gå uppåt! Ja, uppåt ska det gå! Så jävla uppåååååååt det ska gå!

Nu skulle jag kunna tänka mig att förföra henne, sova med henne en natt och sedan låtsas som ingenting. Bara för att visa att jag fan kan och är tillräckligt bra för henne! Flickor har fallit för mig förr! Det har dem faktiskt! Inget jävla faktiskt nu; flickor har fallit för mig! Inga brasklappar. Och våren, när vårsolen tittar fram och värmer; då tänker jag slå till med full jävla kraft.

Det som skiljer tidigare flickor ifrån denna är att jag verkligen inte vill se denna gå förlorad... De andra har jag kunnat acceptera. Visst, jag får göra mitt bästa för att gå vidare har jag tänkt. Men jag vill verkligen inte denna gång, inte med dig! Tro vad du vill om hur lite eller mycket du betyder för mig men det finns en obeskrivlig känsla inom mig som tvingar mig att fortsätta känna för dig... Jag är redo att skämma ut mig inför dig, det har jag redan gjort. Mitt mål är enkelt, det är att en dag när du tittar in här för att läsa ska du mötas av ord ifrån en person som är något mer än en vän...

Semlor är goda!!!

Vad vet jag

Jag tror inte på ärlighet. Tror inte ens att den finns. Man gör sitt bästa för att vara så uppriktig som möjligt men man når aldrig kärnan i vad man vill ha sagt, det känns alltid som att en liten pusselbit saknas för att beskriva det man vill förmedla. Det kanske är språket som inte är tillräckligt välutvecklat, men om man tänker i tankar; begränsar då språket en att tänka vissa tankar? Säkerligen en klassisk fråga inom filosofin som hur många som helst har funderat på innan mig... Och ingen har kommit fram till ett skit.

Jag undrar varför jag lever mitt liv som jag gör. Varför fortsätter jag ens klottra? Det är ett ljus men samtidigt ett gift; det ersätter allt men förhindrar också allt. Om man kan uppnå varje möjlig känsla igenom klotter, varför då fokusera på något utanför graffvärlden? Men, det kanske är så att man enbart upplever illusionen av vissa känslor, medan man begränsar sig själv ifrån att känna dem verkliga intrycken... Jag vill inte leva som jag gör idag. Jag vet det. Jag vill måla mer, bomba mer men jag vill även leva, och jag vill få upp mina verk med en helt annan inställning än den jag har idag. Min inställning till livet utanför mig själv är verkligen helt urbota dum: Varför fokuserar jag på att glömma henne istället för att fånga henne? Det är ju helt bakfram för in i helvete, innan hon skriker i ditt ansikte att hon hatar dig inför hela världen har du inte misslyckats. Det är inställningen man ska ha. Just nu är min inställning snarare att jag misslyckades innan jag ens försökte. Idiot. Men okej; jag tänker inte låta henne passera. Inte förrän det är kört. Jag har min givna tid på mig...

Men jag har ju inte ens någon aning om vad jag känner och inte känner... Johan verkar tänka och känna precis som jag i vissa avseenden, han vet inte om han är förtjust i en viss person eller är rädd för ensamheten, skillnaden är dock att han inte bryr sig. Varför skulle anledningen vara så viktig? Acceptera känslan och låt den styra dig... Den är det slutgiltiga måttet på rätt och fel. Förhoppningsvis har du en så pass välutvecklad moral att ingen skadar sig på vägen.

Varför gör jag ens så här emot mig... Leker man med eld bränner man sig, svårare än så är det inte. Men elden är ju så varm och skön, de som sitter runt den säger åtminstone det... Med sina filtar, två och två i nattens mörker. Men jag står ute i skogen runt eldplatsen och tittar tyst in innan jag med en blinkning vänder mig om och ger mig ut i skogen; osynlig och ensam som alltid, på en vandring som alltid slutar i samma skogsbryn blickande in över dem...

Älska mig

Hur många dagar skulle det ta innan hon skulle vara trött på mig? Trött på alla konstiga beteenden; tystnaden, känslosvängningarna, hela min upptaget asociala värld. Några månader? Veckor? Jag tror dagar... Skulle jag verkligen stå ut med henne? Vad innebär det att vara tillsammans med någon egentligen? Vissa verkar umgås dygnet runt, jag vet inte om jag skulle stå ut med att träffa någon så mycket... Jag arbetar bäst ensam, allt jag gör flyter bättre när jag är helt ensam och slipper oroa mig för att någon tittar över min axel och dömer mitt arbete innan det är färdigställt. Det gäller allt ifrån en enkel bläckskiss till att skriva denna blogg.

Och hur lång tid skulle det ta innan jag skulle bli sjukligt svartsjuk på alla killar som skulle kasta blickar åt hennes håll? För vad du än säger ser du sjukligt bra ut, utan tvekan. Andra kanske inte tycker att du är vacker men de tycker definitivt att ditt skal är fint, tro mig. Till slut skulle jag skämma ut mig och slå ner någon; missbruka knytnävar och svordomar. Och så skulle jag ha förlorat dig, dina ögon skulle delge mig det sorgliga beslutet direkt...

Jag är faktiskt redan sur på dig. Utan att du ens har visat något intresse för mig. Om ni övriga som läser denna blogg inte är med på noterna så är allt jag skriver om henne mina små fantasier om vad jag vill... Jag pratar knappt med henne i verkligheten utan mestadels via MSN lite då och då... Allt pågår i mitt huvud. Och jag är sur på henne för att hon redan i detta nu begränsar mig, för jag tycker om henne och det betyder att jag vill göra henne stolt. Jag vill göra min mor, far, övriga familj samt släkt och vänner stolta och jag hatar det, för det jag personligen blir stolt över är vad de flesta av mina närstående skäms över. Jag brukar inte sno kannor, jag är på tok för osmidig och feg. Dessutom vet jag inte om jag tycker att det är helt rätt heller, jag har ju pengar att köpa burkarna med, oftast åtminstone... Men när jag häromdagen för en gångs skull rackade kannor kände jag mig innerligt stolt över mig själv: Dedicated hip hop soldier. 

Vänskap och kärlek kräver dessutom uppmärksamhet, vilket jag hatar. Jag har inte tid att fokusera på att upprätthålla relationer, jag vill göra så mycket annat i livet. Jag kan till och med bli småsur på min hund för att hon behöver gå ut: Jag har inte tid! Och då hatar jag mig själv för att jag är en så dålig husse, för att jag tycker om Cilla så mycket och tycker att hon förtjänar någon som med ett gott hjärta tar sig tid för henne... Att det gör mig ont att känna den där ilskan glädjer mig, det visar åtminstone att jag önskar att jag kunde vara en bättre människa.

Tillbaka till dig. Vi behöver ju inte ta det så allvarligt som sagt, måste man verkligen vara så allvarliga? Vi kan väl bara träffas lite och se vad som händer... Du kan ge mig en kyss, om du inte vill ge mig en kyss kan man vi kalla det något annat! Jag har aldrig kysst någon så det finns inget att jämföra med, för mig behöver läppar som möts inte innebära intimitet och kallas "kyss" utan det kan vara något helt annat... Vi kan strunta i att kalla det något. Då kan andra inte ens få reda på att det har hänt, inget att oroa sig för alltså. Och jag vet inte ens hur man kysser någon, mitt värdelösa försök skulle inte ens vara värt att kalla en kyss. Du kan lära mig hur man gör, sedan får vi se vad vi döper handlingen till...

*

Igår gymmade jag, jag tränade bröst och ben. Jag hatar mina ben, jävla discogymmarben. Jag har sprungit mycket och gjort en hel del armhävningar genom åren, det är alltså inte så konstigt att jag har en rätt oproportionelig kropp. Min kropp kanske är bra som den är, för jag vill kunna springa längre distanser utan att förstöra min leder, se hyfsat snygg ut på nära håll och vara stark. Då kanske en rejäl överkropp och taniga ben är bra, vad vet jag... Men det är så in i helvete jävla fult. Jag ska försöka träna ben lite oftare, så att de blir någorlunda lagom i förhållande till mina armar. Är det någon del av mig själv som jag tycker är vacker är det min överkropp, åtminstone i rätt ljus... Jag är så pass spinkig att musklerna jag har syns rätt bra, och även om det bara är senor man ser på vissa ställen är dem åtminstone en påminnelse om var muskler skulle kunna finnas... Jag kan vara väldigt fåfäng när det gäller min kropp, jag tycker det är vackert att se hur en armrörelse först spänner triceps för att sedan, när rörelsen vänder in mot kroppen, se hur biceps växer sig större och blir blodfylld.

Jag tittar rätt mycket på kroppar i allmänhet, kan komma på mig själv att sitta och studera en fin flicka på bussen... För kroppar är verkligen vackra när dem behandlas rätt; lagom träning, rätt kläder och framförallt bärs upp med värdighet. Många tjejer blir höga på mäns uppmärksamhet, för även om tjejerna säkert sneglar lika mycket på männen som männen själva sneglar på kvinnorna är det inte lika uppenbart hur hänförda kvinnorna blir av en vacker manskropp som när männen blir tokiga av en hona... Kvinnorna är överlägsna oss på alla nivåer. Vi män är starkare och en ensam man skulle utan tvekan kunna hålla ett flertal tjejer i skick om allt som spelade roll vore våld. Men det är inte accepterat att slåss i vårt samhälle, och det är definitivt inte okej att slå kvinnor. Kvinnorna styr, även om de är förtryckta så är det dem som bestämmer. Av någon anledning brukar männen inte våld emot kvinnor, även om det vore det enklaste sättet att styra och ställa. Vissa män slår och våldtar men dem ses som äckel... 

Jag tittade på Eyes Wide Shut nyligen. Det är roligt att återbesöka konstverk med några års mellanrum, man hör och ser alltid nya saker. Hela Eyes Wide Shut visar kvinnans enorma makt över mannen men den absolut starkaste scenen är när en affärsinnehavares dotter förför tre (egentligen fyra) män. Jag kommer inte ihåg exakt hur scenen ser ut men jag kommer ihåg följande; Tom Cruise vill hyra en maskeraddräkt mitt i natten och lyckas övertala ägaren till uthyrningsaffären att släppa in honom (i utbyte mot en ansenlig summa pengar). När de kommer in i butiken visar det sig att ägarens dotter är naken tillsammans med två män i affärens personalrum... Hon är en ung tonåring, männen betydligt äldre. Fadern blir rasande och ska mörda kåtbockarna och även sin slyna till dotter, dottern springer till Cruise för att undkomma sin ilskna far; gömmer sig bakom Cruise och lägger händerna på hans axlar och sticker försiktigt upp huvudet vid hans kind... Och viskar något. Jag vet inte vad hon viskar men Cruise ser ut att vara förvirrad och tveksam men ändå förlorad i den unga flickans skönhet...

När Cruise kommer tillbaka till affären dagen för att lämna tillbaka dräkten han har lånat möts han av en glad affärsinnehavare. Helt plötsligt kommer de två kåtbockarna fram ifrån ingenstans tillsammans med dottern, och fadern är lika glad. Cruise blir tveksam, är det verkligen rätt? Vad har egentligen hänt? Hon är ju så ung... Varför tillåter fadern det? Han fick väl pengar ifrån männen. Dottern är inget offer, hon är tvärtom lika förförisk som kvällen innan. En ensam liten flicka (och hon är verkligen en flicka i ordets verkliga bemärkelse; en litet människobarn av honkön) lyckades ensam förföra fyra män, däribland sin egen far.

Kvinnorna har makten. Dem är förtrycka men de har ändå makten.

Om jag vore tjej skulle jag också använda mäns blickar som en drog. Det är härligt att bli uppmärksammad, det är så mycket i livet som gör ont; det lilla som är skönt av naturen får man lov att ta tillvaro på. Jag skulle klä mig med stil och respekt men då och då luta mig lite extra mycket framför en kille och visa min urringning bara för att jävlas... Och för att känna hur skönt det är att veta att man är vacker, veta att man kan driva folk till vansinne enbart med sin kropp som verktyg. Och ingen kan göra något. Ingen kan nudda mig utan att jag uttryckligen ger dem tillåtelse, ingen kan beskylla mig för något annat än att vara en jävla slampa. Bara för att ni andra inte har lärt er att njuta av livets små glädjeämnen behöver ni inte hata mig... Ni kanske påstår att alla inte kan vara vackra och därmed inte leka denna lilla lek men jag tror ni har fel: Med rätt utklädnad kan alla tjejer vara grymt sexiga. Dessutom handlar det, likt allt annat, bara om ens inre attityd... Det skulle inte förvåna mig om våra tankar om oss själva aktiverar olika DNA-sekvenser som leder till olika utseenden. För de osäkra, ensamma och bekräftelsesökande är nästan alltid fulare än de stabilt säkra personerna.

*

Stockholm är så vackert och stort att jag vill gråta för att hylla denna stad. Stadskärnan är väldigt liten, men staden är verkligen enorm. Från Södertälje till Åkersberga, Saltsjöbadens yttersta spets ut till Bålsta. Det är en helt annorlunda atmosfär orterna emellan, och den varierar dessutom med årstiderna, dygnets timmar och vädret. Livet på Drottinggatan en sommardag jämfört med tomheten en kylig vinterkväll. Men det mäktigaste är skillnaden mellan platserna, att en plats förändrar utseende mellan dag och natt kan jag förstå, men att världen kan förändras så mycket på en sträcka av ett par kilometer är otroligt. Roslagsbanans karga landskap och lugna takt; tyst, enkelspårig trafik, järnvägsövergångar. Solnas sydeuropeiska stil med murar som reser sig samtidigt som gatulyktornas gula ljus lurar en att man faktiskt är i Spanien... Årstas industriella utseende; stål, stål, stål. Bara en massa stål. Till höger och vänster; stål. Containrar, tåg och hus, men stål.

Inte ens språket är detsamma. Det är fin svenska här och var, bara arabiska på andra ställen och en blandning av alla influenser oftast. När jag satt på tunnelbanan häromdagen konstaterade jag att alla människor jag såg pratade olika språk. Och det fungerade, ingen brydde sig ens om det. Oavsett vad cynikerna på FB säger så fungerar det faktiskt när omständigheterna är acceptabla. Helt otroligt.

Men i all denna diversitet finns det något som håller allt samman... Det är olika språk, helt olika miljöer men det är något som gör att man vet att man faktiskt alltid är i Stockholm... TAK, UFF, HTE med flera i söderort... AM, UH och så vidare i norr- och västerort... WUFC:arna utåt Nacka. Men så finns det signaturerna som inte har något hem, utom just Stockholm. Man kan åka vart som helst och ändå se Knock, PMS. Fher, PMS, KN, KN. Det är min gräns för var Stockholm slutar, när vissa signaturers täthet minskar drastiskt, och Fheren är en av dessa.

Nu har jag börjat gråta, varför vet jag inte...

To all of you talking that bullshit...

Jag har varit intresserad av hiphop under lite mindre än ett decennium. Allt började med Eminem men medan andra antingen lämnade hiphoppen för andra musikstilar eller fastande med öronen vid radion rörde jag mig vidare i hiphop-världen genom att lyssna på Wu-tang, Immortal Technique med flera... Så här tio år senare har jag hyfsad koll på både gammal och ny hiphop, även om jag har väldigt mycket bra musik kvar att upptäcka.

Jag började med graff för ungefär fyra år sedan. Jag började för att Calle och några andra höll på, de flesta la dock ner rätt snabbt men jag och Calle fortsatte lira under sommarlovet och hösten. Calle så gott som slutade när vintern tågade in, även om han till skillnad från övriga föredettingar fortfarande var inne i gamet mentalt; han förstår vad graff går ut på medan de andra är mänskliga frågetecken.

Det svenska graffgamet och det amerikanska rapgamet har haft en sak gemensamt under åren jag har deltagit i och bevakat dem; alla har klagat på att de suger. Svensk graff suger, ingen målar ordentligt längre och de som målar är värdelösa. Hiphoppen som släpps är kommersiell, ytlig och inte nyskapande för fem öre. Det är åtminstone vad alla säger.

Till en början trodde jag på kritiken, och ansåg att den var befogad. Efter ett tag, när jag märkte att den aldrig dog ut utan fortsatte år efter år frågade jag mig om det inte kunde vara så att det var gamlingar som gnällde i en "allt var bättre förr"-anda. Och jag trodde mig ha rätt, jag trodde att det bara var klagotungor som kritiserade som ett slags snedvriden nostalgi; istället för att glorifiera det gångna spottade de på det nya som faktiskt var helt okej.

Men sedan hände något... 2008 kom till Sverige. Jag vet inte vad USA:s motsvarighet till 2008 var, det har egentligen alltid släppts en hel del bra amerikansk hiphop, även under mitten av 2000-talet. Man har fått leta i underjorden men musiken har funnits där... Men låt oss fokusera på Sverige. För när 2008 satte fart på riktigt förstod jag att fan, de hade rätt; om det är så här graff ser ut när den blomstrar har de senaste åren verkligen varit tunna. Jag kommer ihåg när jag drog upp växeln på mitt målande (det vill säga började måla mer än ingenting alls) någon gång under 2007 och tyckte mig se tomma väggar överallt. Ett tag kändes det som att det bara var jag som reppade längs mina linjer, jag såg bara nya saker av mig. Det var riktigt mäktigt, men även sorgligt. Jag kände mig som en ensam hjälte... I ett större perspektiv såg man visserligen klotter när man var i stan, åkte längs pendellinjerna och så vidare men när man såg något nytt kändes det ovanligt, som något exklusivt: Wow, har någon verkligen gått ut och lagt något...

Jag vet inte om det var under våren, sommaren, hösten eller vintern som graffen vitaliserades igen. Men något hände 2008, det märks. Det är nya saker längs linjerna av alla möjliga; nya förmågor som nyss har börjat köra, stora crews som har börjat synas igen och gamla rävar som röjer rejält. TP:arnas comeback 2007 var en liten försmak, 2008 drog Beges igång och la ribban för hur en återkomst till scenen ska se ut. Nu kan man åka längs i princip vilken linje som helst och se något som har producerats under den senaste veckan. Helt jävla underbart. Jag blir sur för jag hatar att andra syns mer än mig, för jag syns knappast mest. Stal-HGR är mitt främsta kärleksfulla hatobjekt för tillfället: jag hatar att jag ser honom nästintill överallt i söderort men gläds samtidigt. Fina rollningar vid Karlberg Stålen.

Pendelscenen fuckade dessutom ur fullkomligt under slutet av 2008. Jag har knappt målat ett enda tåg hittills, och absolut noll pendlar, men andra kör jävligt hårt. Det räcker att åka några stationer för att se blåmålade tåg och om man bara håller ögonen öppna ser man raddade och målade tåg överallt. En dag när jag väntade på pendeln vid Farsta Strand såg jag en chromepanel rulla in. Sedan ytterligare en några vagnar bak på tåget, de såg ut att vara gjorda oberoende av varandra. X60 dessutom, sjukt. Dessutom bevittnade jag på olika vis åtminstone ytterligare två panels timmarna efter denna tågchock, helt otroligt.

Och 2008 är nog inget undantagsfall; jag tror att vi kan förvänta oss en livlig graffscen många år framöver. När jag gick på tunnelbanan till skolan en solig fredag för några veckor sedan hörde jag några småpojkar prata graff innan de gick av vid Gullmars. De ersattes av ett lite äldre gäng som satt och pekade på målningar medan tunnelbanan långsamt gled ut över Skanstullsbron ifrån Gullmarsplan. De gick av vid Medis där nästa gäng gick på; även detta gäng konverserade kring klotter. Jag tror att jag hörde fyra olika grupper prata graffiti på min resa ifrån en av Stockholms finare närförorter in till stan. Vad det värmde...

Nu hör jag folk som pratar om graff överallt. Senast i förrigår när en tonårstjej och hennes brorsa satt och pratade om PMS' fina målningar med gubbar vid Årstaberg när pendeln plötsligt stannade.

Men jag är rädd... För graff är inte bara kärlek, det är en stor portion hat också. Man tvingas lägga på sig en jävligt hård yta om man ska överleva det här gamet. Det är svårt att inte bli en misantrop när allt alla människor gör är att vara i vägen när man försöker utföra sitt uppdrag. Och det är svårt att inte bli en sluten människa när alla kritiserar genial konst som idiotisk skadegörelse utan att veta ett skit. Ni spottar på den enda konsten jag någonsin har uppskattat och tror att ni vet allt: Ni vet inte ett skit. När dessutom CSG och SL:s kameror är hack i hälarna på allt och alla tvingas man till svåra val. Om man ska köra hårt idag måste man vara redo att torska hårt eller inte tänka efter, svårare än så är det inte. Är du beredd att ta några 100 000 kronor i böter? Inte? Då kan du lägga ner dina idéer om att bli störst direkt för du kommer att torska och de kommer göra allt för att sätta dit dig hårt. Graff i Stockholm 2009 innebär i min värld att man antingen kör då och då för att ha roligt, kör halvhårt men är beredd att ta det lugnt om torskarna blir allt för många, kör stenhårt och skiter i eller kör stenhårt i militärisk anda.

Röjarna kör stenhårt och skiter i. För att göra det måste man vara redo att förlora allt, eller inte ens ha något att förlora. Den här kategorin står nog för den största andelen av klottret; graffscenen är en flora av psykiska diagnoser, kriminalitet och missbruk vilket inte är så konstigt eftersom dessa gruppers liv ofta redan är så sjukligt sneknullade. Calle brukar säga att jag bara ger props till knarkar- och gangstermålare och det är sant; de är ju de enda som klottrar ordentligt och i slutändan är det vad graff handlar om, att köra mest. Är man redo att plocka ett fängelsestraff kommer man så klart köra mer än kulturmålarna som står och pillar vid sina undangömda väggar, rädda för att åka dit ytterligare en gång.

Jag är inte redo att offra allt. Jag vill inte att mitt liv ska bestå av enbart graff och inget mer. Jag lever fortfarande i drömmen (som jag har berättat om tidigare...) om att få plugga något jag tycker om och leva med någon jag älskar. Äta god mat, träffa nya människor som man kan prata om annat än graff med och lyxa till livet med något materiellt exklusivt... En klocka typ. Men jag vill bli störst också, och det tänker jag bli. Jag vet inte hur jag ska få dessa två världar att samverka som jag vill...

När jag var på väg till ett jobb jag lyckats skaffa mig (snarare fått; tack Calle!) hörde jag än en gång några som pratade graff. De pratade om att de hade fått knas, rörelselarm och liknande... De var kanske fjorton. Jag stod och tjuvlyssnade ett par stationer innan jag kläckte ur mig "men vad kör ni då?". De blev tysta. Tittade ner på golvet som om jag var en illaluktande alkoholist som försökte kommunicera med dem och de var medelklassungarna som med sin uppfostran inte riktigt vågar be någon att dra åt helvete men samtidigt är rädda för samhällets så kallade avskum. Jag tjatade vidare, "men kom igen, säg bara vad ni kör! Är det ni som är EIM eller?". De fortsatte bara vara tysta. De kanske ville vara diskreta men diskretionen var överdriven i så fall eftersom vi var omgivna av deras vänner som redan visste att de målade och knappast brydde sig särskilt mycket. De svarade slutligen "Har du kul eller?". Jag trodde att de sa "Har du crew eller?" och svarade "Ja, det kan man säga" med ett leende; NBC är ett hyfsat crew... Svaret skulle bli detsamma på "Har du kul eller?"; ja, jag har ganska roligt för det är en fin dag och jag är jättenyfiken på vad ni lirar! Jag är sprallig, berätta för mig nu! Jag vill veta! 

Dem kanske tog det som en förolämpning när jag frågade om de körde EIM, eftersom EIM är väldigt nya på scenen och bara har lagt lite tags så vitt jag vet. Men jag tycker det är roligt att EIM kör och det var definitivt ingen förolämpning, tvärtom. Det slutade med att vi skildes åt utan att de sa något mer till mig. Så unga och redan så formade av hur esoterisk graffen måste vara. Förstår ni inte att slutenheten enbart är en effekt av hur samhällets försök att stoppa graff? Om Stockholm hade en mer avslappnad inställning till graff skulle ni se mig med flera gå på gatan och hälsa på gamla tanter vilka vi skulle tacka för att vi fick måla om deras husfasad. Den kriminella sidan, den hårda mörka sidan av graff och hiphop är en hämnd för allt vad alla gör för att motarbeta vad jag älskar. Den mörka sidan krävs för att jag ska kunna fortsätta älska, utan mörkret skulle jag aldrig kunna motivera mig att våga lira, inte i dagens klimat. Den mörka sidan är vacker för att den är en produkt av kärleken, den visar att kärleken till hiphop är så stor att jag är redo att hata för att bevara kulturen jag svär trohet till; hat utan en vettig motvering är värdelöst. Hatet som finns hos vandalklottrarna är vackert för att de kanaliserar det i graff som är en kärleksform.

'Cause yo hip hop, it started out in the heart!

Simon, vi måste prata lite...

Hur kan jag vara så jävla dum i huvudet?! Nej Simon, du är inte kär i en ängel, du är bara en ensam liten jävla nolla som tror dig falla för första bästa tjej som säger hej till dig. Svårare än så är det inte... Men hon är ju så jävla underbar! NEJ, NEJ; NEJ! Din jävla idiot, när ska du förstå att hon är tusen nivåer ovanför dig vilket innebär att även om vi antar att du faktiskt tycker om just henne (vilket du inte gör din äckliga lilla daggmask) är det kört! Glöm henne! Gå vidare! Men jag vill inte! Jag vill verkligen inte! Snälla, snälla; snälla!!! Gör bort dig, skäm ut dig totalt, få henne att hata dig men försök åtminstone. Koooom igen nu Simon för fan... Du kan inte bara sitta instängd i dig själv hela ditt liv... Det håller inte... Du vet att det inte håller, du vet att du inte kommer överleva alla tysta kvällar som framtiden har att erbjuda. Du behöver lite skrik.

Du visste redan när du började prata med att henne att det skulle bli så här. Du ville det. Du hade ju för in i helvete sneglat åt hennes håll hur jävla länge som helst och vägrat inse faktum; att hon är för underbar för att låtas passera. Stoppa henne och visitera henne! Jag kan plocka fram flera år gamla bevis där du skriver om just precis henne för att visa att det där skitsnacket om att "det kunde ha varit vem som helst" är så jävla falskt. Det är det som är dåligt med att skriva hörru, att allt kan användas emot dig i framtiden. Jag förväntar mig en utförlig rapport innan sportlovet är slut där det klart och tydligt framgår vad du faktiskt har gjort för att slippa sitta och känna hjärtat dela sig itu medan du sitter och skriver dina oändliga texter på datorn. Ingen orkar ändå läsa dem Simon, gå ut och försök charma henne istället. Stäng av Håkan, ta av hörlurarna och gå ut. Gå ut, nu. Jag kommer att slå dig så jävla mycket om du inte gör något, tro mig; du kommer fan knappt stå upp när jag är klar med dig om jag märker att du går runt och bara funderar på henne hela lovet; handla Simon, handla... Handla.

Nu får jag fan se till att skärpa mig!!!

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Jag har lyckats strukturera en del tankar i mitt inre men jag vet inte om jag vill uttrycka dem, jag vet inte ens om jag kan uttrycka dem. Jag vet inte om det är rädsla, olust eller något annat som hindrar mig.

Tidigare inatt läste jag igenom lite av vad jag har skrivit och en del är faktiskt riktigt bra. Nu vågar jag knappt röra bloggen; hur många gånger har man inte stått framför en av sina få verkligt lyckade målningar för att plötsligt slås av den briljanta idéen att vad piecen behöver är highlights, detaljer i fyllet eller signs? Och fem minuter senare står man framför en färgspegel av skam och besvikelse. När jag började skriva för lite mer än en månad sedan skrev jag att jag inte orkar med några förväntningar och krav, och nu står jag här med mina egna föreställningar om att jag måste skriva tillräckligt bra. Ingen annan kommer att bry sig om resterande inlägg är fullkomligt värdelösa, de (ni) kommer ändå uppskatta vad jag har skrivit tidigare. Det är bara i mitt huvud som all vilja att nå det perfekta finns.

Därför tänker jag göra mitt bästa för att bara skriva på, skita i bra och dåligt. Jag märker redan att jag använder liknande typ av interpunktion och ordval som jag har använt i tidigare inlägg. Man hittar ett lyckat recept och kör på det, det fungerar en gång. Titta bara i musikbranschen; hur många artister har inte släppt ett riktigt bra album och sedan några halvbra på samma spår? Det svåra är att återupptäcka det vackra om och om igen, inte att upprepa det.

Ikväll kom min far in när jag satt framför datorn och var halvflippig. Jag skämdes inte så mycket åt att han såg en skärm där det stod att jag vill ha sex med H. och att jag log åt det... Jag vet inte vad jag tycker om min nuvarande relation till mina föräldrar, jag inte tänka på det ordentligt och än mindre skriva.

Jag vill ju skriva om det slutgiltiga... Det enda som egentligen betyder något. Du vet vad jag vill skriiiiiiva ooooom... Men jag vill ju egentligen inte skriva om det utan låta det flöda i luften, beskriva det i handling istället för med ord. Ensamma, utan att hela världen kan titta in. Så att man vet att det inte bara är ett skådespel för att underhålla andra utan att man gör det sig själv och varandra! Jag pratar inte om att kyssa dig eller något. Bara vara ute och gå. Se ljuset brytas i luften. Se hur vinterluften dansar igenom luften som en fe. Förstå att av alla platser som du kan vara på så är du faktiskt här nu, och det är bara jag här. Du kanske inte älskar mig men det är rätt häftigt ändå; du är ju faktiskt här. Sen kan jag kyssa dig, om du är snäll...

Jag känner att jag kan vara ärlig med dig på riktigt, inte bara känslomässigt uppriktig som jag är här. Här kan jag skriva vad fan som helst om att jag är olycklig, lycklig, kåt och så vidare... Men inga namn nämns. Jag ger er bara en bild av mitt inre, ni kan inte använda det emot mig. Att däremot ge någon namnen, det visar att man litar på denna någon: Rena fakta kan skada. I skolan pratar jag ofta allmänt om livet på en än högre nivå än jag gör här. Man kan säga att jag i skolan diskuterar på en filosofisk nivå, att jag på bloggen pratar på en känslomässig och med ett fåtal person pratar på en personlig nivå där praktiska exempel faktiskt finns.

Klyvenhet är grymt jobbigt. Jag vet inte om jag älskar eller hatar en viss person. Jag vet inte om jag älskar eller hatar... När hon håller på så där.

Någon dag ska jag försöka förklara allt för dig, egentligen har jag redan gjort det men det är för otydligt.

Jag har faktiskt ett inlägg om graff på gång.

Jag får upp så roliga bilder i huvudet ibland. Jag tänker inte beskriva dem, jag tänker jävlas med er genom att skita i att måla dem alls.

Will lust have you up at five, writing a text;

Trying to get a thought off of your chest?

Du vet precis vad jag menar...

Jag fick ett VG på en svenskuppgift häromdagen. Perfekt, för G. borde egentligen ha satt ett G på referatet men eftersom det var jag som skrev skiten (och jag sedan tidigare har pluspoäng hos henne) var hon lite schysst. Sätt IG på mig, jag vill ha IG: Du kommer säkert att sätta IG på T.:s P100-presentation men den var bäst av alla för den var precis vad hon ville. Eller inte ville. Jag skiter i om min interpunktion (särskilt min användning av semikolon) är åt helvete för jag gör bara mitt bästa för att visa vem jag är och hur jag tänker. Se det som en tavla, man ser ju hellre en abstrakt figur än en fotoperfekt människa: Jag vet redan hur verkligheten ser ut men jag vill veta hur din verklighet ser ut. Men vad in i helvete... Nu kom du in i mina tankar igen. Det var inte meningen... Fan. Fan! Jag vill inte skärpa mig, låt mig bli mer oförutsägbar och känslosam istället.

Hej igen

Vad in i helvete tänker jag med. Eller snarare känner med. Det här är rent åt helvete, på alla jävla sätt och vis. Nu har jag åtminstone tid att göra vad in i helvete jag vill, även om det innebär att göra bort mig totalt och rasera mina små luftslott (tack P. för det passande ordet).

Men nu ska jag sova, förhoppningsvis inte alltför länge men ändå tillräckligt för att vakna upp till en ljus morgondag utan dåsighetens dimma.

Nattligt flum

Jag vet inte hur man skriver glada texter. Som faktiskt säger något vettigt... Hur man håller en glad och positiv ton utan att det blir ytligt och ointressant. Inte när man skriver... Jag borde kanske se till att alltid må dåligt för att kunna skriva. Eller alltid må bra och aldrig skriva. Jag vill skriva och må bra, men vad in i helvete ska man då skriva om?

Vårsolen

Det är kallt ute och solen lyser. Det är väl egentligen en fin vinterdag men i min värld är det vårsolen som visar sig. Den har jag väntat på länge; nu är det äntligen dags att skrida till handling!

En ny morgon

Jag måste få mer tid. Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid.

Och jag orkar inte med det här! Kan du inte försvinna, trollas bort ur mitt liv helt plötsligt, för jag har inte kraft nog att stå ut med att se dig! Jag vet inte om jag någonsin har varit kär, jag har tyckt om personer väldigt mycket och älskat ett fåtal men kär, det vet jag inte om jag varit. Måste inte kärlek vara ömsesidig för att kallas just kärlek? Tycker jag om dig för att jag behöver en strimma av gemenskap i mitt liv eller är det just precis dig jag faktiskt är så förförd av? Hur ska jag veta när jag inte har något facit att jämföra med?

Jag har egentligen varken tid med dig eller någon annan, egentligen borde jag vara sjukskriven och se till att jag börjar fungera vettigt igen. Å andra sidan har nog Tove rätt; jag har nog på tok för mycket tid att fokusera på mig själv vilket enbart leder till överanalyserande tankar som bryter ner psyket. Man behöver folk att ge goda råd till för att slippa tvingas inse sina egna brister.

Vågar jag ens ha en relation med någon? Exakt vad är det jag på jakt efter, vill jag få dig att känna som jag bara för att bevisa för mig själv att jag också kan? Skulle jag vara nöjd om jag visste att du tyckte om mig, om vi hade sovit i samma säng? Jag vet inte... Jag vill inte ens tänka på det. Jag vill bara låta det flyta fram med tiden och se vem du egentligen är. Varför du skrattar och gråter. Alla skrattar och gråter men jag vill veta när just precis du gör det.